J

Cut the world

Jag känner att jag behöver få det här ur mig nu. Allt jag tryckt i mig och försökt att absorbera spricker, flyter upp till ytan. Jag behöver skriva av mig en gång för alla och bryta bariärrerna jag skapat åt mig själv kring bloggen. Jag behöver komma tillbaka, andas igen och låta mig själv skrika tillräckligt högt.

Jag går i skolan heltid, på loven jobbar jag på kafé Agnez, jag går till habitat q varje tisdag, jag går på MAF-teater varje onsdag, vuxenpsyk varje måndag, jag träffar Andie varje helg, jag sparar pengar på banken, jag får inga pengar från mina föräldrar, jag äter det som serveras, jag lånar böcker på biblioteket, jag ser filmer, jag träffar massvis av fina människor, jag har vänner, jag är av med min blodbrist, jag har tatuerat mig, jag har köpt en fin dator, jag har varit på oslipat, jag har fikat på espresso house, jag har gått i höstlöven, jag har fikat med min mamma, jag har klippt av mig håret och färgat det svart, jag trivs på zäta-gården, jag har inte lika bråttom längre och när jag mår bra mår jag riktigt bra.

Jag är kvar. Jag är alltid kvar. Och jag har hittat mig själv mer än någonsin. Jag har tappat bort mig själv mer än någonsin. Jag har legat på golvet och skrikit, slitit mig själv i stycken samtidigt som jag försökt att kväva rösten i mitt huvud som aldrig låter sig kvävas. Samma röst som skriker på mig i denna sekund, vill få mig att spara utkast och stänga ner. Jag kommer att lyckas, det vet jag. Men hur lång vägen dit är vet jag inte, om jag ens bryr mig. Jag vet nu att jag inte kommer att dö, för fan, har jag kommit så här jävla långt kan det omöjligen vara så. Jag SKA KLARA DETTA. Och vet ni? Jag är inte rädd längre.
(!!)
-
Men jag sparade utkast och stängde ner. Jag har så mycket att berätta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag fick lägenheten, jag förlorade lägenheten, jag fick tillbaka lägenheten. Den var aldrig min och den är aldrig min, jag ville döda Thord jag ville döda mig själv jag orkade inte med att ingen lyssnade, ingen svarade. Jag kände mig så jävla ensam och så jävla förtvivlad, men det stärkte mig. Jag har lärt mig mycket på Z-gården men jag har också lärt mig att dagen då jag satte mig på sängen i det ljusa rummet med tavlan i taket, då togs mina rättigheter ifrån mig och lades i en fryspåse. Det är en väldigt ensam kamp i slutänden och hittills har jag klarat det, men vem vet väl någonsin hur någonting tyr sig?

Warum?

Okej, let me get the story straight. Jag trivdes direkt på söndagen när jag kom hit, jag och de andra boende kom överens direkt även om vi är väldigt olika. Jag kände att jag kunde vara mig själv och det var jag, men det blev för mycket för dem. I Berlin växte konflikterna som en cancer mellan oss och jag tillbringade största delen av resan till att gråta och skada mig själv. Det betyder inte att ingenting var positivt men samtalen med Andie var enbart negativa och därför började hen också må dåligt, sämre än mig. Efter allt skrik och gråt fick jag åka till Andie i fredags och då talade vi ut på ett väldigt skrämmande sätt. Jag trodde att det var slut, att kaoset tagit över allting och jag kände mig som en stor svart fläck. Skriken, gråten slutade och jag fick sova hos Andie över helgen. Vi talade ut och allting kändes bra, jag kom hem och talade ut med en här och allting kändes ännu bättre. Men hur började allting då?

Det började med att några boende störde sig på mig för att jag har mycket att säga om allting, mina åsikter och min kost. Min personlighet. Jag kände mig pressad och reagerade därför väldigt dumt på någonting A sa. Vi började bråka och jag gick ut och grät. Där gick allting åt helvete och jag kände mig väldigt mobbad av de andra. Vi sa förlåt men ingenting blev bättre, jag höll mig tyst och snäll men ingenting hjälpte. På väg hem när allting kändes helt okej, stannade vi för att äta. Tre boende (A, M och D) satt själva i bilen efteråt och när jag kom tillbaka såg jag att mitt headset (som var dyrbart och i perfekt skick) låg på samma plats som förut men var totalt sönderslitet och förstört. Jag fick panik men sa lugnt, "har någon sett mitt headset eller bytt ut det?" direkt blev folk rasande och skrek åt mig att jag inte får anklaga någon. Jag lugnade ner mig och tänkte att jag kanske råkat göra det själv, men jag tittade närmare på dem och insåg att det var bitmärken överallt, att de var sönderbitna. Jag fick sån panikångest att jag började gråtskrika "VEM HAR GJORT DET, VARFÖR, JAG SKA HA TILLBAKA DEM, GE MIG DEM NU!!!!!???" Då, då bröt helvetet loss och jag kunde inte andas, D och A började spy. Efter ungefär 500 bråk med personalen var vi hemma och jag började packa ihop alla mina saker. Då knackade D på mitt fönster och jag tänkte att nu orkar jag inte mer, men jag gick ut till henne. Vi satt i mörkret och hon hotade mig, hon sa att jag skulle akta mig för dem och att det är farligt att anklaga dem för något de inte gjort. Hon sa att det var mitt fel om någonting hände med A och att det fanns andra hem jag kunde flytta till. En sista panikattack och sedan var det krismöte. Krismötet var fruktansvärt, riktigt hemskt. Jag fick det värsta utbrottet jag någonsin fått inför folk och bara skrek och skrek "HUR KAN NI GÖRA SÅHÄR? JAG ORKAR INTE MER, JAG ORKAR INTE MER NU". Jag grät, slog och sprang in i huset, ramlade ner på golvet och grät, sprang in på mitt rum och trodde att jag skulle dö. Mi (en av de boende) sprang efter mig och kramade om mig, sa att allting skulle bli bra. Jag lugnade ner mig och då kom A in. Vi talade ut lite och saker började kännas bättre.

Nästa dag var allting helt okej. Nu är allting bra och jag har fått Glenns gamla hörlurar. Men jag vet ändå inte om jag klarar att bo kvar här. Imorgon är det soc-möte och jag får ge det några veckor, sen får vi se. För sjukt nog trivs jag ändå. När getterna stångas mjukt mot ens händer och katten smyger in i rummet för att bli klappad, hur kan en annat än trivas då? Oh dear god, please stop fucking with my head. -

Blow away

Aldrig ska en få lugn och ro, aldrig slutar livet trycka ner en i asfalten. Vad ska jag göra nu? Z-gården var inte som jag tänkt och snart förlorar jag Andie också. Varför ska det vara såhär? Varför kan ingen bara hjälpa mig, ge mig lite lycka utan att piska mig efteråt. Snart tar jag kroken som är satt för mig. I taket hänger en krok i träbalken, jämte den är en stor bortbruten bit i träet. Som att någon försökt hänga sig där. Men ändå sitter jag här på golvet och lyssnar på Kate Bush, försöker tänka att jag vill härifrån samtidigt som jag försöker tänka att jag vill stanna. Jag kan inte bestämma mig. Jag kan i nte, jag vill inte, jag vet precis vad Kerstin kommer att säga och jag får lyssna. Två veckor till sen får vi se hur jag känner. Kommer Andie att vänta? Kommer jag att klara mig? Vet inte och antagligen.

Åh herregud.

The place that I'm from doesn't exist anymore

Yoo. Idag ska jag till kollot, ja om en timme ska jag åka faktiskt. Fatta vad underbart det känns, att börja leva. Jaaaaaaaa. Som att titta in i solen utan att bländas!

Det sårar mig när jag kallar mig hon

 

Hej blow-jen. Ser jag ut som en liten flicka? Ja det gör jag, jävla fitta. Jag orkar inte mer. Vad fan ska jag göra då? Snart spricker vågen av alla kilon jag lagt på mig och ändå ser jag ut som ett barn. Inte utan kläder, mina former är så fylliga att jag inte ens tror det själv, men med kläder som täcker mina former ser jag återigen ut som barnet jag försökte lämna. Min läkare frågade om jag åt ordentligt "Du ser så smal ut" och jag bara HAHA r u for real man?! Förlåt, jag är dum och jag vet att jag inte är fet men jag tycker att jag är så jävla äcklig och fet och vidrig och värdelös att jag skulle kunna slänga en stor jävla yxa genom mitt ansikte och köra sönder min kropp med en stridsvagn. JAG VILL INTE SE UT SÅHÄR MER, JAG VILL INTE SE UT SOM EN FLICKA HERREGUD LÅT MIG BLI EN KATT.

Allting började när jag vaknade idag och var tvungen att åka till Lund i skabbigt tillstånd med fett hår. Jag åkte till gamla bup-akuten där öppenvården är nu, och när jag kom in så såg allting ut precis som då. Jag fick en konstig tillbaka-känsla och när jag kom ut satt känslan kvar. Känslan av att vara 15 år och nyutskriven från psyket. Efteråt gick jag in på H&M för att fördriva tiden och när jag såg min nakna överkropp i provrummet så ville jag bara skrika, spy, strypa mig själv. Det jag såg var så vidrigt och groteskt att det inte ens går att beskriva. Samtidigt var det väldigt kvinnligt, vilket förvirrar och skrämmer mig på samma gång. Är det att jag inte vill vara en fullvuxen kvinna, eller är det att jag inte vill vara det kvinnliga könet? Tanken på det förstnämnda skrämmer mig, jag vill inte vara sån. Men jag vet att det inte är så heller, jag vill vara vuxen och se vuxen ut. Jag vill bara inte se så kvinnlig ut, med stora bröst och runda former, jag vill kunna välja och vara androgyn. Det känns som att ju mer min kropp växer, desto längre ifrån den drömmen kommer jag. Jag vill kunna ha mina klänningar och mitt rosa nagellack utan att någon tänker "åh vilken söt flicka" eller "oj vilken löjlig kvinna". Jag är ingen jävla flickakvinnatjejtöshon jag är inte det jag är inte det okej? Jag är jag, hen, den, det vad fan som helst. Helst den. Och jag är Miriam, jag är Milane, jag är Nevora. You can call me Al, men fan, lägg av med honkönet. It's getting a bit old.
-
Imorgon ska jag och världens underbaraste, vackraste, bästa partner, inte fira midsommar genom att se på film bland annat. Sen är det packning och kollo efter helgen, följt av en sista kväll hos Andi innan jag flyttar och åker till Berlin. Kan ni tänka er? Så många år av ingenting och nu händer allting. Igår klippte jag mig i armen och smetade blod på väggarna i min mammas rum, jag vet fan inte varför jag gjorde det. Hela veckan har varit sinnessjuk, men det orkar jag inte skriva om nu. Idag vart jag på Tattoo World och insåg att Elin kan vara perfekt till min katt, så jag ska försöka gå dit på söndag och träffa henne. Vet fortfarande inte hur/var jag vill ha den, men det får vi se.. HEJDÅ!

Am I dirty am I clean

Jag har inte skrivit på ett tag, vet inte ens om någon läser eller bryr sig men jag har haft så mycket att göra i huvudet. Nu sitter jag med ont i magen efter en massa Faxe kondi som min mor tog med sig från Danmark. Jag lyssnar på hole och läser om folk som bott på Z-gården. Jag bryr mig inte om att negativt de skriver, ingen kan ta ifrån mig lyckan jag känner inför att flytta dit. Ingen förutom jag själv. Men jag ska fan inte lyckas, jag ska fan lyckas. Jag har gråtit i två dagar nu, fast att jag var hos Andie. Jag vet inte varför jag har så mycket ångest även om det finns många förklaringar så vet jag inte. Kan jag inte bara få vara glad? Men jag är glad, jag är positiv. Ni kanske inte ser det när jag gråter och säger det jag säger, men jag är glad innerst inne. Samtidigt är jag bara så jävla ledsen att jag nästan vill ge upp.
-

Min dator är fixad nu och det betyder att jag kan börja lägga upp filmer och bilder igen. Jag har filmat till min videoblogg och laddat ner Videofy me eller vad det heter. Jag orkar inte mer nu herregud.