Long time no see! Idag är det 50 dagar sedan jag la in mig på akuten för att sedan bli flyttad till behandlingsavdelningen, 50 dagar sedan jag höll på att ta livet av mig. Jag kämpar för att bli frisk, det gör jag verkligen. Men det är så jävla svårt. Jag trodde att jag skulle lyckas med denna permissionen, eftersom att de senaste veckorna och den senaste permissionen har gått utmärkt. Men nej, igår föll jag tillbaka. Det enda jag kan göra är börja om och försöka igen, så det är dagens planer. Låtsas som att ingenting hänt. Imorgon åker jag tillbaka och jag ska varken ha gått ner i vikt eller få ångest över att inte ha gått ner i vikt.
About today. Jag har kommit ganska långt ändå, jag har tillräckligt med fettreserver nu och får röra mig (nästan)fritt och lägga upp maten själv. Jag har slutat räkna kalorier också, väljer det jag känner för och lägger frivilligt ett tjockt lager margarin på mina mackor. Jag behåller maten på avdelningen nu också. Igår var första gången på två veckor, och jag hoppas hoppas HOPPAS att det var sista på länge också. Min hals klarar inte det längre, det blev direkt stora sår och jag harklar fortfarande upp blodklumpar.
Vaknade sent idag, så det fick bli en stor frukost för att ta igen för igår. Lika stor som på avdelningen, men ändå. Två mackor, en liten banan, ett glas chokladsojamjölk och en kopp munk-té. Tur att jag lärt mig äta frukost igen i alla fall, det har jag saknat. Men det är ensamt här. Där sitter vi allihop vid bordet, jag, Anna, Robert, Emma, tre andra patienter och deras mammor. Det har jag inte tänkt på förut, deras mammor. Var är deras pappor? (Alla patienterna har en pappa). Hur som helst.. Det är ju inte alltid Anna, Robert och Emma, men det brukar vara de som sitter vid bordet när vi äter frukost. Samma sak varje morgon, någon tröstdricker sin ögonblink, någon frågar efter mer vitt bröd. Och ja, det känns nästan som en familj nu. Jag kommer nog att sakna dem väldigt mycket när jag blir utskriven. Men apropå det som hände igår, så lär det bli senare än jag trodde i mitt naiva lilla huvud.
