Så, hej. Regnbågsfestivalen alltså, ja. Det var fint. Men jag kände mig ensam och osynlig, haha. Så jävla typiskt. På något sätt är det som att det blir värre när hon är med mig, C. Men det är nog bara inbillning, lite i alla fall. Men hon är arg på mig för att jag är som jag är, och det är jobbigt. Jag är väl arg på henne för att hon är som hon är också, men hon är nedlåtande mot mig, hon dömer mig och jag orkar inte med sånt. Det känns bara irriterande liksom, för jag bryr mig ju verkligen inte om vad hon tycker om mig. Men okej, jag ska försöka sammanfatta dagen för mig och dig, för jag förutsätter att det inte är mycket mer än en person som lär läsa detta och då endast för att jag sagt till den här personen att göra det. Usch vad jobbig jag är så det blir bäst med nytt stycke.
Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska skriva? Det var en massa fina människor där, håriga, manliga kvinnor och tunna, kvinnliga män. Och så alla som var mitt emellan. Queer, mitt favoritord. Allting var väl queer egentligen, för det är kanske så det är nu? Eller så det alltid har varit? Jag vet inte. Men i min hjärna är det mesta queer. En sak jag har märkt är att det är väldigt polyamoröst i hbt-världen, ja ja jag vet att alla redan vet det men det är nytt för mig, ok? Naiv och smygkonservativ som jag är så har jag inte insett det förrän nu. Men det är ju så det ska vara, det känns mest logiskt när man (jag) tänker efter. Annars blir allting färglöst och tråkigt, typ TITTADE DU PÅ MIN FRU?! istället för: Tittade du på min fru? Du kanske vill komma hem till oss på en kopp kaffe? Ja, precis.
Förutom att jag satt i en soffa och kände mig osynlig så var det även musik på menyn. Musiken i högtalarna var perfekt, det får mig att undra om alla där lyssnar på bra musik. Positiva fördomar kallar jag sånt. Men i alla fall så kom det folk och spelade också, eller det var två från Habitat Q som hade en duo, Mentalt skägg. De var jättebra, sjöng precis så där falskt och konstigt som man bör. Och de valde bra låtar också (såklart?). Sen var det en feministisk-manshatande-bög som läste en ganska fin dikt. Han måste ha det svårt kan jag känna, och jag tror att vi har en del gemensamt också. Hans åsikter och erfarenheter har väl skapat en moral som inte går att ifrågasätta men som också gör honom väldigt svår för andra och för sig själv. Kanske. Det blir återvändsgränd, det brukar jag säga till min psykolog. Och till alla andra när vi kommer in på ämnet. Det finns ingen annan. Nu orkar ingen läsa mer så hejdå och jag tänker inte säga förlåt, bara lite. Ett tyst förlåt kanske. förlåt
torsdag 30 september 2010
söndag 26 september 2010
Losing Control
Hallå. Jag har inte mycket att komma med nej, sån är jag. Ni vet ju hur enformig och jobbig jag är. Nu nickar ni instämmande, mm. Nej men jag ska sluta nu för jag får inte betalt för sånt till skillnad från mannen jag ska till på måndag. Personlighetsexperten. Jag undrar om jag kommer röra till det för honom, jag kanske revolutionerar hans tänkande och tvingar honom att överväga att byta jobb. Jag vill inte men jag är svår, jag kan inte hjälpa det, tror jag. Nu kanske ni tycker att jag överskattar mig själv och ja, jag gör väl det. Kommatecknen är mitt jobbigaste tvång bara så ni vet. Mina tänder gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är så jävla trött på det här. Jävla skit.
Hur som häst så ska jag berätta för er att någonting i mig har börjat stjäla ord och även rörelser från mitt system. Jag är ur funktion, någon borde sätta en skylt på mig så att folk förstår och slutar förvänta sig något från mig. Äsch, ingen förväntar sig något från mig längre. Jag tror faktiskt att de flesta har förstått att det är meningslöst att ens försöka. Men inte alla.
Idag har varit en äcklig vecka, men jag minns inte så mycket ändå. Den var kanske ok, vad vet jag? Alltså håll käften nu jag orkar inte skriva mer för det är bara skräp ändå, skräp och inget annat. Allt är skräp som bör slängas.
Hur som häst så ska jag berätta för er att någonting i mig har börjat stjäla ord och även rörelser från mitt system. Jag är ur funktion, någon borde sätta en skylt på mig så att folk förstår och slutar förvänta sig något från mig. Äsch, ingen förväntar sig något från mig längre. Jag tror faktiskt att de flesta har förstått att det är meningslöst att ens försöka. Men inte alla.
Idag har varit en äcklig vecka, men jag minns inte så mycket ändå. Den var kanske ok, vad vet jag? Alltså håll käften nu jag orkar inte skriva mer för det är bara skräp ändå, skräp och inget annat. Allt är skräp som bör slängas.
onsdag 22 september 2010
Going Nowhere
Jag vill bara säga hejdå, farväl, det var kul ibland men mest skit så nu går jag. Men så kan jag inte förmå mig att säga, inte nu. Jag vill bara berätta vad jag gjort de sista dagarna, vad jag köpt och vad jag tänker och vad jag ätit men nej. Jag kan inte. Jag kanske kan om några minuter, men just nu är jag så full av ilska, sorg och ångest att jag inte vet alls vad jag skriva. Vad ska jag skriva?
-
Fyra år till, fyra jävla år till i misär och fyfan, inte kommer det ta slut. Varför skulle det ta slut? När det väl börjat så tar det inte slut, inte förrän det är försent. Kommer vi någonsin få en Obama hit? Nej. Och vad skulle det hjälpa, Obama är bara perfekt om man jämför med Bush, men alla är perfekta jämfört med Bush. Inte om man jämför med någon som faktiskt lever efter sina egna regler och faktiskt vågar stå för sina åsikter helt och hållet utan att över huvud taget bry sig om det är tillräckligt blått för att folk ska lyssna. Fan. Allt är falskt, äckligt och falskt och jag vill inte höra mer, se, känna, nej. Det räcker faktiskt nu. Vem vet hur mycket hans bilar kostar. Vet han ens själv?
-
Jag mår inte bra nu. Jag var på bup i en vecka, blev utskriven för att de inte orkade ha mig längre. Det gick inte. Alla röstade på folkpartiet och sympatiserade med SD "vi värnar om demokratin" Ja och jag spyr på er, äckliga fega jävlar. Fan att folk inte förstår, inte ens på bup. Hur fan ska jag någonsin kunna få hjälp när alla som ska hjälpa behöver mycket mer hjälp själva, va? Nej, det går inte. Varenda jävla dag där slutade med att jag fick sitta ensam på rummet och gråtandes försöka hitta vassa föremål. Det kunde jag väl fan ha gjort hemma. Nej vad är det för jävla system egentligen? Till slut fick jag inte ens tala om politik längre, vad hände med demokratin liksom. Och när jag påstod att Sverige inte hade någon kultur, då var det slut på det roliga. Provocera är mitt andra namn, hah.
-
Carolines familj röstade på moderaterna, allihop. Förutom Nicklas, han röstade på SD. Viktor kallade mig jävla blatte i telefonen. Jag funderar på att anmäla honom. Deras pappa är arbetslös nu. Snacka om karma. Nu får de sälja huset, bilarna, LCD-skärmarna, datorerna. Slut på låtsaslivet och ut på landet till sina föräldrar. Måste kännas ganska pinsamt, skulle inte förvåna mig om han hänger sig i garaget snart. Jag kommer inte sörja honom. Han är ett monster, det är de allihop.
-
Hade jag haft tabletter så hade jag tagit dem nu, hade jag haft rakblad, hade jag haft ork. Vad ska jag, eller vad ska VI göra? Vad ska vi göra nu när allting är borta, alla stigar vi hade trampat ut är igenvuxna. Vi har ingenstans att ta vägen. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har ingen att ta vägen med. Ensamheten kommer äta upp oss allihop, det kommer de se till. Fan, Fredrik. Fan, Jimmy. Fan, Jan. Fan Göran. Vad håller ni på med? Varför förstör ni allting? Är ni psykopater? Hade ni dålig uppväxt? Nej, det hade ni inte. Då hade ni inte varit som ni är. Då hade ni kanske vetat hur det känns att inte ha någonstans att vända sig, eller att inte ha någon rätt att göra det. Men jag undrar en sak ändå. Hur kan ni sova på natten?
-
Jag har inte mycket mer att säga nu. Jag vet inte hur länge jag klarar mig när jag inte har bup att ramla in på när döden knackar på mitt fönster. Knacka på mitt fönster. Jag önskar att någon annan kunde göra det, bara en gång. Bara be mig komma ut och lägga mig i en väska och resa bort, långt bort. Så långt bort man kan komma i den här världen. Inte till döden, utan bara bort. Alla känslor och allt medvetande skulle stanna kvar här i kalla färglösa S V E R I G E. Känslorna, de där äckliga känslorna. Jag är trött på dem. Det känns som att saker varken börjar eller slutar. Som när man tror att en låt är slut, men den tar bara en paus. Så är det för mig nu. Jag tar bara en paus men det känns som att det är slut, och efteråt känns allting jobbigt och onödigt. Sånt går ju aldrig att förklara.
-
Nu är det slut. Nu ska jag gå och lägga mig någonstans, hade det funnits snö så hade jag lagt mig där, men så är inte fallet. Äsch. Vi får se hur det blir. Tack för att ingen bryr sig. Hejdå.
-
Fyra år till, fyra jävla år till i misär och fyfan, inte kommer det ta slut. Varför skulle det ta slut? När det väl börjat så tar det inte slut, inte förrän det är försent. Kommer vi någonsin få en Obama hit? Nej. Och vad skulle det hjälpa, Obama är bara perfekt om man jämför med Bush, men alla är perfekta jämfört med Bush. Inte om man jämför med någon som faktiskt lever efter sina egna regler och faktiskt vågar stå för sina åsikter helt och hållet utan att över huvud taget bry sig om det är tillräckligt blått för att folk ska lyssna. Fan. Allt är falskt, äckligt och falskt och jag vill inte höra mer, se, känna, nej. Det räcker faktiskt nu. Vem vet hur mycket hans bilar kostar. Vet han ens själv?
-
Jag mår inte bra nu. Jag var på bup i en vecka, blev utskriven för att de inte orkade ha mig längre. Det gick inte. Alla röstade på folkpartiet och sympatiserade med SD "vi värnar om demokratin" Ja och jag spyr på er, äckliga fega jävlar. Fan att folk inte förstår, inte ens på bup. Hur fan ska jag någonsin kunna få hjälp när alla som ska hjälpa behöver mycket mer hjälp själva, va? Nej, det går inte. Varenda jävla dag där slutade med att jag fick sitta ensam på rummet och gråtandes försöka hitta vassa föremål. Det kunde jag väl fan ha gjort hemma. Nej vad är det för jävla system egentligen? Till slut fick jag inte ens tala om politik längre, vad hände med demokratin liksom. Och när jag påstod att Sverige inte hade någon kultur, då var det slut på det roliga. Provocera är mitt andra namn, hah.
-
Carolines familj röstade på moderaterna, allihop. Förutom Nicklas, han röstade på SD. Viktor kallade mig jävla blatte i telefonen. Jag funderar på att anmäla honom. Deras pappa är arbetslös nu. Snacka om karma. Nu får de sälja huset, bilarna, LCD-skärmarna, datorerna. Slut på låtsaslivet och ut på landet till sina föräldrar. Måste kännas ganska pinsamt, skulle inte förvåna mig om han hänger sig i garaget snart. Jag kommer inte sörja honom. Han är ett monster, det är de allihop.
-
Hade jag haft tabletter så hade jag tagit dem nu, hade jag haft rakblad, hade jag haft ork. Vad ska jag, eller vad ska VI göra? Vad ska vi göra nu när allting är borta, alla stigar vi hade trampat ut är igenvuxna. Vi har ingenstans att ta vägen. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har ingen att ta vägen med. Ensamheten kommer äta upp oss allihop, det kommer de se till. Fan, Fredrik. Fan, Jimmy. Fan, Jan. Fan Göran. Vad håller ni på med? Varför förstör ni allting? Är ni psykopater? Hade ni dålig uppväxt? Nej, det hade ni inte. Då hade ni inte varit som ni är. Då hade ni kanske vetat hur det känns att inte ha någonstans att vända sig, eller att inte ha någon rätt att göra det. Men jag undrar en sak ändå. Hur kan ni sova på natten?
-
Jag har inte mycket mer att säga nu. Jag vet inte hur länge jag klarar mig när jag inte har bup att ramla in på när döden knackar på mitt fönster. Knacka på mitt fönster. Jag önskar att någon annan kunde göra det, bara en gång. Bara be mig komma ut och lägga mig i en väska och resa bort, långt bort. Så långt bort man kan komma i den här världen. Inte till döden, utan bara bort. Alla känslor och allt medvetande skulle stanna kvar här i kalla färglösa S V E R I G E. Känslorna, de där äckliga känslorna. Jag är trött på dem. Det känns som att saker varken börjar eller slutar. Som när man tror att en låt är slut, men den tar bara en paus. Så är det för mig nu. Jag tar bara en paus men det känns som att det är slut, och efteråt känns allting jobbigt och onödigt. Sånt går ju aldrig att förklara.
-
Nu är det slut. Nu ska jag gå och lägga mig någonstans, hade det funnits snö så hade jag lagt mig där, men så är inte fallet. Äsch. Vi får se hur det blir. Tack för att ingen bryr sig. Hejdå.
onsdag 8 september 2010
Minkfarm
It's all over now Baby blue är totalt omöjlig att hitta på spotify/youtube. Det finns en jävla massa covers, men inte originalet. Jag saknar den låten till döden så det får bli att köpa skivan. Idag tänkte jag gå till skolan men jag vaknade nyss. Jag vet inte vad jag har idag, men jag tror att det är på onsdagar vi har foto och rörlig bild. Det bästa jag vet, så ok. Jag ska snart till bup. Jag var där igår också och då gjorde vi världens mest efterblivna test samtidigt som jag blev filmad. Mm. I måndags träffade jag honom igen, vi skulle ju till utkanten men det blev inte så. Vi gick till biblioteket istället, och sen gick vi till Enter som var stängt. Så vi tog bussen tillsammans, och sen fick jag krama honom igen och hejdå. Jag är inte kär, bara så ni vet. Det kanske låter så men jag är inte det. Jag tycker bara att han är väldigt fin.
Jag avskyr att vara bisexuell. Jag avskyr att säga det också, jag är bisexuell bisexuell BISEXUELL nä. Alltså man kan inte säga så! Man kan inte göra det, och jag orkar inte mer. På L-word är alla nedlåtande mot bisexuella, "bestäm dig då för fan" osv. Det är inte kul. Jag identifierar mig inte som bisexuell, men andra gör det. Jag tänker mig själv som queer. Odefinierbar. Men så tänker inte världen om mig. Fan. Nog om det för vem fan bryr sig.
Efter bup ska jag och Caroline till Enter, vill hon. Jag vill inte det, men vi får se. Det känns som att de väntar på mig där, som att han har sagt till dem att jag ska komma dit. Det känns nästan som att han bara tycker synd om mig och vill hjälpa mig att få hjälp från andra, som från Enter. Jag vill inte att han ser mig på det sättet. Jag behöver inte hans medömkan eller hjälp, inte som hans flykting-vänner. För det är så han behandlar mig och jag hatar det. Jag är rädd att bli lurad.
Jag kan inte skriva mer nu, det blir bara skit ändå. Hej.
Jag avskyr att vara bisexuell. Jag avskyr att säga det också, jag är bisexuell bisexuell BISEXUELL nä. Alltså man kan inte säga så! Man kan inte göra det, och jag orkar inte mer. På L-word är alla nedlåtande mot bisexuella, "bestäm dig då för fan" osv. Det är inte kul. Jag identifierar mig inte som bisexuell, men andra gör det. Jag tänker mig själv som queer. Odefinierbar. Men så tänker inte världen om mig. Fan. Nog om det för vem fan bryr sig.
Efter bup ska jag och Caroline till Enter, vill hon. Jag vill inte det, men vi får se. Det känns som att de väntar på mig där, som att han har sagt till dem att jag ska komma dit. Det känns nästan som att han bara tycker synd om mig och vill hjälpa mig att få hjälp från andra, som från Enter. Jag vill inte att han ser mig på det sättet. Jag behöver inte hans medömkan eller hjälp, inte som hans flykting-vänner. För det är så han behandlar mig och jag hatar det. Jag är rädd att bli lurad.
Jag kan inte skriva mer nu, det blir bara skit ändå. Hej.
torsdag 2 september 2010
Labyrinth
Idag är jag sexton år. Vem fan bryr sig? Vad fan är meningen med det? Hur fan blev jag såhär gammal? Varför? Nu ska jag berätta om igår.
Jag skulle till Astrid och aporna för att köpa saker till min värdelösa födelsedag. Jag kom aldrig så långt, utan hamnade istället på stortorget där jag såg att det började samlas en massa svenska pensionärer för att hålla tal. De stod uppe vid statyn där man står just när man har någonting att säga, eller tror sig ha det åtminstone. Jag hörde någon skrika "Stick era jävla fascister", och jag gick upp till dem för att ta ett blad. Det var inte Pensionärernas intresseparti. Det var Skånepartiet. Den mest patetiska samlingen rasister någonsin. Stoppa islamiseringen, mm nu blev det rött, för det ordet existerar inte ens.
Jag orkar inte förklara i detalj men jag rev sönder smuts-propagandan framför kärringens ögon, hon puttade nästan ner mig från trappan och då började det. Jag ställde mig i mitten av den då väldigt smala folkmassan, bestående av 60+ rasister och nyfikna människor. Jag var ensam, men jag brydde mig inte. Jag började skrika och störa så mycket jag kunde när gubben predikade i megafonen. Han: "Vi vill tala om ett mycket viktigt problem i Sverige" Jag: "BLABLABLA HITLER ÄR DÖD, JÄVLA RASISTER, HÅLL KÄFTEN", osv. En mörk kille cyklade runt bakom mig, han var arg och ledsen. Jag såg och förstod precis hur han kände. Han började ringa oavbrutet på sin cykelklocka för att irritera, och det funkade. Några rasister gick fram till honom och försökte våldsamt putta honom bort därifrån, men jag stoppade dem och vi fortsatte störa tillsammans. Det kom fler människor. En kille ställde sig bredvid mig i mitten och skrek och störde allt han kunde. Det kom fler, och ännu fler. Efter ett tag var det en hel publik med massvis av socialister och bara allmänt förnuftiga människor. Vi skrek allihop tillsammans, i flera timmar. "Inga rasister på våra gator" osv. Det var underbart. Socialisterna tog fram sina vackra röda banderoller och höll upp framför Skånepartiets ynkrygg till ledare.
Till slut gick vi upp till dem och de kunde inte få ner oss när de försökte. Så nu stod vi där Skånepartiet betalat för att få stå, och gjorde det som de betalat för att slippa. Fyfan var pinsamt det var för dem. Polisen kom och det började lugna ner sig. Efter ett tag gick pensionärerna hem till sina dödsbäddar och kvar var en het debatt mellan socialister och fascister. Jag gick fram till polisen, frågade vilken sida de var på. Det var då han kom. Den där fina. Han kramade om mig och sa "bra kämpat". Han var tunn och kanske 1.75 lång. Han hade ljust halvlångt trasselhår, sorgsna vänliga ögon, och ett stort ojämnt leende. På huvudet hade han en svart hatt, och på kroppen en sjömansskjorta, stora bruna uppvikta byxor och hängslen. Jag följde med honom, han skulle till Barista. Men han bestämde sig för att spela gitarr istället, för pengar. Han spelade Dylan, med munspel och hes röst. Jag gick därifrån, till en kille jag kände igen från demonstrationen. Han var en av de drivande. Jag gick fram till honom och sa, "bra kämpat". Han och hans kompisar tittade konstigt på mig, vi skakade hand och jag följde med dem. Jag visste inte vart. Det var till syndikalistiska ungdomsförbundet. Jag kände igen alla från demonstrationen, jaha tänkte jag. Så det är såhär det är. De var väldigt fina, och jag blev inbjuden till en del ställen och demonstrationer.
Jag gick tillbaka till honom, han den där fina. Han hade precis spelat klart och frågade om jag ville följa med till Folkets Park där hans kompis väntade. Det gjorde jag. Vi satt och pratade tills det blev mörkt, sen gick vi förbi några inte så diskreta knarklangare och hem till hans vän. Vi lagade vegan-mat och när klockan var ungefär tio så följde han mig till bussen. Han kramade mig hårt, jag borrade in mig i hans trassliga sträva hår. Det luktade kryddor och té. "Vi ses på utkanten på Måndag" Ja, ja det gör vi. För jag ska dit då. Aldrig hade jag hört talas om det stället förut, men nu vet jag var jag hör hemma. Snart vet jag.
Jag skulle till Astrid och aporna för att köpa saker till min värdelösa födelsedag. Jag kom aldrig så långt, utan hamnade istället på stortorget där jag såg att det började samlas en massa svenska pensionärer för att hålla tal. De stod uppe vid statyn där man står just när man har någonting att säga, eller tror sig ha det åtminstone. Jag hörde någon skrika "Stick era jävla fascister", och jag gick upp till dem för att ta ett blad. Det var inte Pensionärernas intresseparti. Det var Skånepartiet. Den mest patetiska samlingen rasister någonsin. Stoppa islamiseringen, mm nu blev det rött, för det ordet existerar inte ens.
Jag orkar inte förklara i detalj men jag rev sönder smuts-propagandan framför kärringens ögon, hon puttade nästan ner mig från trappan och då började det. Jag ställde mig i mitten av den då väldigt smala folkmassan, bestående av 60+ rasister och nyfikna människor. Jag var ensam, men jag brydde mig inte. Jag började skrika och störa så mycket jag kunde när gubben predikade i megafonen. Han: "Vi vill tala om ett mycket viktigt problem i Sverige" Jag: "BLABLABLA HITLER ÄR DÖD, JÄVLA RASISTER, HÅLL KÄFTEN", osv. En mörk kille cyklade runt bakom mig, han var arg och ledsen. Jag såg och förstod precis hur han kände. Han började ringa oavbrutet på sin cykelklocka för att irritera, och det funkade. Några rasister gick fram till honom och försökte våldsamt putta honom bort därifrån, men jag stoppade dem och vi fortsatte störa tillsammans. Det kom fler människor. En kille ställde sig bredvid mig i mitten och skrek och störde allt han kunde. Det kom fler, och ännu fler. Efter ett tag var det en hel publik med massvis av socialister och bara allmänt förnuftiga människor. Vi skrek allihop tillsammans, i flera timmar. "Inga rasister på våra gator" osv. Det var underbart. Socialisterna tog fram sina vackra röda banderoller och höll upp framför Skånepartiets ynkrygg till ledare.
Till slut gick vi upp till dem och de kunde inte få ner oss när de försökte. Så nu stod vi där Skånepartiet betalat för att få stå, och gjorde det som de betalat för att slippa. Fyfan var pinsamt det var för dem. Polisen kom och det började lugna ner sig. Efter ett tag gick pensionärerna hem till sina dödsbäddar och kvar var en het debatt mellan socialister och fascister. Jag gick fram till polisen, frågade vilken sida de var på. Det var då han kom. Den där fina. Han kramade om mig och sa "bra kämpat". Han var tunn och kanske 1.75 lång. Han hade ljust halvlångt trasselhår, sorgsna vänliga ögon, och ett stort ojämnt leende. På huvudet hade han en svart hatt, och på kroppen en sjömansskjorta, stora bruna uppvikta byxor och hängslen. Jag följde med honom, han skulle till Barista. Men han bestämde sig för att spela gitarr istället, för pengar. Han spelade Dylan, med munspel och hes röst. Jag gick därifrån, till en kille jag kände igen från demonstrationen. Han var en av de drivande. Jag gick fram till honom och sa, "bra kämpat". Han och hans kompisar tittade konstigt på mig, vi skakade hand och jag följde med dem. Jag visste inte vart. Det var till syndikalistiska ungdomsförbundet. Jag kände igen alla från demonstrationen, jaha tänkte jag. Så det är såhär det är. De var väldigt fina, och jag blev inbjuden till en del ställen och demonstrationer.
Jag gick tillbaka till honom, han den där fina. Han hade precis spelat klart och frågade om jag ville följa med till Folkets Park där hans kompis väntade. Det gjorde jag. Vi satt och pratade tills det blev mörkt, sen gick vi förbi några inte så diskreta knarklangare och hem till hans vän. Vi lagade vegan-mat och när klockan var ungefär tio så följde han mig till bussen. Han kramade mig hårt, jag borrade in mig i hans trassliga sträva hår. Det luktade kryddor och té. "Vi ses på utkanten på Måndag" Ja, ja det gör vi. För jag ska dit då. Aldrig hade jag hört talas om det stället förut, men nu vet jag var jag hör hemma. Snart vet jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)