Jag kan inte stava till yesterday

Hej. Dagarna räknas in nu, men jag vet inte riktigt inför vad. Inför förändring kanske. Jag tror att jag hoppas det.

Jag har nu länge varit i dvala, och jag måste erkänna att jag börjar bli väldigt sjuk. Men mina värden är säkerligen lika perfekta som vanligt, och min kropp är nästan lika rund som vanligt. Det där förvirrar mig fruktansvärt mycket. Vågen visar mindre än någonsin i hela mitt 158.8 cm långa liv, alla kläder ramlar av mig, till och med mina nya byxor som jag köpte för kanske två veckor sedan. Men ingenting händer och jag känner mig fetare än någonsin. Ändå ser jag också att höftbenen sticker ut ovanligt mycket och att man ser revbenen ovanför (de snart oexisterande) brösten på ett sätt som man aldrig sett förut, men ändå. Jag är fet inuti. Fettet liksom sitter i hjärnan och trycker bort allt annat. Jag orkar inte. Ingen bryr sig heller, ingen oroar sig över hur jag ser ut, inte nu. Så varför ljuger vågjäveln då? Varför dör jag aldrig? VARFÖR? Och jag svälter inte längre, nej. Jag äter massor. Nu vet ni det. Kul för alla att veta hur jävla äckligt mitt liv är. Kul för alla att jag nu också ska påpeka att det värsta började precis just när jag träffade Fred rik. Men inte ska jag hata honom för det, nej nej Miriam hatar ingen. Miriam anmäler ingen. Miriam låter alla sverigedemokrater gå före henne i kön på Ica bara för att hon aldrig får vara värd mer än NÅGON ANNAN. Jävla helvete. Jag hatar vad jag har blivit. Jag hatar vad jag blev.

Men nu ska det bli ändring. Imorgon ska jag sova hos Andie, eller inte sova men spendera natten. När jag kommer hem så börjar mitt nya liv, eller förberedelsen inför mitt nya liv. Ok? Ok. Jag ska kräva hjälp.
-
Men fyfan vad jag kommer sakna benen.

Reglerna har ändrats

Jag försöker ändra på mig, i hopp om att du ska försvinna från mig då. Jag köper nya kläder, lyssnar på ny musik, äter andra saker, har sex med någon annan, tänker andra tankar. Men inte ens när jag sitter med mina poolfärgade hörlurar, målar naglarna blå och låter isländska ord omsluta min hjärna, inte ens då försvinner du. Äckelkänslan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, på riktigt nu, jag orkar inte mer.

Jag ångrar faktiskt allting vi gjorde. Det har jag aldrig gjort förut. Jag vill ha bort det, ha bort det från min hud från mitt huvud, ha bort smutsen och fläckarna och cancern som växer inuti mig. Den syns utanpå, jag vet att den syns. Varför hjälper ingen mig? Alla ser cancern, alla ser att jag behöver hjälp, men ingen bryr sig. Kommer jag någonsin att bli fri? Var jag ens fri förut?

Varför stoppade ingen mig från att åka? Kunde jag inte stoppas? Ni skulle skjutit mig. Jag hade förstått och förlåtit er. Nej, jag hade tackat er. Det finns ingenting som är värdigt med det här. Jag är ett paket gammalt kött i mataffären. Inte ens värd att ätas. Och du är i Malmö nu, ja. Vad tror du att det spelar för roll egentligen? Vad gör du ens här? Du har ingenting här att göra. Det gör ingen skillnad. Smutsen ligger fast som ett istäcke över min hud, jag fryser hela tiden. Och allting är ditt fel nu. Faktiskt, det är ditt fel nu. Men du bryr dig inte.
-
Mitt liv kunde varit så vackert nu, men det är bara färglöst. När jag skyddar mig mot smutsen så skyddar jag mig också från färgerna. Fåglarna. Elefanterna. Ingenting räcker.
-