Hej nu är det en ny månad för andra gången och jag har vänt på dygnet igen.
HAHA! Idiot är vad jag är.
Jag sov i tolv timmar och vaknade åtta på morgonen, men jag gick inte ens till skolan och ändå blev jag trött klockan fem. Då somnade jag och vaknade.. nu!
onsdag 2 december 2009
måndag 30 november 2009
Head over heels
Ja mina vänner, nu har jag äntligen vänt tillbaka dygnet. Jag somnade igår när jag kom hem efter världens bästa julskyltning och så vaknade jag nu, så det är bra. Det är skitbra faktiskt! Men min bilddagbok är borta..
Nu ska jag berätta om igår. Vi sålde nästan allting, och jag fick sålt några skivor också till någon recordhunter för 10 kronor, vilket var väldigt dumt eftersom att jag kunde sålt skivorna för minst 50. Sen kom det en tant och frågade vad ekologiskt innebar. Det tyckte jag var lite ledsamt.
Socialdemokraterna hade ett eget tält, men inget annat parti (precis som den gamla goda tiden), det var fint. Stefan var tomte och vi fick skriva en egen önskelista så jag skrev att de hemlösa skulle få mycket bättre chanser och så. Ja och en massa annat, som att SD skulle grävas ner i en grop så att vi kunde plantera ett välbehövligt träd på graven.
Jag hade med mig min cd-spelare, och mina finaste skivor. Så vi spelade hela dagen och det var därför vi fick så mycket kunder! Alltså om pengarna hade gått till mig då hade jag varit jävligt rik nu. Men så var icke fallet. Vi spelade Bob Dylan, The National, Håkan, Kent, John Lennon, Nick Cave, och en massa annat. Det gick verkligen hem hos vissa.
Det bästa med dagen var att jag fick bekräftat att jag faktiskt möjligtvis är väldigt bra på att läsa av folk. För vi hade ju satt upp reklam vid Holma och på andra ställen om att allt var ekologiskt och att vi hade vegan-alternativ. Jag har ju självklart aldrig frågat människorna där om de är veganer, utan jag bara verkligen kände det. För det kan man ju känna?
Vid klockan sex på kvällen, när Gungstolarna spelade (som för övrigt behöver en ny sångare), så kom det fram en lång man med ett stort leende som jag tycktes känna igen.
"Vad har ni som är.. vegan?" Frågade han försiktigt. Gissa om vi blev glada? Så han köpte våra goda ekologiska choklad-vegan-muffins och sa att han tyckte att det var jättebra att vi hade vegan-alternativ. Vi var ju de enda som någonsin haft det. Jag frågade om han kom från Holma, och ja sa han att det gjorde han. Han sa att han bodde med två andra veganer hemma.
Efter ett tag så kom han tillbaka med det där leendet igen. Han sa att det var jättegott och att han skulle köpa hem några påsar också så att de andra fick smaka. Sen gick han och vi var gladast i världen för att han var gladast i världen.
Jag tyckte verkligen om kombinationen liksom, att skilja sig från mängden på ett bra sätt så att det gör andra människor som skiljer sig, glada. Jag tyckte om att få spela min musik för folk och märka att det gjorde folk på mycket bättre humör än alla svenska jul-klassiker som spelas hela tiden. Jag har märkt att jag blir glad när andra blir glada av någonting jag gjort. Det är då jag vill leva, om så bara för en sekund. Om jag i framtiden kunde göra det hela tiden, ha det som mitt jobb.. Då är det möjligt att det faktiskt finns en framtid där jag är med.
Om jag ska vara helt ärlig om vad jag tänker, så ska jag säga att jag tror att anledningen till att jag plötsligt kunde somna i tid och vända tillbaka dygnet, var nog, kanske, möjligtvis att jag vad glad. Jag var inte ledsen eller arg när jag kom hem. Jag var mest lugn och det kändes lite som att folk inte såg mig så värdelös ändå, inte just då i alla fall. Men nog om det, tack så mycket för att ni läste/inte läste. Som tack så får ni en av världens bästa låtar länkad!
..
lördag 28 november 2009
II
Jag minns när vi skulle till sjöholmen innan avslutningen i sjuan.
Jag var sjuk i huvudet, och skulle gå dit. Och så började det regna..
Eftersom att jag hade ganska mycket kajal och mascara så kan ni ju tänka er själva hur det blev. Mitt äckliga hår blev jättelockigt och jag hade plockat bort mina ögonbryn helt också.
Dessutom hade jag helt svarta kläder.
Det började som sagt regna, och sen kom det en massa jävla bilar med föräldrar som stannade, så jag bestämde mig för att gå i skogen istället. Så jag gick. Och jag blev full av tistlar och frön.
Jag var så sjukt jävla äcklig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, men jag visste att det var längre tillbaka än dit. Och så kom Moas jävla mamma.
Så nu var jag framme och skulle gå till min grupp som bestod av Anden, Linus och någon annan elak människa. Victoria också kanske, jag vet inte.
"Fyfan vad du är äcklig, du är så jävla äcklig äcklig äcklig emo emo äcklig emo emoäckel"
Det blev som ett konstigt krig mot mig, och ingen var på min sida. INGEN.
Men det här är ingen tyck synd om mig-berättelse, det här är bara en berättelse.
Efter att jag förlorat förståndet så skulle vi göra något annat, och jag gick bort från min grupp och bort från mig själv. Sen försökte jag förklara för någon men det gick inte, och så skrattade Alexander och han var inte elak men helt plötsligt gick han fram till dörren där mitt namn stod, för det var där jag skulle sova, och så strök han över namnet och skrev EMO istället.
Varför då?
"Ja men, du har ju överdrivet mycket smink, det är liksom svart i hela ansiktet."
MEN DET REGFNAR JU, VAD ÄR DET NI INTE FÖRSTÅR?!?????
Men ingen förstod. Det var så jävla konstigt.
Jag stod ut i någon timme, men sen gav jag upp. Så jag gick till Dan och sa att jag höll på att dö av mina konstiga utslag. Det var sant. Jag åkte hem, och jag minns att Ellen grät och blev omhållen när jag åkte iväg med den där jävla kvinnan igen. När jag kom hem så skrattade jag.
Jag åkte inte till sjöholmen fler gånger.
Här.
Jag var sjuk i huvudet, och skulle gå dit. Och så började det regna..
Eftersom att jag hade ganska mycket kajal och mascara så kan ni ju tänka er själva hur det blev. Mitt äckliga hår blev jättelockigt och jag hade plockat bort mina ögonbryn helt också.
Dessutom hade jag helt svarta kläder.
Det började som sagt regna, och sen kom det en massa jävla bilar med föräldrar som stannade, så jag bestämde mig för att gå i skogen istället. Så jag gick. Och jag blev full av tistlar och frön.
Jag var så sjukt jävla äcklig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, men jag visste att det var längre tillbaka än dit. Och så kom Moas jävla mamma.
Så nu var jag framme och skulle gå till min grupp som bestod av Anden, Linus och någon annan elak människa. Victoria också kanske, jag vet inte.
"Fyfan vad du är äcklig, du är så jävla äcklig äcklig äcklig emo emo äcklig emo emoäckel"
Det blev som ett konstigt krig mot mig, och ingen var på min sida. INGEN.
Men det här är ingen tyck synd om mig-berättelse, det här är bara en berättelse.
Efter att jag förlorat förståndet så skulle vi göra något annat, och jag gick bort från min grupp och bort från mig själv. Sen försökte jag förklara för någon men det gick inte, och så skrattade Alexander och han var inte elak men helt plötsligt gick han fram till dörren där mitt namn stod, för det var där jag skulle sova, och så strök han över namnet och skrev EMO istället.
Varför då?
"Ja men, du har ju överdrivet mycket smink, det är liksom svart i hela ansiktet."
MEN DET REGFNAR JU, VAD ÄR DET NI INTE FÖRSTÅR?!?????
Men ingen förstod. Det var så jävla konstigt.
Jag stod ut i någon timme, men sen gav jag upp. Så jag gick till Dan och sa att jag höll på att dö av mina konstiga utslag. Det var sant. Jag åkte hem, och jag minns att Ellen grät och blev omhållen när jag åkte iväg med den där jävla kvinnan igen. När jag kom hem så skrattade jag.
Jag åkte inte till sjöholmen fler gånger.
Här.
Jag minns..
När vi skulle gå HELA fogdarödsrundan i åttan för att det var "värdegrundsdag".
Det var höst, så det var löv överallt. Jag vet inte om det var i åttan eller höst, men jag tror det.
Jag lyssnade på min mp3, sista mannen på jorden. Men jag hade lyssnat på alla låtar efter ett tag, det gjorde ont. Jävligt ont. Sen började det regna och jag hade ett paraply, svartvit-rutigt.
Eftersom att vi tvunget skulle gå med klassen så gick jag längst fram bakom läraren för att undvika folk så mycket som möjligt, jag tror att det var Kerstin. Men hur som helst så var jag den enda som hade ett paraply och det skulle ju Anden, Marcel och Kalle självklart ha. Jävla emoparaply, ge hit det, men ge oss det då, jävla emo, emo emooeomeommoomemo
De slog mig, och puttade mig och tog sönder paraplyt. Sen sa Kalle till Kerstin "Hon vill inte dela med sig, blablabla" Då började jag skratta och gråta, och så vände hon sig om och sa någonting jag aldrig glömmer. "Då är ju värdegrund någonting du verkligen behöver lära dig, sluta vara så egoistisk".
Hela tiden tänkte jag att jag skulle gå iväg, ingen skulle märka det och det spelade ingen roll ändå. Jag skulle bara gå in i skogen och försvinna eller kanske lägga mig och frysa ihjäl någonstans, det spelade ingen roll det spelade ingen roll det spelade ingen roll.
Fast nu är det ändå ganska roligt.
Om ni vill lyssna på precis samma som jag gjorde då, och det här är viktigt. Tryck här.
Det var höst, så det var löv överallt. Jag vet inte om det var i åttan eller höst, men jag tror det.
Jag lyssnade på min mp3, sista mannen på jorden. Men jag hade lyssnat på alla låtar efter ett tag, det gjorde ont. Jävligt ont. Sen började det regna och jag hade ett paraply, svartvit-rutigt.
Eftersom att vi tvunget skulle gå med klassen så gick jag längst fram bakom läraren för att undvika folk så mycket som möjligt, jag tror att det var Kerstin. Men hur som helst så var jag den enda som hade ett paraply och det skulle ju Anden, Marcel och Kalle självklart ha. Jävla emoparaply, ge hit det, men ge oss det då, jävla emo, emo emooeomeommoomemo
De slog mig, och puttade mig och tog sönder paraplyt. Sen sa Kalle till Kerstin "Hon vill inte dela med sig, blablabla" Då började jag skratta och gråta, och så vände hon sig om och sa någonting jag aldrig glömmer. "Då är ju värdegrund någonting du verkligen behöver lära dig, sluta vara så egoistisk".
Hela tiden tänkte jag att jag skulle gå iväg, ingen skulle märka det och det spelade ingen roll ändå. Jag skulle bara gå in i skogen och försvinna eller kanske lägga mig och frysa ihjäl någonstans, det spelade ingen roll det spelade ingen roll det spelade ingen roll.
Fast nu är det ändå ganska roligt.
Om ni vill lyssna på precis samma som jag gjorde då, och det här är viktigt. Tryck här.
;
Haha, okej. Jag skäms verkligen över mig själv nu när jag ser vad jag har lagt in på den här stackars bloggen. Men jag försöker att inte radera någonting.
Idag har jag försökt vända på dygnet men det gick inte. Jag har sett Girl Interrupted, och det jag har att säga om den är precis som någon annan sa att den är otroligt överdramatiserad. Den är väldigt slarvig också. Sen fattar jag inte varför det skulle vara en 90-tals version av 60-talet, det såg ju bara ut som en maskerad med 60-tals tema eller någonting. Jättekonstigt.
Idag har jag försökt vända på dygnet men det gick inte. Jag har sett Girl Interrupted, och det jag har att säga om den är precis som någon annan sa att den är otroligt överdramatiserad. Den är väldigt slarvig också. Sen fattar jag inte varför det skulle vara en 90-tals version av 60-talet, det såg ju bara ut som en maskerad med 60-tals tema eller någonting. Jättekonstigt.
fredag 27 november 2009
II
evening breeze river east
music mix salsa speed
metal rap lonely sex
open jeep with the speakers back
rock n roll band practicin'
shakin those walls next to me
everybody is in a dream
of what they want and who they need
to feel all right to be alive
to wipe out words that they despise
from a thunder brain
that's quick to pain
and only once to live again
when that set up gets in the way
the dreamin brain will make a play
to wipe it all outta space
press record and then erase
'cause there's something here
they gotta face
everybody in this place
it's the same for everyone
they gotta figure out something
they gotta figure out themselves
they gotta figure on their own
they gotta figure out, ok?
music mix salsa speed
metal rap lonely sex
open jeep with the speakers back
rock n roll band practicin'
shakin those walls next to me
everybody is in a dream
of what they want and who they need
to feel all right to be alive
to wipe out words that they despise
from a thunder brain
that's quick to pain
and only once to live again
when that set up gets in the way
the dreamin brain will make a play
to wipe it all outta space
press record and then erase
'cause there's something here
they gotta face
everybody in this place
it's the same for everyone
they gotta figure out something
they gotta figure out themselves
they gotta figure on their own
they gotta figure out, ok?
Fuckin' alone
Fast young girl wants to go
body 's red mouth is whole
got the worst in the world
but this won 't be hassle-free
lovers kiss in the heat
body crush basement suite
mind my eyes behind my hair
hide my face and look nowhere
change addresses ditch that guy
don 't pick up when he calls
runaway everyday
coffee beans and hideaways
they want these, they want those
first my nose then my toes
presidents and super freaks
litey dogs and love boutiques
afternoons wakin up
neighborhood slouch and stuff
drifters too in a flow
nowhere they got to go
shave haired girl with a dog
dressin cool not too new
I wanna talk I wanna know,
what she feels and what she knows
I m so fuckin alone
I m so fucking alone
o.k. o.k.this is me
o.k. o.k.this is me
body 's red mouth is whole
got the worst in the world
but this won 't be hassle-free
lovers kiss in the heat
body crush basement suite
mind my eyes behind my hair
hide my face and look nowhere
change addresses ditch that guy
don 't pick up when he calls
runaway everyday
coffee beans and hideaways
they want these, they want those
first my nose then my toes
presidents and super freaks
litey dogs and love boutiques
afternoons wakin up
neighborhood slouch and stuff
drifters too in a flow
nowhere they got to go
shave haired girl with a dog
dressin cool not too new
I wanna talk I wanna know,
what she feels and what she knows
I m so fuckin alone
I m so fucking alone
o.k. o.k.this is me
o.k. o.k.this is me
Nålens öga
Alltså
såhär känns det
som om någon skrikit i mina öron tills trumhinnorna exploderat, mina ögon slocknat
och min mun klistrats fast i ansiktet. Som att min kropp plötsligt bestämt sig för att inte fungera längre, mina ben är borta och jag kan knappt lyfta mitt huvud längre. Jag orkar liksom inte göra något annat än att sova och trycka på tangenterna ibland. Men jag kan inte vakna, jag vaknar aldrig, jag sover just nu och egentligen sover jag inte utan jag liksom bara slocknar. Som om någon stängt av mig.
När jag lyssnar på musik får jag ont i huvudet, när jag inte gör det så mår jag illa. När jag ser på film så blir jag tom, och när jag inte gör det så blir jag galen.
När jag går upp från sängen så känns det som att jag ska dö men när jag ligger ner känns det som att jag är död. Särskilt på morgonen när jag är jättetrött, då kan jag bara blunda och försvinna och så känns det precis som att jag dör. Jag tror till och med att jag dör ibland och det känns verkligen underbart. Men sen blir jag så ledsen när jag vaknar, så ledsen att jag kan strunta i skolan eller tåget eller vad det nu är för viktigt jag ska göra. Jag tänker bara "nej jag kan inte vakna, det finns ingenting som kan få mig att göra det" och det är nog väldigt sant också.
Mitt liv känns som ett fantasiliv, eller det känns som att jag har två liv. Ett "riktigt" liv, jag går till skolan, hälsar, gör dåliga val och bra val. Jag väljer vad jag ska ha på mig på morgonen och jag ringer till Caroline efter skolan och frågar vad hon gör fast jag hatar henne lite mer än jag borde. Jag gråter ibland, och skrattar ibland. Jag ljuger hela tiden, för alla.
Sen har jag mitt andra liv. Det där sjuka, konstiga livet som ingen förstår eller ser. Som ett land utan stolthet. Som ett hav utan vatten. Jag går på konserter och blir dum i huvudet. Jag gör saker bara för att få det gjort, och jag förstår inte meningen när den inte ens finns. Jag träffar människor som förändrar allting och sen lämnar jag eller blir lämnad eller både och.
Jag blir kär och ljuger, blir avslöjad och hatar mig själv och hatar personerna som lurade in mig i mina egna lögner. Jag tänker sjuka tankar, löjliga tankar, skriver, hatar, tänker på döden som om den vore samma sak som livet och tvärtom. Jag förstör allting och gråter över spilld mjölk som om det vore absint. Tro mig, jag har hittat det vackra i livet så många gånger, det där fina som man alltid söker efter. Jag har haft det i mina händer och jag har tappat det, kastat det eller kramat sönder det flera gånger. Jag har blivit ensammare än toppen av ett jävla isberg. Det är ensamt.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte vad jag ska göra och jag vet att ingen bryr sig. Så har det alltid varit, men det spelar ingen roll. Det hjälper ju inte att någon bryr sig.
Jag önskar bara att saker och ting var annorlunda, lite enklare att förstå, det är allt.
Jag behöver resa bort nu.
Iggy Pop får förklara resten.
såhär känns det
som om någon skrikit i mina öron tills trumhinnorna exploderat, mina ögon slocknat
och min mun klistrats fast i ansiktet. Som att min kropp plötsligt bestämt sig för att inte fungera längre, mina ben är borta och jag kan knappt lyfta mitt huvud längre. Jag orkar liksom inte göra något annat än att sova och trycka på tangenterna ibland. Men jag kan inte vakna, jag vaknar aldrig, jag sover just nu och egentligen sover jag inte utan jag liksom bara slocknar. Som om någon stängt av mig.
När jag lyssnar på musik får jag ont i huvudet, när jag inte gör det så mår jag illa. När jag ser på film så blir jag tom, och när jag inte gör det så blir jag galen.
När jag går upp från sängen så känns det som att jag ska dö men när jag ligger ner känns det som att jag är död. Särskilt på morgonen när jag är jättetrött, då kan jag bara blunda och försvinna och så känns det precis som att jag dör. Jag tror till och med att jag dör ibland och det känns verkligen underbart. Men sen blir jag så ledsen när jag vaknar, så ledsen att jag kan strunta i skolan eller tåget eller vad det nu är för viktigt jag ska göra. Jag tänker bara "nej jag kan inte vakna, det finns ingenting som kan få mig att göra det" och det är nog väldigt sant också.
Mitt liv känns som ett fantasiliv, eller det känns som att jag har två liv. Ett "riktigt" liv, jag går till skolan, hälsar, gör dåliga val och bra val. Jag väljer vad jag ska ha på mig på morgonen och jag ringer till Caroline efter skolan och frågar vad hon gör fast jag hatar henne lite mer än jag borde. Jag gråter ibland, och skrattar ibland. Jag ljuger hela tiden, för alla.
Sen har jag mitt andra liv. Det där sjuka, konstiga livet som ingen förstår eller ser. Som ett land utan stolthet. Som ett hav utan vatten. Jag går på konserter och blir dum i huvudet. Jag gör saker bara för att få det gjort, och jag förstår inte meningen när den inte ens finns. Jag träffar människor som förändrar allting och sen lämnar jag eller blir lämnad eller både och.
Jag blir kär och ljuger, blir avslöjad och hatar mig själv och hatar personerna som lurade in mig i mina egna lögner. Jag tänker sjuka tankar, löjliga tankar, skriver, hatar, tänker på döden som om den vore samma sak som livet och tvärtom. Jag förstör allting och gråter över spilld mjölk som om det vore absint. Tro mig, jag har hittat det vackra i livet så många gånger, det där fina som man alltid söker efter. Jag har haft det i mina händer och jag har tappat det, kastat det eller kramat sönder det flera gånger. Jag har blivit ensammare än toppen av ett jävla isberg. Det är ensamt.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte vad jag ska göra och jag vet att ingen bryr sig. Så har det alltid varit, men det spelar ingen roll. Det hjälper ju inte att någon bryr sig.
Jag önskar bara att saker och ting var annorlunda, lite enklare att förstå, det är allt.
Jag behöver resa bort nu.
Iggy Pop får förklara resten.
Idiot
Idag fick jag en massa trevligt med posten.
Jag fick övergivna planer, osignerad, men ändå.
Sen fick jag diktsamlingen blå stunder där en av mina dikter kom med. Och så fick jag mitt paket från cdon med alla fina saker.
Imorgon ska jag till skoslslllsan
jag vill inte
jag orkar inte
jag vill inte
jag orkar inte
jag vill verkligen verkligen inte.
onsdag 25 november 2009
Vi kan väl vänta
Du har lärt mig allt jag kan
om att aldrig någonsin
lägga sig i
Du och jag kan stå
i vårt hörn och blunda
Det är ändå redan
alldeles för sent
Det finns inget kvar
att hålla fast vid
så du och jag kan stå
i vårt hörn och undra
vad var det som gick fel
Vad var det som gick fel?
om att aldrig någonsin
lägga sig i
Du och jag kan stå
i vårt hörn och blunda
Det är ändå redan
alldeles för sent
Det finns inget kvar
att hålla fast vid
så du och jag kan stå
i vårt hörn och undra
vad var det som gick fel
Vad var det som gick fel?
måndag 23 november 2009
Ultravåld
Jag blir så arg på min blogg ibland. Mest för att den är så mörk och arg och ful. Som jag.
Jag borde ta bort den. Men jag ska nog inte det. Idag har jag sett A Clockwork Orange, den var sorglig. Jag ska aldrig någonsin gå till skolan mer, fast imorgon ska jag det. Tror jag.
söndag 22 november 2009
Gener och anlag, allt var ett misstag
Jag kan säga såhär - min syster är sjuk i huvudet.
Och folk tycker bara om mig när de är fulla. Jag ska skriva en dikt om det nu.
Nej jag skojade bara när jag skrev att jag skulle skriva en dikt. Jag skojade kanske med allt jag skrev, på hela bloggen, jag kanske inte ens har en syster. Vad vet ni? Ni har ju aldrig träffat henne, eller ja en av er har gjort det i alla fall, kanske fler. Jag vet inte riktigt vem som läser och jag bryr mig inte heller. Men nu ljög jag ju igen.
Och folk tycker bara om mig när de är fulla. Jag ska skriva en dikt om det nu.
Nej jag skojade bara när jag skrev att jag skulle skriva en dikt. Jag skojade kanske med allt jag skrev, på hela bloggen, jag kanske inte ens har en syster. Vad vet ni? Ni har ju aldrig träffat henne, eller ja en av er har gjort det i alla fall, kanske fler. Jag vet inte riktigt vem som läser och jag bryr mig inte heller. Men nu ljög jag ju igen.
fredag 20 november 2009
*
Sommaren kom som en nyhet från bagdad
ett hån mot sunt förnuft
Inventera dina minnen betygsätt ditt liv
mitt i staden över stekheta plåttak står tiden frusen still
hur kan du se att det blivit 2000 tusen-talet vi har haft
2000-talet utan
2000-talet utan
Kärleken räckte nog halvvägs men vi gick för långt för att vända om
Jag vet att jag vet att den inte finns kvar
Jag tror dig jag tror dig du vet att jag alltid har trott på nån som du
Jag ber dig ge mig en vit lögn
säg att du tror på mig en gång till
du får tro vad du vill
.
ett hån mot sunt förnuft
Inventera dina minnen betygsätt ditt liv
mitt i staden över stekheta plåttak står tiden frusen still
hur kan du se att det blivit 2000 tusen-talet vi har haft
2000-talet utan
2000-talet utan
Kärleken räckte nog halvvägs men vi gick för långt för att vända om
Jag vet att jag vet att den inte finns kvar
Jag tror dig jag tror dig du vet att jag alltid har trott på nån som du
Jag ber dig ge mig en vit lögn
säg att du tror på mig en gång till
du får tro vad du vill
.
torsdag 19 november 2009
2000
Såhär är det. Jag har inte varit i skolan ordentligt på flera dagar, och jag vet hur dumt det är. Men jag kan inte, jag vill inte, jag känner ingenting.
Igår åkte jag och Jessica till Malmö för att gå på en föreläsning. Men vi kom försent eftersom att det var fruktansvärt konstigt väder och svårt att hitta dit. Vi hittade ett café som hette café 5, men det visade sig vara ett ställe för taxichaufförer och homofober. Några meter därifrån låg djurens rätt och bredvid låg rfsl. När vi kom dit så öppnade en 2,5 meter lång TinaHåkan med världens finaste leende. Vi spenderade den närmaste halvtimmen till att lyssna på den sorgligaste hemskaste och finaste historian jag någonsin hört. Någonsin. Erhan Erhan som flytt till Sverige när hans pojkvän blev mördad av sin egen familj, berättade om hur han bott på gatan, blivit utnyttjad , längtat hem och förlorat hoppet om mänskligheten. Men han satt där framför oss. Han var inte död trots att han mest velat dö hela tiden. Anledningen till det var att han lovat sin pojkvän att uppfylla deras drömmar.
Efteråt gick vi och pratade med TinaHåkan. Jag hade svårt att förklara vad vi gjorde där, men när jag visade några papper från våra möten så blev han plötsligt väldigt glad och engagerad. "Det här är bra, det är jätte jätte bra." Sen ropade han in Camila, och hon var lika exalterad.
Jag minns inte riktigt vad vi sa, men vi skulle träffas igen.
När vi var på väg ut så kom det fram en söt tjej och sa "Jag hörde lite om vad ni gör, det är jättebra. Jag hoppas att fler gör som ni."
Vi gick ut i stormen och spenderade resten av natten i Lund för att vänta på en buss till Örtofta så att vi kunde ta Skånes sista tåg till Höör.
Jag har aldrig känt mig så välkomnad förut, jag menar, det var liksom en lägenhet full av underbara människor. Som en helt ny värld, inte alls som Höör. Jag börjar längta bort väldigt mycket, men å andra sidan så vill jag inte lämna det enda stället som faktiskt verkar behöva mig. Men jag känner mig ändå väldigt obetydlig, och tom.
Jag är inte säker på om jag någonsin kommer att finna den där anledningen som jag trodde att jag hade funnit.
Igår åkte jag och Jessica till Malmö för att gå på en föreläsning. Men vi kom försent eftersom att det var fruktansvärt konstigt väder och svårt att hitta dit. Vi hittade ett café som hette café 5, men det visade sig vara ett ställe för taxichaufförer och homofober. Några meter därifrån låg djurens rätt och bredvid låg rfsl. När vi kom dit så öppnade en 2,5 meter lång TinaHåkan med världens finaste leende. Vi spenderade den närmaste halvtimmen till att lyssna på den sorgligaste hemskaste och finaste historian jag någonsin hört. Någonsin. Erhan Erhan som flytt till Sverige när hans pojkvän blev mördad av sin egen familj, berättade om hur han bott på gatan, blivit utnyttjad , längtat hem och förlorat hoppet om mänskligheten. Men han satt där framför oss. Han var inte död trots att han mest velat dö hela tiden. Anledningen till det var att han lovat sin pojkvän att uppfylla deras drömmar.
Efteråt gick vi och pratade med TinaHåkan. Jag hade svårt att förklara vad vi gjorde där, men när jag visade några papper från våra möten så blev han plötsligt väldigt glad och engagerad. "Det här är bra, det är jätte jätte bra." Sen ropade han in Camila, och hon var lika exalterad.
Jag minns inte riktigt vad vi sa, men vi skulle träffas igen.
När vi var på väg ut så kom det fram en söt tjej och sa "Jag hörde lite om vad ni gör, det är jättebra. Jag hoppas att fler gör som ni."
Vi gick ut i stormen och spenderade resten av natten i Lund för att vänta på en buss till Örtofta så att vi kunde ta Skånes sista tåg till Höör.
Jag har aldrig känt mig så välkomnad förut, jag menar, det var liksom en lägenhet full av underbara människor. Som en helt ny värld, inte alls som Höör. Jag börjar längta bort väldigt mycket, men å andra sidan så vill jag inte lämna det enda stället som faktiskt verkar behöva mig. Men jag känner mig ändå väldigt obetydlig, och tom.
Jag är inte säker på om jag någonsin kommer att finna den där anledningen som jag trodde att jag hade funnit.
onsdag 4 november 2009
Killing moon
Jag vill dö. She wore blue velvet
Bluer than velvet was the night
Softer than satin was the light
From the stars
*
Bluer than velvet was the night
Softer than satin was the light
From the stars
*
lördag 31 oktober 2009
Det är så jag säger det
Idag är Conny på Distortion och har jättekul. Jag ville också dit, men jag hade ändå kul med Emma, Bea och Dennis. Vi gick runt och så var det någon som hade dött och jag var ful och sen så ville Dennis gå hem så då gick vi hit till det här som jag inte vill kalla hem.
Nu är mina grannar jobbiga och slår på lampknappar,
jag tror att en ny knarkare har flyttat in
för det kom en massa förlorade ungdomar
och kastade ölburkar i naturen innan
och så vill jag bara säga att ja den här halloween-veckan
var något av det jobbigaste jag någonsin varit med om.
fredag 30 oktober 2009
Ja.
Hej. Igår var jag och Caroline i Malmö och köpte lite skitkläder och annat för alldeles för mycket pengar. Imorgon ska vi till Malmö igen och se Michael Jackson-filmen och på Lördag så ska vi antagligen ha någon slags filmkväll med Emma, Bea och Dennis? Ja om han vill alltså.
På sista tiden så har jag fått miljontals mail från Sverigedemokrater som bjudit in mig till deras sida osv. Det känns väldigt konstigt. Jag fick ett särskilt mail från en kille idag som drog världens största lögn om sin uppväxt, och avslutade med att han ville veta mina åsikter.
Såhär svarade jag:
På sista tiden så har jag fått miljontals mail från Sverigedemokrater som bjudit in mig till deras sida osv. Det känns väldigt konstigt. Jag fick ett särskilt mail från en kille idag som drog världens största lögn om sin uppväxt, och avslutade med att han ville veta mina åsikter.
Såhär svarade jag:
Nu ska jag berätta lite om mina värderingar för dig. Jag kallar det för värderingar och inte åsikter, eftersom att för mig är det väldigt viktigt att det här är självklarheter och inte en fråga om åsikter.
För mig är alla människor. Alla är lika mycket värda. Och invandrare och svenskar existerar inte, alla som bor här är invånare i Sverige. Alla är människor, och alla i hela världen är människor. När jag talar om svenskar så talar jag om alla som bor här och när jag talar om folk som gör någonting fel så talar jag för alla. Om en faller så ska alla falla, så är det bara.
För mig handlar hela den där invandrarfrågan bara om pengar. Och självklart, pengar är ju grunden till ett fungerande land! Men pengar är inte grunden till en fungerande människa och om inte människorna fungerar tillsammans så gör inte landet det heller.
Jag är varken socialdemokrat, vänsterpartist, moderat, sverigedemokrat, kristdemokrat, miljöpartist, kommunist, invandrare, idiot, rasist eller någonting annat. Jag är, och lyssna noga nu för jag säger det bara en gång till
EN MÄNNISKA
Och sen vill jag också visa någonting fint som Mona Sahlin sa i en intervju igår.
Hon berättade om saker som en vän sagt, eller någon fast jag minns inte vem.
"Det var mitt fel att jag blev misshandlad
om jag aldrig hade hållt min pojkvän i handen så skulle det aldrig ha hänt"
Så tänker aldrig en heterosexuell människa, aldrig
och så ska aldrig en homosexuell person behöva tänka
aldrig någonsin
alla människor har lika mycket värde
all kärlek är lika mycket värd
han blev utdragen ur pride-kön och misshandlad av nationalsocialistiska svenska ungdomar.
dessa ungdomars moderparti har stora mandat i flera städer i sverige.
deras bröder och kusiner försöker idag komma in i riksdagen
i slips och kavaj och gott självförtroende
med fördomar och öppen främlingsfientlighet
vi röda och gröna ger aldrig sverigdemokraterna inflytande
aldrig någon gång
aldrig någonstans
aldrig någonsin
aldrig
- Mona Sahlin
Det jag försöker säga är att rasism och homofobi går hand i hand oftare än man tror.
Fördomar tenderar till att utvecklas..
För mig är alla människor. Alla är lika mycket värda. Och invandrare och svenskar existerar inte, alla som bor här är invånare i Sverige. Alla är människor, och alla i hela världen är människor. När jag talar om svenskar så talar jag om alla som bor här och när jag talar om folk som gör någonting fel så talar jag för alla. Om en faller så ska alla falla, så är det bara.
För mig handlar hela den där invandrarfrågan bara om pengar. Och självklart, pengar är ju grunden till ett fungerande land! Men pengar är inte grunden till en fungerande människa och om inte människorna fungerar tillsammans så gör inte landet det heller.
Jag är varken socialdemokrat, vänsterpartist, moderat, sverigedemokrat, kristdemokrat, miljöpartist, kommunist, invandrare, idiot, rasist eller någonting annat. Jag är, och lyssna noga nu för jag säger det bara en gång till
EN MÄNNISKA
Och sen vill jag också visa någonting fint som Mona Sahlin sa i en intervju igår.
Hon berättade om saker som en vän sagt, eller någon fast jag minns inte vem.
"Det var mitt fel att jag blev misshandlad
om jag aldrig hade hållt min pojkvän i handen så skulle det aldrig ha hänt"
Så tänker aldrig en heterosexuell människa, aldrig
och så ska aldrig en homosexuell person behöva tänka
aldrig någonsin
alla människor har lika mycket värde
all kärlek är lika mycket värd
han blev utdragen ur pride-kön och misshandlad av nationalsocialistiska svenska ungdomar.
dessa ungdomars moderparti har stora mandat i flera städer i sverige.
deras bröder och kusiner försöker idag komma in i riksdagen
i slips och kavaj och gott självförtroende
med fördomar och öppen främlingsfientlighet
vi röda och gröna ger aldrig sverigdemokraterna inflytande
aldrig någon gång
aldrig någonstans
aldrig någonsin
aldrig
- Mona Sahlin
Det jag försöker säga är att rasism och homofobi går hand i hand oftare än man tror.
Fördomar tenderar till att utvecklas..
söndag 25 oktober 2009
Elephant
Jag känner på mig att någonting konstigt har hänt eller håller på att hända.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Om ni vill höra världens bästa låt så kan ni ju klicka här också.
Imorgon får jag nog mitt paket och idag ska jag bara vänta på imorgon. Igår såg jag Elephant och Little Miss Sunshine, idag såg jag Paranoid Park. Jag älskar Gus Van Sant.
Little Miss Sunshine borde inte ha handlat om oliven, den borde ha handlat om Frank.
Kanske Frank och Dwight som hittar varandra.. Fast Dwight är jobbig och korkad. Men om man byter ut skådespelaren och rollen, då blir det perfekt.
Tänk vad fint. Filmen skulle heta "Frank". Och Gus Van Sant skulle ha gjort den, fast inte ensam.
Om jag kunde skriva så skulle jag ha skrivit den där filmen nu och sålt den till någon bra.
Jag önskar att jag var en man. Hejdå!
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Om ni vill höra världens bästa låt så kan ni ju klicka här också.
Imorgon får jag nog mitt paket och idag ska jag bara vänta på imorgon. Igår såg jag Elephant och Little Miss Sunshine, idag såg jag Paranoid Park. Jag älskar Gus Van Sant.
Little Miss Sunshine borde inte ha handlat om oliven, den borde ha handlat om Frank.
Kanske Frank och Dwight som hittar varandra.. Fast Dwight är jobbig och korkad. Men om man byter ut skådespelaren och rollen, då blir det perfekt.
Tänk vad fint. Filmen skulle heta "Frank". Och Gus Van Sant skulle ha gjort den, fast inte ensam.
Om jag kunde skriva så skulle jag ha skrivit den där filmen nu och sålt den till någon bra.
Jag önskar att jag var en man. Hejdå!
söndag 18 oktober 2009
De goda ska segra?
Jag ska starta mitt krig mot sverigedemokraterna idag. Jag skriver här när jag har gjort upp mina planer!
lördag 17 oktober 2009
Surprise
Ja vad har hänt den här veckan? Ingenting förutom att jag ska praoa hos Conny och så har jag fått ett konstigt mvg på samhällsekonomin. Men det var väl inget intressant.
Nu är min jävla syster och hennes loverboy här och jag fick två billiga palestinasjalar. En grön och svart och en vit och svart. Hon ska ju flytta till Ecuador nu, det är skönt. Om ändå resten av min släkt kunde följa med och aldrig komma tillbaka mina föräldrar också nej jag sa ingenting!
Nej men helt ärligt, de hade nog passat bättre där och jag hade varit ganska lycklig om jag fick vara ensam. Caroline har fått 27 mg och jag får inte åka till skitbuppppppppp.
Lyssna här
Nu är min jävla syster och hennes loverboy här och jag fick två billiga palestinasjalar. En grön och svart och en vit och svart. Hon ska ju flytta till Ecuador nu, det är skönt. Om ändå resten av min släkt kunde följa med och aldrig komma tillbaka mina föräldrar också nej jag sa ingenting!
Nej men helt ärligt, de hade nog passat bättre där och jag hade varit ganska lycklig om jag fick vara ensam. Caroline har fått 27 mg och jag får inte åka till skitbuppppppppp.
Lyssna här
torsdag 15 oktober 2009
20thCentury
"But if I ever get back to the twentieth century
Guess I'll have to pay off some debts
Open the book of my vanishing memory
With its catalogue of regrets
Stand up for the deeds I did
And those I didn't do
Sit down, shut up, think about God
And wait for the hour of my rescue
Guess I'll have to pay off some debts
Open the book of my vanishing memory
With its catalogue of regrets
Stand up for the deeds I did
And those I didn't do
Sit down, shut up, think about God
And wait for the hour of my rescue
We don't mean to mess things up
But mess them up we do
And then it's "Oh, I'm sorry"
Here's a smiling photograph of love it was new
At a birthday party
Make a wish and close your eyes: surprise, surprise, surprise."
tisdag 13 oktober 2009
Once more is never the end
Sommarlovet till sjuan träffade jag två nya personer. Den ena var söt och liten, och den andra var tråkig och pratade som Marcel. Det sa jag till henne hela tiden. Första gången hade jag inte ätit eller sovit på flera dygn så det gick inte så bra, jag gick knappt att prata med. Jag hade klippt lugg och kände mig äcklig men dom blev arga på mig när jag sa det. Andra gången träffade jag den ena (hon som jag egentligen skulle träffa, den söta) och hon hade flyttat till någon annanstans. I Eslöv alltså, där hon bodde. Jag minns inte mycket mer efter det för det var nog då jag blev sjuk tror jag. Men jag minns att vi såg en massa band hela tiden, hennes bror spelade i ett band också. Jag träffade jättemånga hemska människor och ingen tyckte om mig. Sen var det något band som spelade som alla tyckte om, och hon var där också.. Hennes bästa vän från varberg. Jag hatade henne för hon såg rakt igenom mig och det gjorde alla andra också till slut. Jag åkte hem och sen träffades vi inte på ett långt tag.
Sen var det kent (mars 08), jag gick med rossi första dagen för att hon betalade. Längst fram stod vi.
Andra dagen gick jag med alice. Men hela eslöv, och alla mina gamla vänner, kom innan insläppet.
De såg rakt igenom mig. De stod inte längst fram, det gjorde jag.
Eftersom att jag hade känslor kvar på den tiden så grät jag och föll ihop på golvet av misstag, då kramade alla mig. Det var sista gången.
Trodde jag, men för några månader sedan träffade jag henne på tåget. Hon var söt, jag var rädd.
Hon blev känslosam och kramade mig, "vart tog du vägen? du bara försvann, varför gjorde du sådär?.." Men hon förväntade sig ingenting, och jag gav henne ingenting.
Sen såg hon igenom mig en sista gång, och jag såg ångern i hennes blick. Det var sista gången.
Och nu är det upp till mig om det var sista gången eller inte. För hon ska på kent, det ska alla de andra också. De ska köa, det ska jag också om jag ska gå.
Jag vet precis hur de kommer se mig, de kommer hata mig och förkasta mig direkt och jag vet att jag förtjänar det när jag burit mig åt som jag gjort, men det var oundvikligt och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan bara låta bli att gå.
Då skulle det vara sista gången, för sista gången.
Sen var det kent (mars 08), jag gick med rossi första dagen för att hon betalade. Längst fram stod vi.
Andra dagen gick jag med alice. Men hela eslöv, och alla mina gamla vänner, kom innan insläppet.
De såg rakt igenom mig. De stod inte längst fram, det gjorde jag.
Eftersom att jag hade känslor kvar på den tiden så grät jag och föll ihop på golvet av misstag, då kramade alla mig. Det var sista gången.
Trodde jag, men för några månader sedan träffade jag henne på tåget. Hon var söt, jag var rädd.
Hon blev känslosam och kramade mig, "vart tog du vägen? du bara försvann, varför gjorde du sådär?.." Men hon förväntade sig ingenting, och jag gav henne ingenting.
Sen såg hon igenom mig en sista gång, och jag såg ångern i hennes blick. Det var sista gången.
Och nu är det upp till mig om det var sista gången eller inte. För hon ska på kent, det ska alla de andra också. De ska köa, det ska jag också om jag ska gå.
Jag vet precis hur de kommer se mig, de kommer hata mig och förkasta mig direkt och jag vet att jag förtjänar det när jag burit mig åt som jag gjort, men det var oundvikligt och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan bara låta bli att gå.
Då skulle det vara sista gången, för sista gången.
min vän är slutet
Jag ska aldrig mer gå på en konsert någonsin i helall mit lviks jag menar det när ajg säger der öfr hjag ska dlrig mer gå"!===!=!==!
jag säljer depeche mode-biljetten, jag säljer min själ, jag ville ju aldrig ens gå! jag bryr mig inte. jag tänker inte gå på kent, inte i malmö inte någon annanstans. jag tänker inte se u2. jag tänker inte alls. och jag kan inte fixa add-medicin för jag kommer att behöva helt andra läkemedel än centralstimulerande.
ja det är väl dags att uppdatera min "dödsviktiga missade konserter"-lista
simon & garfunkel
art garfunkel
paul simon
paul simon
paul simon
the national
the national
arcade fire
arcade fire
bright eyes
U2
kent
kent
kent
kent
kent
skinny puppy
kent
kent
kent
kent
bob dylan
bob dylan
cyndi lauper
sting
boy george
bonnie tyler
depeche mode
the cure
the cure
iggy pop
bruce springsteen
bruce springsteen
och de kommande (som jag vet om)
kent
kent
kent
kent
kent
depeche mode
U2
U2
sen har vi ju alla festivaler som jag inte fick med tillräckligt där uppe, det är väl omkring 30st livsviktigheter där också.. och till sist vill jag tilllägga att alla konserterna där uppe är konserter som jag kunde ha gått på. och det finns självklart jättemånga andra men jag orkar inte skriva mer så jag tog de viktigaste.
.......
vilka har jag sett då som räknas?
timo räisänen - jävla skitkonsert!
kent - grät inför kamilja som jag nyss träffat
kent - skämma ut sig inför folk dag 1
kent - dag 2 skämde ut mig inför hela bandet och träffade aldrig någon mer
nick cave & the bad seeds - minns inte
art garfunkel - mitt liv tog slut
depeche mode - fint
u2 (förbandet var snow patrol) - nej!
u2 - !??!
håkan hellström - .....
Ja och nu när vi ändå är igång och inte använder versaler så kan jag berätta om Kristian Anttila, för jag skulle se honom en gång men för att göra en kort historia ännu kortare så träffade jag honom och han är riktigt hemsk och tråkig så jag köpte skivor för pengarna.
och en gång skulle jag träffa håkan hellström men rossi sa "nu går vi" när jag stod några meter ifrån honom, jaha och så gick vi.
och en gång träffade jag fredrik wikingsson som jag älskade, i en skivaffär, och jag hatar mig själv för att jag sa det jag sa till honom. jag ogillade honom efter det också.
en gång hjälpte jag ett jävla band som hette spader kneckt, och dom uttnyttjtjtjade mig såklart men jag var dum i huvudet så jag vet inte vad som hände sen..
en gååång såg jag art garfunkel i en vit limousine och så började jag gråta som en jävla idiot och sen grät jag inför alla tanterna med rolling stones-kikare för jag såg ingenting och han var så fin att jag trodde att hippie-barnen skulle dö.
och en gång missade jag typ 30 signeringar nästan samtidigt.
en gång hade jag en bob dylan biljett som jag avbokade.
en gång hade jag en kentbiljett som jag slängde. bästa sittplats.
en gång gick jag och alice på ett band som jag tyckte om, jag minns inte ens vad det heter nu.
vi träffade monse där och jag gick ifrån mitt i konserten för att sam ringde och var ledsen.
så jag missade hela konserten och pratade med en självmordsbenägen man tills min mobil stängdes av istället.
en gång var jag på malmöfestivalen med några alkoholiserade waldorf-rebeller från höör.
jag gick för att se kristian, men vi såg joddla med siv istället. jag grät och fanny var full.
en gång skulle jag till roskilde men jag åkte aldrig.
hade jag gjort det så hade jag kunnat ta bort en stor del av de missade konserterna där uppe.
en gång missade jag the national med flit och sen gjorde jag det igen och igen och sen tänkte jag "nu ska jag fan aldrig missa dom igen" och så missade jag igen. inte med flit.
jag skulle gått på the cure också men jag gick aldrig.
En gång dog anders, och jag skulle på broder daniels avslutningskonsert.
men jag gick aldrig.
jag säljer depeche mode-biljetten, jag säljer min själ, jag ville ju aldrig ens gå! jag bryr mig inte. jag tänker inte gå på kent, inte i malmö inte någon annanstans. jag tänker inte se u2. jag tänker inte alls. och jag kan inte fixa add-medicin för jag kommer att behöva helt andra läkemedel än centralstimulerande.
ja det är väl dags att uppdatera min "dödsviktiga missade konserter"-lista
simon & garfunkel
art garfunkel
paul simon
paul simon
paul simon
the national
the national
arcade fire
arcade fire
bright eyes
U2
kent
kent
kent
kent
kent
skinny puppy
kent
kent
kent
kent
bob dylan
bob dylan
cyndi lauper
sting
boy george
bonnie tyler
depeche mode
the cure
the cure
iggy pop
bruce springsteen
bruce springsteen
och de kommande (som jag vet om)
kent
kent
kent
kent
kent
depeche mode
U2
U2
sen har vi ju alla festivaler som jag inte fick med tillräckligt där uppe, det är väl omkring 30st livsviktigheter där också.. och till sist vill jag tilllägga att alla konserterna där uppe är konserter som jag kunde ha gått på. och det finns självklart jättemånga andra men jag orkar inte skriva mer så jag tog de viktigaste.
.......
vilka har jag sett då som räknas?
timo räisänen - jävla skitkonsert!
kent - grät inför kamilja som jag nyss träffat
kent - skämma ut sig inför folk dag 1
kent - dag 2 skämde ut mig inför hela bandet och träffade aldrig någon mer
nick cave & the bad seeds - minns inte
art garfunkel - mitt liv tog slut
depeche mode - fint
u2 (förbandet var snow patrol) - nej!
u2 - !??!
håkan hellström - .....
Ja och nu när vi ändå är igång och inte använder versaler så kan jag berätta om Kristian Anttila, för jag skulle se honom en gång men för att göra en kort historia ännu kortare så träffade jag honom och han är riktigt hemsk och tråkig så jag köpte skivor för pengarna.
och en gång skulle jag träffa håkan hellström men rossi sa "nu går vi" när jag stod några meter ifrån honom, jaha och så gick vi.
och en gång träffade jag fredrik wikingsson som jag älskade, i en skivaffär, och jag hatar mig själv för att jag sa det jag sa till honom. jag ogillade honom efter det också.
en gång hjälpte jag ett jävla band som hette spader kneckt, och dom uttnyttjtjtjade mig såklart men jag var dum i huvudet så jag vet inte vad som hände sen..
en gååång såg jag art garfunkel i en vit limousine och så började jag gråta som en jävla idiot och sen grät jag inför alla tanterna med rolling stones-kikare för jag såg ingenting och han var så fin att jag trodde att hippie-barnen skulle dö.
och en gång missade jag typ 30 signeringar nästan samtidigt.
en gång hade jag en bob dylan biljett som jag avbokade.
en gång hade jag en kentbiljett som jag slängde. bästa sittplats.
en gång gick jag och alice på ett band som jag tyckte om, jag minns inte ens vad det heter nu.
vi träffade monse där och jag gick ifrån mitt i konserten för att sam ringde och var ledsen.
så jag missade hela konserten och pratade med en självmordsbenägen man tills min mobil stängdes av istället.
en gång var jag på malmöfestivalen med några alkoholiserade waldorf-rebeller från höör.
jag gick för att se kristian, men vi såg joddla med siv istället. jag grät och fanny var full.
en gång skulle jag till roskilde men jag åkte aldrig.
hade jag gjort det så hade jag kunnat ta bort en stor del av de missade konserterna där uppe.
en gång missade jag the national med flit och sen gjorde jag det igen och igen och sen tänkte jag "nu ska jag fan aldrig missa dom igen" och så missade jag igen. inte med flit.
jag skulle gått på the cure också men jag gick aldrig.
En gång dog anders, och jag skulle på broder daniels avslutningskonsert.
men jag gick aldrig.
måndag 12 oktober 2009
Dom andra
-Ofta mycket lättdistraherad av yttre stimuli
-Ofta svårt att följa instruktioner
-Svårt att styra uppmärksamheten
-Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs, verkar drömmande
-Tappa inte sällan bort saker som är nödvändiga för senare uppgifter eller aktiviteter
-Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
-Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan
En ode till concerta
Idag sov jag inte, så jag kom i tid på morgonen! Gissa om jag var speciellt fresh, som vanligt då alltså. Först kändes det som att jag var jätteglad och älskade världen så då skrev jag DUKTIGA DENNIS på tavlan (istället för damp dennis som där stod först) och så sa jag att jag att alla var lika duktiga. Jag började diskutera om någon jävla inflyttningsfest som jag skulle bjuda hela världen till.. Sen kändes det som att någon grävde i mig med en stor skopa. Det gjorde ont.
När vi hade SO så sa jag allting jag tänkte, och det var jättebra saker som blev helt rätt! Det var första gången det hänt att jag ens vågade säga någonting. Men jag var verkligen helt obesvärad så det kan omöjligen ha varit placebo. Sen kändes det som att jag inte sovit på flera dagar, som att jag bara sprang runt i en cirkel hela tiden och sjöng högt. Det gjorde jag också.
Då träffade vi Conny, och så tänkte jag jaha nu ska jag vara lite charmig och då var jag det, utan att se konstig ut. Sen hade vi slöjd och då gjorde det så jävla ont så ni fattar inte hur ont! Men det blev bättre sen tror jag, eller hahaaaa det beror på hur man ser det. Jag skrev världens sämsta skit på svenskan, och jag tänkte att "nu kommer jag skriva skit" och istället för att motverka det då så skrev jag en massa ord som inte hade med någonting att göra, jag menar, varför berättar jag om något jävla hästveda-läger jag orkar inte det var inte speciellt jag ser björnar och iskatter varje dag!
Till sist drog jag en slutsats av det hela, nämligen att concerta = mitt jävla äckliga skithelvetesliv som jag hade i 8an. Och jag hatar, jag hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar 8an.
Efter det så dog jag. Nu är jag död. Det finns datorer i helvetet, visste ni det? FÖR HELVETET ÄR NÄMLIGEN (deleted) OCH JAG HAR DATOR PÅ MITT RUM!
söndag 11 oktober 2009
Nazi girlfriend
Igår gick jag till cor på kvällen, hon var konstig. Hon satt och stirrade på en musikvideo (hon lyssnar inte ens på musik) och sen hade hon sett TVÅ filmer (hon kan inte ens se film).
Concerta concerta concerta.
Hennes bror är nazist, inte bara rasist och jag orkar faktiskt inte med all ondska som finns.
Tänk att sverigedemokraterna bildades i Höör. Jag hatar hennes föräldrar, jag verkligen verkligen hatar att det finns människor som gör sådär, jag kan inte förstå. Nej jag kan faktiskt inte det.
; Och föräldrar som inte förstår någonting, som bara förstör sina barn och tror att det är så det ska vara, gör mig väldigt arg. Förstår ni inte att det är vi som håller jorden levande? Det är vi godhjärtade jävla människor i utanförskapet som faktiskt LEVER och som faktiskt ÄLSKAR
För man har fan inte upplevt kärlek förrän man sett den utanför gränserna, och gränserna sätter du själv, ingen kan göra det åt dig och du måste över den där jävla muren för du kan och då ska du! Så är det ju bara.
Ensamheten är en sak, men herregud jag undrar om det inte är ni som är ensamma och inte vi. För när jag tänker efter, så känner jag mig väldigt ensam men när jag tänker på er då känner jag att jag är så glad att jag inte är som ni är.
Det finns ingen låt som kan beskriva det bättre än den här låten och jag ska fan göra en video:
And if you think I'm corny
then it will not make me sorry
It's your right to laugh at me
and in turn that's my oppurtunity
to feel brave
Because ridicule is no shame
Oh, it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh, it's just a way to remain sane
Every morning I would see her
getting off the bus
The picture never drops
it's like a multicoloured snapshot
stuck in my brain
It kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play
Oh, maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this
That it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, in this world all covered up in shame
(- Oh, take it to the stage)
So, take it to the stage
in a multicoloured jacket
Take it jackpot, crackpot
strutting like a peacock
nailvarnish Arkansas
shimmy-shammy featherboah
Crackpot, haircut
dye your hair in glowing red and blue
fredag 9 oktober 2009
Till någon
Idag fick jag alltså en väldigt elak text, tillägnad mig.
Inte för att det spelar någon roll, men jag skrev i alla fall ett svar för jag tycker att jag ska få svara.
Den här är alltså till caroline som antagligen inte läste den ändå, men det gör mig inte så mycket.
Det gör mig bara ledsen när min vän känner att hon vill skriva ner alla fel och misstag med mig som jag tydligen inte visste om enligt henne, och sen att jag ska läsa det.. Som om jag inte visste, jag vet ju redan och det hon skrev var ologiskt på alla sätt.
Den här låten har jag lyssnat på hela veckan.
Jag skäms aldrig över andra, jag är inte sån
sån som bara trampar runt
i skiten utanför
och att skada någon annan
det är klart att det gör ont
men det är livet och livet gör ont
jag är bara en människa
kanske en i mängden
som henrik, som du och alla andra
vi är bara två i mängden
men du förstår inte
att mina misstag är oviktiga, jag är oviktig
det är så det ska vara
när man är en i livet
och där livet är, där vill jag inte vara
Det som har varit kan aldrig bli
och det kan aldrig
bli vi som det en gång var
så var inte dum nu, Caroline
TORKA DINA TÅRAR OCH SITT RAKT!
imorgon kanske dina drömmar
blir till cirkusdjur på din kudde
och jag gick aldrig på cirkus,
jag sa att det var fel
så ska jag ändra på mig nu
jag kanske kan bli lika brylös som du?
nej för Caroline, det är sån jag är
sån som bryr sig om allting
förutom sig själv
och jag är varken stolt
eller svag, jag är bara jag
och kanske
Kanske
kommer jag tillbaka en dag
Inte för att det spelar någon roll, men jag skrev i alla fall ett svar för jag tycker att jag ska få svara.
Den här är alltså till caroline som antagligen inte läste den ändå, men det gör mig inte så mycket.
Det gör mig bara ledsen när min vän känner att hon vill skriva ner alla fel och misstag med mig som jag tydligen inte visste om enligt henne, och sen att jag ska läsa det.. Som om jag inte visste, jag vet ju redan och det hon skrev var ologiskt på alla sätt.
Den här låten har jag lyssnat på hela veckan.
Jag skäms aldrig över andra, jag är inte sån
sån som bara trampar runt
i skiten utanför
och att skada någon annan
det är klart att det gör ont
men det är livet och livet gör ont
jag är bara en människa
kanske en i mängden
som henrik, som du och alla andra
vi är bara två i mängden
men du förstår inte
att mina misstag är oviktiga, jag är oviktig
det är så det ska vara
när man är en i livet
och där livet är, där vill jag inte vara
Det som har varit kan aldrig bli
och det kan aldrig
bli vi som det en gång var
så var inte dum nu, Caroline
TORKA DINA TÅRAR OCH SITT RAKT!
imorgon kanske dina drömmar
blir till cirkusdjur på din kudde
och jag gick aldrig på cirkus,
jag sa att det var fel
så ska jag ändra på mig nu
jag kanske kan bli lika brylös som du?
nej för Caroline, det är sån jag är
sån som bryr sig om allting
förutom sig själv
och jag är varken stolt
eller svag, jag är bara jag
och kanske
Kanske
kommer jag tillbaka en dag
torsdag 8 oktober 2009
Holma igen
Idag var jag i skolan som jag brukar vara på torsdagar.. Men det var läskigt iallafall. Fast jag minns inte så mycket eftersom att min hjärna sover sedan länge. Efter skolan gick jag, Emma, Bea och Linnea till Holma igen. Vi handlade lite ekologiska saker, jag köpte bananer och té som gör att man somnar lättare. Sen såg vi alla fina människor och hälsade på Emmas moster, så nu har jag varit i alla möjliga Holma-byggnader. Men jag blir mest ledsen när jag ser allt fint där, för det är verkligen så bra det kan bli.
Margot
Margot cries for a while, but then she stops "Im just sick of crying!" she says.
She closes her eyes and starts thinking about nice things. She thinks about green grass, with pink flowers and big colourful butterflies. And the sun, big and yellow like lillies on fire.
"Not like a lemon!" she laughs. But suddenly Margot thinks about home, she gets sad and tears start streaming down her face.
She tries to think about happy things again, but everything is different.
The rainbows are crying now, the colours drip down over the beautiful meadow and the bunnys drown. It all turns into black tar.
Even the butterflies, those pretty creatures, are ugly now.
They turn into big hairy cockroaches, Margot cries even more.
The birds fly south, trying to escape. All that remains, are feathers and tar. Margot cries and cries.
But then she remembers something her mother said to her once.
"Smile at the world, and the world will smile right back at you, Margot."
She smiles at the world. She smiles so big that her face hurt.
The rainbow stops crying. The cockroaches and the rainbow shout at her, "You will never make it, you are sad, cry Margot, cry!
She wants to cry so badly, and she feels the tears pushing and trying to get out of her eyes. But she will not let them.
"NO!" she screams and smiles. But this time the smile is bigger
than a girl should be able to smile. It's so big that the sad world can't take it anymore.
Everything dissapears and become a big blank nothing.
"I made it.." Margot stops.
Out of nowhere, the sun comes. It's big, yellow and angry.
It stares at her, with its big black eyes.
"Why do you have that stupid smile on your pale face?" The sun asks.
"Why do you have that stupid stare?" Margot answers.
The sun stares with sadness in its eyes, and dissapears in the blink of an eye.
Margot opens her eyes.
The big mean boy stares at her.
"Speak when your spoken to!" he yells.
"Why do you have that stupid smile on your face?" he asks.
Margot laughs and walks out of the closet, with a big, stupid, happy smile on her pretty face.
She closes her eyes and starts thinking about nice things. She thinks about green grass, with pink flowers and big colourful butterflies. And the sun, big and yellow like lillies on fire.
"Not like a lemon!" she laughs. But suddenly Margot thinks about home, she gets sad and tears start streaming down her face.
She tries to think about happy things again, but everything is different.
The rainbows are crying now, the colours drip down over the beautiful meadow and the bunnys drown. It all turns into black tar.
Even the butterflies, those pretty creatures, are ugly now.
They turn into big hairy cockroaches, Margot cries even more.
The birds fly south, trying to escape. All that remains, are feathers and tar. Margot cries and cries.
But then she remembers something her mother said to her once.
"Smile at the world, and the world will smile right back at you, Margot."
She smiles at the world. She smiles so big that her face hurt.
The rainbow stops crying. The cockroaches and the rainbow shout at her, "You will never make it, you are sad, cry Margot, cry!
She wants to cry so badly, and she feels the tears pushing and trying to get out of her eyes. But she will not let them.
"NO!" she screams and smiles. But this time the smile is bigger
than a girl should be able to smile. It's so big that the sad world can't take it anymore.
Everything dissapears and become a big blank nothing.
"I made it.." Margot stops.
Out of nowhere, the sun comes. It's big, yellow and angry.
It stares at her, with its big black eyes.
"Why do you have that stupid smile on your pale face?" The sun asks.
"Why do you have that stupid stare?" Margot answers.
The sun stares with sadness in its eyes, and dissapears in the blink of an eye.
Margot opens her eyes.
The big mean boy stares at her.
"Speak when your spoken to!" he yells.
"Why do you have that stupid smile on your face?" he asks.
Margot laughs and walks out of the closet, with a big, stupid, happy smile on her pretty face.
onsdag 7 oktober 2009
"Släppa taget"
Här är min idé till avslutningsfilmen!
Ungefär såhär har jag tänkt, att jag filmar hela tiden så att jag håller i kameran och man får aldrig se mitt ansikte, endast i flashbacksen. Och jag ska filma så att det blir "slarvigt" och verkligt.
Jag öppnar betygskuvertet och det mörknar, jag svimmar och tappar kameran så att den filmar taket. Sen blir det mörkt.
Jag får flashbacks som börjar i normal fart, men blir snabbare och snabbare tills allting bara "exploderar" och jag vaknar igen.
(De ska innehålla bilder och klipp från olika skeenden, i skolan och lite annat, "Gud finns och Gud finns inte ska på något sätt vara med, med hjälp av skrikande präster i bakgrunden som skyller allting på djävulen. Kanske ska det vara musik i bakgrunden också.)
Jag vaknar som sagt, i mörkret på marken (som filmas utanför skolan på kvällen, innan vintern och under vintern) Kameran filmar då himlen och jag reser mig upp.
Jag springer till skolan
Försöker öppna dörren, men den är låst. "skolan är över"
En röst säger, "Man måste släppa taget!"
Jag släpper taget.
Vänder mig om och knyter av mina skor.
Kastar skorna på skolan.
En idé jag har, är att jag får med mig så många som möjligt som jag filmar medan de knyter av sig sina skor och en efter en kastar sina skor på skolan och vissa kanske säger "man måste släppa taget" men det ska vara musik i bakgrunden hela tiden från och med nu.
Jag vänder mig och springer iväg, människorna tittar efter mig men de säger ingenting. Ler inte.
Jag håller ju fortfarande i kameran, och jag springer iväg från skolan och slänger mig på marken (upp för trappan, ut i skogen eller snön) tappar kameran som avslutar med att filma himlen och bakgrundsljud, helst tåg eller liknande.
Sedan är den slut, men avslutas med ett viktigt meddelande "eftertexter" Och låten som eventuellt spelats under sista halvan av filmen, höjs och avslutas.
Här är min inspiration. http://www.harmony-korine.com/video/crutchnap.mov
Jag älskar den!
Ungefär såhär har jag tänkt, att jag filmar hela tiden så att jag håller i kameran och man får aldrig se mitt ansikte, endast i flashbacksen. Och jag ska filma så att det blir "slarvigt" och verkligt.
Jag öppnar betygskuvertet och det mörknar, jag svimmar och tappar kameran så att den filmar taket. Sen blir det mörkt.
Jag får flashbacks som börjar i normal fart, men blir snabbare och snabbare tills allting bara "exploderar" och jag vaknar igen.
(De ska innehålla bilder och klipp från olika skeenden, i skolan och lite annat, "Gud finns och Gud finns inte ska på något sätt vara med, med hjälp av skrikande präster i bakgrunden som skyller allting på djävulen. Kanske ska det vara musik i bakgrunden också.)
Jag vaknar som sagt, i mörkret på marken (som filmas utanför skolan på kvällen, innan vintern och under vintern) Kameran filmar då himlen och jag reser mig upp.
Jag springer till skolan
Försöker öppna dörren, men den är låst. "skolan är över"
En röst säger, "Man måste släppa taget!"
Jag släpper taget.
Vänder mig om och knyter av mina skor.
Kastar skorna på skolan.
En idé jag har, är att jag får med mig så många som möjligt som jag filmar medan de knyter av sig sina skor och en efter en kastar sina skor på skolan och vissa kanske säger "man måste släppa taget" men det ska vara musik i bakgrunden hela tiden från och med nu.
Jag vänder mig och springer iväg, människorna tittar efter mig men de säger ingenting. Ler inte.
Jag håller ju fortfarande i kameran, och jag springer iväg från skolan och slänger mig på marken (upp för trappan, ut i skogen eller snön) tappar kameran som avslutar med att filma himlen och bakgrundsljud, helst tåg eller liknande.
Sedan är den slut, men avslutas med ett viktigt meddelande "eftertexter" Och låten som eventuellt spelats under sista halvan av filmen, höjs och avslutas.
Här är min inspiration. http://www.harmony-korine.com/video/crutchnap.mov
Jag älskar den!
tisdag 6 oktober 2009
söndag 4 oktober 2009
tonårsdrömmar
Imorgon ska jag kanske beställa En vingklippt ängel, trots att jag inte vill läsa den där jävla big brother-skitboken med världens töntigaste titel. Men jag känner att det är en viktig del av livet att göra det!
Igår så var Jag, Emma, Bea och Linnea i Lund och letade praoplats. Jag hittade ingenting, så jag vet inte vad jag ska göra. Rocks hade inte plats och han i kassan var ändå dum i huvudet.
Men i alla fall så gick vi runt i en massa affärer på Nova, och så såg jag Alva som färgat håret blått och hennes små obetydliga kompisar. Efter att tanken rivit i mig ett tag, så gick jag fram till henne och sa "Du Alva, ditt hår är verkligen jättefint, bara så du vet."
Ibland blir det så, att jag liksom förlorar medvetandet och kan göra precis vad som helst.
Jag behöver varken droger eller alkohol för att bli galen.
Efter det, åkte vi in till stan och gick runt i lite butiker. Jag hittade en jättefin väska (second hand), men jag köpte inte den.
Vi fikade på Espresso House, och grud vad det var konstigt där nere. Men jag orkar inte skriva mer om det nu heller.
Igår så var Jag, Emma, Bea och Linnea i Lund och letade praoplats. Jag hittade ingenting, så jag vet inte vad jag ska göra. Rocks hade inte plats och han i kassan var ändå dum i huvudet.
Men i alla fall så gick vi runt i en massa affärer på Nova, och så såg jag Alva som färgat håret blått och hennes små obetydliga kompisar. Efter att tanken rivit i mig ett tag, så gick jag fram till henne och sa "Du Alva, ditt hår är verkligen jättefint, bara så du vet."
Ibland blir det så, att jag liksom förlorar medvetandet och kan göra precis vad som helst.
Jag behöver varken droger eller alkohol för att bli galen.
Efter det, åkte vi in till stan och gick runt i lite butiker. Jag hittade en jättefin väska (second hand), men jag köpte inte den.
Vi fikade på Espresso House, och grud vad det var konstigt där nere. Men jag orkar inte skriva mer om det nu heller.
fredag 2 oktober 2009
Gud finns inte
Mitt hjärtas röst
kan nog vara ostämd ibland
instängd i ett bröst
en ambassad som saknar sitt land
men för blommor, hjärtan, ängar
makalösa stränder
för ensamrätten
rätt i
Christer sjögrens händer
Vi som krossas
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter
Gud, uppfinn nåt nytt
som gör det lätt
att hålla ut
nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta mer
instängd i ett bröst
en ambassad som saknar sitt land
men för blommor, hjärtan, ängar
makalösa stränder
för ensamrätten
rätt i
Christer sjögrens händer
Vi som krossas
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter
Gud, uppfinn nåt nytt
som gör det lätt
att hålla ut
nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta mer
Gud finns
I ditt bröst
finns en kuslig maskin
den har en röst
och slukar dyrbar bensin
den producerar hopp
och kastrerar drömmar ibland
när den säger stopp
så känner du just ingenting
vi som krossas
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter
Gud,
uppfinn nåt nytt
som gör det lätt
att hålla ut
nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta mer
Nåt för dom som väntar
Nu är det fredag igen
jag sitter här och jag
lyssnar på Jocke Berg
Nåt för dom som väntar
för jag undrar också om jag
inte är den som väntar,
den som orkar vänta.
Det jag känner just nu
är det jag tänker skriva.
Jag känner att jag vill
vara ensam och att jag
inte orkar mer.
för nu tror de att jag är normal
när jag vill vara ifred,
för jag är inte normal och jag kommer
aldrig att bli det sålänge de finns med,
så finns det aldrig plats
för mig.
Hon kom till mig idag och hon sa
"får jag vara med?" och jag sa
"självklart får du det."
Hon sa "ska vi gå iväg, du och jag?"
och jag sa, "helst inte idag"
nej jag sa "ja", för sån är jag.
jag ångrar mig just nu
att jag sa
"ja", när hon sa "du"
för jag visste redan då
att det aldrig skulle gå
det skulle bara bli misär
katastrof, så är det ju här
när hon är i mitt liv
är det som om
solen slutar värma
som om
regnet slutar kyla
och jag
orkar inte med det
en gång till,
nej,
det är inte vad jag vill.
http://www.youtube.com/watch?v=6T22IDp8dDc&feature=related
jag sitter här och jag
lyssnar på Jocke Berg
Nåt för dom som väntar
för jag undrar också om jag
inte är den som väntar,
den som orkar vänta.
Det jag känner just nu
är det jag tänker skriva.
Jag känner att jag vill
vara ensam och att jag
inte orkar mer.
för nu tror de att jag är normal
när jag vill vara ifred,
för jag är inte normal och jag kommer
aldrig att bli det sålänge de finns med,
så finns det aldrig plats
för mig.
Hon kom till mig idag och hon sa
"får jag vara med?" och jag sa
"självklart får du det."
Hon sa "ska vi gå iväg, du och jag?"
och jag sa, "helst inte idag"
nej jag sa "ja", för sån är jag.
jag ångrar mig just nu
att jag sa
"ja", när hon sa "du"
för jag visste redan då
att det aldrig skulle gå
det skulle bara bli misär
katastrof, så är det ju här
när hon är i mitt liv
är det som om
solen slutar värma
som om
regnet slutar kyla
och jag
orkar inte med det
en gång till,
nej,
det är inte vad jag vill.
http://www.youtube.com/watch?v=6T22IDp8dDc&feature=related
onsdag 30 september 2009
"Trailer"
Här är en slags trailer till en film jag hade tänkt göra snart.
Men eftersom att den är i HD så hackar den, och det förstör jättemycket..
Och dessutom är det inte ens den fullständiga trailern, som ni säkert förstår
så det är därför jag har en helt konstig ljudsak i början, den ska inte ens vara där sedan.
Idag hade vi möte på kommunen, det var väl bra.
Men jag har inte så mycket mer att säga om det nu.
söndag 27 september 2009
Holma
Och idag skulle jag, Emma och Bea till holma eko-butik, men det var stängt så vi gick til caféet istället. Det var mysigt, jag drack världens godaste kaffe (ekologiskt såklart).
Bredvid oss satt några människor och diskuterade miljöförstöring och statens ständiga felande, på engelska. Alla kände alla, och fan jag önskar att jag växte upp där och inte här, 100 meter ifrån.
Bredvid oss satt några människor och diskuterade miljöförstöring och statens ständiga felande, på engelska. Alla kände alla, och fan jag önskar att jag växte upp där och inte här, 100 meter ifrån.
Till J.
Den här dikten skrev jag till Jimmie som ingen minns.
Han bad mig skriva en dikt till honom, innan han försvann. Men jag gjorde aldrig det.
Bättre sent än aldrig?
Jag såg dig först
i skolan, en gång
du såg törstig ut
som en herrelös hund
och jag tänkte direkt
att du inte var trygg
jag sa att jag älskade P3
du sa att klassiskt var din grej
jag tänkte på lasermannen
när du sa så
för jag minns att du kallades scarhead
någonting jag har svårt att förstå
du sa att,
poesi var det bästa du visste
wc-ankan och vintersnön
allt var lyrik
och dina ögon glittrade
du tyckte att jag var knäpp,
när jag skrev om döda katter
och bortdruckna skatter
men jag ville vara speciell,
inte rolig
jag var misslyckad den gången
sista dagen jag såg dig,
jag tror det var så
jag skulle på konsert,
hade brandgult hår med
och var lycklig som i en dikt
hoppas du är lycklig nu,
vart du än kan vara
Jag var misslyckad den gången
men det rår jag inte för
Han bad mig skriva en dikt till honom, innan han försvann. Men jag gjorde aldrig det.
Bättre sent än aldrig?
Jag såg dig först
i skolan, en gång
du såg törstig ut
som en herrelös hund
och jag tänkte direkt
att du inte var trygg
jag sa att jag älskade P3
du sa att klassiskt var din grej
jag tänkte på lasermannen
när du sa så
för jag minns att du kallades scarhead
någonting jag har svårt att förstå
du sa att,
poesi var det bästa du visste
wc-ankan och vintersnön
allt var lyrik
och dina ögon glittrade
du tyckte att jag var knäpp,
när jag skrev om döda katter
och bortdruckna skatter
men jag ville vara speciell,
inte rolig
jag var misslyckad den gången
sista dagen jag såg dig,
jag tror det var så
jag skulle på konsert,
hade brandgult hår med
och var lycklig som i en dikt
hoppas du är lycklig nu,
vart du än kan vara
Jag var misslyckad den gången
men det rår jag inte för
fredag 25 september 2009
Havets botten
Ni ska veta att jag inte ärden ni tror att jag är.
Då förstås, är det bara vad jag antar,
att ni tror och inte vet.
Jag är en fruktansvärd människa.
Den värsta av sitt slag.
Jag är en martyr, en odödlig ödeshäxa
och jag suger er nektar som ni vore oaser i öknen.
Mitt syfte är endast att förstöra, förgöra.
Få er på fall för att sedan lura ner er i min fälla,
listig som jag är.
Jag ändrar på er.
När ni är med mig märker ni att tiden går snabbt, för snabbt.
Den försvinner ur ert grepp, rinner som sand genom era tunna fingrar.
Och ni vet, alla vet, allt tar slut.
torsdag 24 september 2009
Dramaqueer
Hej, idag kändes det mesta helt ok, tills vi skulle ha skolfotografering.
Jag såg ut som ett heeeeeeeeelvete, men jag stog ut med det där jävla klassfotot iallafall.
Förutom att jag hade handen framför ansiktet och vände mig bakåt några gånger.. Hur som helst blev jag väldigt arg när jag såg bilden på datorn, och då sa jag såhär till idiotfotografen (du ser ju ut som syyyndi låååper)
"NEJ ALLTSÅ NU ÄR DET NOG, JAG SKA INTE VARA MED PÅ FOTOT JAG SKA BORT PUNKT SLUT!"
Då sa han: Nä, lägg av och tramsa nu. Försök vara lite positiv så blir din dag mycket bättre."
då sa jag: VA och så kände jag tårarna pressas fram, så jag vände mig om och gick snabbt ut därifrån för att lugna ner mig. Men det gick inte, och efter några sekunder skulle jag ta enskilt foto men då sa jag att jag vägrade och så fick jag gå in på toaletten för att mina tårkanaler inte gick att stänga av.
Efter det hade vi svenska och jag kände mig så jävla konstig så jag fick sitta ensam hela timmen i ett litet rum. Jag tittade ut genom fönstret och pratade med mig själv om någon vill veta vad jag gjorde. Det kändes bra.
Jag var nog ledsen resten av dagen, för allting gjorde mig mer och mer nedstämd. Jag vet inte varför det blev så, jag är väl känslig som ett litet barn. Inte vet jag.
Men efter skolan satt Maria och väntade på oss och så hade vi möte i några timmar.
Det kändes inte så bra efteråt, jag vet inte varför. Men jag känner mig hjälplös och korkad.
Jag bara hakade upp mig hela tiden och kunde inte få fram någonting vettigt under hela mötet heller, men jag börjar undra om det inte är så jag är. Korkad och konstig. Alla säger ju att jag är det, och jag börjar faktiskt undra om det inte är så.
Nu ska jag iallafall spela lite, och dricka té. Det är nog vad jag kan göra.
Jag längtar inte efter imorgon.
Jag såg ut som ett heeeeeeeeelvete, men jag stog ut med det där jävla klassfotot iallafall.
Förutom att jag hade handen framför ansiktet och vände mig bakåt några gånger.. Hur som helst blev jag väldigt arg när jag såg bilden på datorn, och då sa jag såhär till idiotfotografen (du ser ju ut som syyyndi låååper)
"NEJ ALLTSÅ NU ÄR DET NOG, JAG SKA INTE VARA MED PÅ FOTOT JAG SKA BORT PUNKT SLUT!"
Då sa han: Nä, lägg av och tramsa nu. Försök vara lite positiv så blir din dag mycket bättre."
då sa jag: VA och så kände jag tårarna pressas fram, så jag vände mig om och gick snabbt ut därifrån för att lugna ner mig. Men det gick inte, och efter några sekunder skulle jag ta enskilt foto men då sa jag att jag vägrade och så fick jag gå in på toaletten för att mina tårkanaler inte gick att stänga av.
Efter det hade vi svenska och jag kände mig så jävla konstig så jag fick sitta ensam hela timmen i ett litet rum. Jag tittade ut genom fönstret och pratade med mig själv om någon vill veta vad jag gjorde. Det kändes bra.
Jag var nog ledsen resten av dagen, för allting gjorde mig mer och mer nedstämd. Jag vet inte varför det blev så, jag är väl känslig som ett litet barn. Inte vet jag.
Men efter skolan satt Maria och väntade på oss och så hade vi möte i några timmar.
Det kändes inte så bra efteråt, jag vet inte varför. Men jag känner mig hjälplös och korkad.
Jag bara hakade upp mig hela tiden och kunde inte få fram någonting vettigt under hela mötet heller, men jag börjar undra om det inte är så jag är. Korkad och konstig. Alla säger ju att jag är det, och jag börjar faktiskt undra om det inte är så.
Nu ska jag iallafall spela lite, och dricka té. Det är nog vad jag kan göra.
Jag längtar inte efter imorgon.
tisdag 22 september 2009
My little town
Jag känner att jag inte hinner med, och att jag slösar bort mitt liv på något vis. Men vad spelar det för roll.
Idag klippte jag av mitt hår hos världens gulligaste frisör, han var jättefin. Jag träffade eko-familjen på tåget, och tog reda på lite mer. Och jag ska kanske bo i min systers lägenhet efter nian. Det blir bra, då kommer jag bort från Höör för alltid. På torsdag är det möte med Maria, och nästa onsdag med kommunen, vilket också är bra. Imorgon är det matteprov som jag hoppas att jag får vg på.
Fast jag vill ändå mest dö nu. Jag kan skriva vad jag vill här, för det är min blogg så då är det meningslöst att inte skriva vad jag vill. Fast jag vill inte skriva mer och jag orkar inte mer hejdå.
Death to birth
From ripe
To rotten
Too real
To live
Should I lie down
Or stand up
And walk around again
My eyes finally wide open up
My eyes finally wide open shut
To find the found(fount) of sound
That hears the touch of my tears
Smells the taste of all we waste
Could feed the others
But we smother each other with the necter
And pucker the sour
A bittersweet weather
It blows through our trees
Swims through our seas
Fly's through the last gasp we left
On this earth
It's a long lonely journey
From death to birth
It's a long long lonely journey
From death to...
It's a long lonely journey
From death to birth
Oh It's a long lonely journey
From death to birth
Should I die again
Should I die around
The pounds of matter
wheeling through space
I know I'll never know
Until I come face to face
With my own
With my own
With my own
With my own cold dead face
With my own wooden case
It's a long lonely journey
from death to birth
It's a long lonely journey
from death to birth
To rotten
Too real
To live
Should I lie down
Or stand up
And walk around again
My eyes finally wide open up
My eyes finally wide open shut
To find the found(fount) of sound
That hears the touch of my tears
Smells the taste of all we waste
Could feed the others
But we smother each other with the necter
And pucker the sour
A bittersweet weather
It blows through our trees
Swims through our seas
Fly's through the last gasp we left
On this earth
It's a long lonely journey
From death to birth
It's a long long lonely journey
From death to...
It's a long lonely journey
From death to birth
Oh It's a long lonely journey
From death to birth
Should I die again
Should I die around
The pounds of matter
wheeling through space
I know I'll never know
Until I come face to face
With my own
With my own
With my own
With my own cold dead face
With my own wooden case
It's a long lonely journey
from death to birth
It's a long lonely journey
from death to birth
tisdag 15 september 2009
Fågelskrämma
Jaha, nu hittade jag en konstig gammal text jag skrev juni 2007. Det var en svår tid. Men nu får ni läsa den iallafall..
Du sätter på kranen, tar fram ett glas och dricker.
Du dricker och dricker och dricker.
Du spricker. Du sprack.
Vattnet forsade ut ur din söndriga kropp.
Rann ner i stora djupa floder genom staden.
Du följer med. Du följde med.
Du drunknade och dog men kom upp till ytan igen.
Du flyter i dagar tills din snart oexisterande kropp flyger upp på land med en lätt vindpust som var ganska stark.
Du är hemma igen.
Ditt hus är likadant fast i annan färg.
Målaren på andra sidan staketet fick ett lätt infall då hans fru bad om skilsmässa.
Du går in på ditt rum och lägger dig ner i sängen.
Du reser dig upp för du har ju ingen rygg.
Du ramlar ner igen för du har ju inga ben.
Du flög in i köket, med hjälp av den där svaga vindpusten som var ganska stark.
Eller var du lätt?
Du grubblar över svaret medan du sätter på kranen i köket.
Utan att du vet det har du återigen tagit fram ett glas.
Men den här gången dricker du inte.
Du börjar tömma ut vattnet på golvet medan du tyst skrattar för dig själv.
Du häller och häller och häller tills huset är fyllt med vatten.
Du drunknar och dör men kommer upp till ytan igen.
Av en väldigt stark vindpust som var ganska svag ändå, flyger du genom hålet i taket upp på skorstenen.
Där sitter du och väntar.
Du väntar på att dina armar ska flyga på plats så att du kan vifta bort fåglarna som äter av ditt hår.
Du är en fågelskrämma som ingen är rädd för.
Rädslan är din.
Döden är inte min vän
Patrick Swayze är död, jag har ont i magen och vill mest dö.
Imorgon är jag ledig och idag ska jag titta på film och sen ska jag äta solsoppa till middag om ingenting går åt helvete, vilket det tyvärr finns jävligt stor risk för. Någon dag ska jag ha en minnesstund för alla viktiga personer som har dött.
Här får Patrick en liten bild också.
Imorgon är jag ledig och idag ska jag titta på film och sen ska jag äta solsoppa till middag om ingenting går åt helvete, vilket det tyvärr finns jävligt stor risk för. Någon dag ska jag ha en minnesstund för alla viktiga personer som har dött.
Här får Patrick en liten bild också.
måndag 14 september 2009
stjärnor
I love you like the king loves his starI love you like the feathers love the tar
I love you most when you dance
I fall hopelessly into trance
And your hair it smells like clover
I kneel at your feet
begging you to push me over
söndag 13 september 2009
anti-allt
Idag har jag inte gjort någonting alls. Fan vad dumt, jag skulle gjort så mycket viktiga saker men jag struntade i allting. Jag har drömt en massa konstiga saker om en person, och så tänker jag inte berätta mycket mer heller men jag hoppas att jag drömmer vidare inatt.
Jag ska till Göteborg på fredag, hejdå.
Jag ska till Göteborg på fredag, hejdå.
fredag 11 september 2009
Förändring
Livet förändras vart jag än går
och det kommer kanske inte alltid
vara vi två
och det kommer kanske inte alltid
vara vi två
Livets rytm är förändring. Det är bara att acceptera att det är så. Någon sa till mig en gång, att alla upplever livet olika. För vissa passerar det bara omärkbart som en ren självklarhet, för andra går det förbi med tunga ojämna steg, ständigt är man bakom. Jag känner hela tiden att jag inte förstår, att jag inte orkar och att jag inte kan. Men jag vet att jag inte kommer bli gammal. När jag har sett allt jag ville, då känner jag det. Och då tar det slut. Jag har en känsla av att det inte kommer finnas mycket kvar för mig att se, så undrar ni om jag har levt ett kort men händelserikt liv så är svaret ja. Men undrar ni om det innebad lycka att se allt jag kunde, så är svaret nej.
Jag har inga starka armar att bära dig på
jag är inte mycket, inte mycket att titta på
men du kommer aldrig att behöva ljuga igen
och du kommer aldrig behöva se mig
ligga död på vägen..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)