Jag känner att jag behöver få det här ur mig nu. Allt jag tryckt i mig och försökt att absorbera spricker, flyter upp till ytan. Jag behöver skriva av mig en gång för alla och bryta bariärrerna jag skapat åt mig själv kring bloggen. Jag behöver komma tillbaka, andas igen och låta mig själv skrika tillräckligt högt.
Jag går i skolan heltid, på loven jobbar jag på kafé Agnez, jag går till habitat q varje tisdag, jag går på MAF-teater varje onsdag, vuxenpsyk varje måndag, jag träffar Andie varje helg, jag sparar pengar på banken, jag får inga pengar från mina föräldrar, jag äter det som serveras, jag lånar böcker på biblioteket, jag ser filmer, jag träffar massvis av fina människor, jag har vänner, jag är av med min blodbrist, jag har tatuerat mig, jag har köpt en fin dator, jag har varit på oslipat, jag har fikat på espresso house, jag har gått i höstlöven, jag har fikat med min mamma, jag har klippt av mig håret och färgat det svart, jag trivs på zäta-gården, jag har inte lika bråttom längre och när jag mår bra mår jag riktigt bra.
Jag är kvar. Jag är alltid kvar. Och jag har hittat mig själv mer än någonsin. Jag har tappat bort mig själv mer än någonsin. Jag har legat på golvet och skrikit, slitit mig själv i stycken samtidigt som jag försökt att kväva rösten i mitt huvud som aldrig låter sig kvävas. Samma röst som skriker på mig i denna sekund, vill få mig att spara utkast och stänga ner. Jag kommer att lyckas, det vet jag. Men hur lång vägen dit är vet jag inte, om jag ens bryr mig. Jag vet nu att jag inte kommer att dö, för fan, har jag kommit så här jävla långt kan det omöjligen vara så. Jag SKA KLARA DETTA. Och vet ni? Jag är inte rädd längre.
(!!)
-
Men jag sparade utkast och stängde ner. Jag har så mycket att berätta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag fick lägenheten, jag förlorade lägenheten, jag fick tillbaka lägenheten. Den var aldrig min och den är aldrig min, jag ville döda Thord jag ville döda mig själv jag orkade inte med att ingen lyssnade, ingen svarade. Jag kände mig så jävla ensam och så jävla förtvivlad, men det stärkte mig. Jag har lärt mig mycket på Z-gården men jag har också lärt mig att dagen då jag satte mig på sängen i det ljusa rummet med tavlan i taket, då togs mina rättigheter ifrån mig och lades i en fryspåse. Det är en väldigt ensam kamp i slutänden och hittills har jag klarat det, men vem vet väl någonsin hur någonting tyr sig?
