adsasdasd

Hahaaaa fyfan vad jag hatar att vara hemma, här i Höör, om det här är mitt hem så vill jag vara hemlös. Mina föräldrars motto är "Inget studiebidrag - ingen mat" HALLÅ vems jävla fel är det att jag inte orkar leva tillräckligt mycket för att gå i skolan, är det mitt fel? Guds fel? Ringsjöskolans fel? Vem var det som tvingade mig att gå där? Mina föräldrar. Vem var det som inte brydde sig när jag grät varje dag för att jag inte ville gå dit? Mina föräldrar. Vem var det som gjorde att jag utöver helvetet i skolan även hade ett helvete hemma? Mina föräldrar. Ja, vem fan var det som skapade mig av två anledningar, ett: uppehållstillstånd, två: barn är söta att titta på? Mina föräldrar! Yä, lyckliga familjen. Det värsta är att jag måste lösa allting själv, för personerna som får betalt för att "lösa" såna problem är socialen, och socialen kan dra åt helvete. Eller ja, om jag tar kontakt med dem nu så kommer de skicka mig till helvetet. Om de visste vad jag har för planer och så, hah.

Måste hitta någonstans att bo. Måste hitta en skola, ett jobb, allt det där som man inte ska behöva tänka på när man är sexton. För fan om jag bor här och går på frosta eller någonting annat enkelt så dör jag. Jag menar verkligen dör, jag kommer att dö då. Så det går inte. Borde göra mig i ordning, snart ska jag träffa Emma och Bea i Lund. Jag har saknat dem, fina personer. Människorna i Stockholm gjorde mig trött i huvudet och i Malmö är allting för bra för mig. Men Emma och Bea är så sköna att bara vara med, att prata med och att känna närvaron av. Det ger mig nog en liten bit livslust tror jag. Egentligen är mitt liv på väg till att bli väldigt bra just nu. Jag vill verkligen ha ett jobb, och gå lite i skolan. Det ville jag inte förut. Det är tack vare Fredrik, han liksom tog ut mig från mörkret i Höör och ja. Mörkret i Höör är ju inte bara i Höör, utan när man blivit mörkret så är det överallt och så var det för mig. Eller är. Men det är en lite mindre del av mig nu, och snart kan det vara en tillräckligt liten bit för att jag inte känner mig fast här längre. Som att jag faktiskt kan ta mig härifrån, med eller utan någon annans hjälp liksom. Nu hatar jag allt jag skrev, vilket får mig att inse att jag inte förändrats så mycket som jag vill tro.

Doing the unstuck

Jag känner mig så jävla dum i huvudet just...nu.
Och jag tror att jag borde lära mig att hålla käften. Någon annan som borde lära sig att hålla käften är min far, jag ville verkligen slå honom idag. För han var så jävla nedlåtande, elak. Man säger inte så, inte till mig och inte till någon. Jag blir förbannad. Jag skiter i vad jag skriver här nu, jag kan skriva vad jag vill och jag ska flytta härifrån nu, imorgon, nu direkt för jag ORKAR inte mer och jag vill inte orka mer, jag vill bara ut i helvetet bort. Jag tänker inte låta dem vinna över mig heller, så därför är det såhär nu. Jag ska bara gå och lägga mig, det är allt. Men kriget fortsätter, mhm.

Jag ska inte låta dem förstöra för mig nu när jag äntligen känner att jag lever på riktigt och att jag är intresserad av livet, åtminstone en liten bit. Nej för när jag har bestämt någonting så blir det så, varje gång, ingen kan stoppa mig och framför allt ingenting för om jag visste att någonting hade kunnat stoppa mig så hade jag inte bestämt mig. Då hade jag eliminerat hindren först, eller väntat. Jag vet att mina planer är realistiska så bara dra åt helvete.

Men fan vad jag mår dåligt nu, så det har de väl lyckats med trots allt. Sån här ångest har jag inte haft på väldigt länge. Sån där som bara sitter i tills man somnar, eller dör. Och jag vet inte hur jag ska kunna somna när jag bara vill dö. Det gör så ont att man inte kan tänka ordentligt, så man känner sig totalt dum i huvudet och maktlös och förvirrad. Önskar nästan att jag kunde sluta bry mig och bara lägga mig någonstans, på rälsen kanske. Men jag kan nog inte det nu, eller jo jag kan och jag känner inte precis en stark kraft som stoppar mig från att göra det men jag.. Kan nog bara inte göra det nu. Äsch, ord mot ord och jag vet inte. Hejdå.