For the love, Iʼd fallen on

Måndag
Som vanligt har det hänt en del sedan sist, men jag orkar inte skriva så mycket. Jag håller på att anmäla Ringsjöskolan och annars är det mycket med BUP och socialen som vanligt. Jag ska byta mediciner men är osäker på om jag vågar, det handlar om Peroxetin, Mirtazapin (remeron), och Zoloft. Jag har uteslutit Peroxetin för den är som en skräckfilm, och Mirtazapin är ungefär lika skrämmande. Så det enda är väl Zoloft som kan få mig att hetsäta mer eftersom att den ger ökad aptit och jag hanterar det genom att spy upp maten, inte så bra med andra ord. Den kan också möjligtvis göra det motsatta, men det är inte troligt. Det är mest därför jag inte vill ta den, och för att den är mycket "starkare" än Citalopram, så jag är rädd att jag ska bli personförändrad liksom. Men jag känner mig inte som mig själv nu heller så det kanske kvittar? Jag har en månad på mig, sen får vi se. Annars får jag börja med annat än SSRI, antipsykotiskt osv vilket min kropp inte brukar gilla. Åh, jag vill ha tillbaka min fina läkare.. Jag undrar vad som har hänt med henne, hon har slutat på grund av psykiska problem av något slag. Ja och jag och Micke ska börja prata om äcklet F på torsdag. Det blir första kapitlet i vår psykodynamiska terapi. Det är jag som har bestämt att vi ska börja längst fram och gå bakåt, och egentligen skulle vi ändra till Ringsjöskolan nu på grund av anmälningen, men jag tror att jag hellre avvaktar med det några veckor och börjar med F, för det är viktigast just nu.

Jag kan fortfarande inte vara i Malmö utan att känna en bitande känsla av antingen oro och ångest för att jag är rädd att Han ska dyka upp, eller likgiltighet inför att Han kommer att dyka upp och de förödande konsekvenser jag vet att det kommer få. I mitt huvud alltså. Det är det som gör det så hemskt, att det inte ens är rimligt. Jag har fortfarande mina ritualer med att jag måste titta på varenda person på hela centralen och framför allt att jag inte får undvika att gå igenom hela centralen, utan det måste göras annars kanske någonting händer och då är det mitt fel. Det här vill jag komma över så snart som möjligt, men nog om det.
-
Imorgon innan jag åker till Andie ska jag och Kerstin åka till Z-gården i Staffanstorp för att se vad jag tycker. Först sa hon att vi inte skulle dit utan åka till Finjagården istället, för hon trodde inte att Z ens var ett möjligt alternativ. Men nu hade hon ändrat sig vilket gör att jag känner att det faktiskt kan vara ett möjligt alternativ. Z-gården är nog det lyxigaste och finaste HVB-hemmet i Skåne, med åsnor, vildsvin, ponnyhästar, hundar, katter, hönor, smådjur, jättefina rum, bubbelbad, dyra resor, yoga, mindfulness, massageterapi, ekologi och en massa annat. Som om det inte vore nog så berättade Kerstin att det finns möjlighet till egen lägenhet i anslutning till hemmet direkt när man kommer dit om man vill, en behöver alltså inte ens bo med andra människor! Andie som är allergisk mot djur, jag som vill bo ensam men leva med andra, katter, hönor, resor, skola, praktitk?! Allting låter så jävla underbart. Jag borde inte göra såhär mot mig själv, ifall det inte går, men jag kan inte låta bli.

Kerstin sa att om jag tycker om det imorgon så kör vi på det, då kämpar vi för det. Att höra henne säga så är underbart. Hon står bakom mig, hon hjälper mig och stöttar mig och arbetar för mig. Hon bryr sig verkligen om mig, inte för att hon ska få lönepappret i brevlådan, utan för att hon bryr sig. Det är sånt här som får mig att orka. Och sms från Emma, och Andies pussar, och Beas fina skratt, och Caroline som blir vuxen. ♥
25 Juni ska vi åka på habitat Q kollo, jag och Caroline, det skriver jag mer om senare. Nu ska jag se på dokumentärer och bli trött, imorgon ska jag prova bikini till kollot. Ni ska få se mig i bikini, hahaha! Hejdå hönorna.

Girl of my nightmares

Vet inte hur jag kunde glömma så mycket viktigt när jag gjorde min 2011 spotify-lista, men nu är den fixad i alla fall. 2011 <3  Jag har börjat tänka att sommaren kommer bli jobbig det här året på grund av mitt utseende. Det känns som att jag förlorade mig själv när jag gick upp i vikt, och jag vet att det inte är så och att sjukdomen talar osv, men det känns verkligen så. Jag kommer aldrig mer att bli sedd som androgyn, väldigt tunn, mystisk och intressant, den som liknar Noomi Rapace, eller den med smala armar. Jag kommer inte heller misstas för en 13 årig liten flicka som gillar våldsamt sex med stora starka män och kvinnor. Men ändå. Just nu känns fördelarna som nackdelarna som fördelar som nackdelar. Varje gång jag lägger upp min mat på en tallrik så tänker jag "ska jag verkligen äta det här?" svaret blir alltid ja, och därför fortsätter jag gå upp i vikt.

Jag vill tro att jag är svårtriggad, men någonting som verkligen triggar mig är när folk som är underviktiga säger "Jag är inte gjord för att vara större, jag äter när jag känner för det. Varför äta när man inte är hungrig?" Jag klarar inte av det där. Äter man tillräckligt lite så försvinner hungerkänslorna, det är kroppens försvarsmekanism. Äter man för lite i längre perioder så lär sig kroppen att inte skicka ut hungersignaler när den ska. Men hur mycket näring kroppen behöver är ju oföränderligt, så vem vinner till slut?
Därför äter jag lika mycket varje dag, även om jag ibland inte vill äta alls. Ifall någon här tycker att jag är sjuk i huvudet, girig, fet, äcklig alltså. Sån här var jag inte förra sommaren, såhär självhatisk. Vem är jag utan kindben och knotor? Är det fortfarande jag under lagret av fett? Är jag bara en levande matmaskin som pumpar mat ut och in ut och in i all oändlighet?! Varför svarar ingen jävla övermakt någonsin på mina frågor?

VIKTIGT! Jag är inte sjuk i huvudet, jag vill bli frisk, jag försöker verkligen bli frisk. Jag är verkligen på väg att bli frisk också, det måste ni förstå. Men såhär känns det:

Nu går jag fan och hänger mig i taklampan för jag ORKAR INTE MER. Men den kan inte bära min tyngd såklart. Jag orkar inte vara överviktig längre, jag orkar inte att idioterna äcklas av mig, jag orkar inte att min dumma hjärna försöker sortera bort när någon jag älskar säger att jag är vackrast i världen. Det känns inte ens som att det spelar någon roll om jag är vacker eller inte, allt handlar bara om min jävla vikt. Vikt vikt vikt, lite acne trasigt hår konstig näsa äcklig mun vad gör det när man är smal va va? Det känns som att mina andra komplex växer med min kropp, och nu är jag bara en enda stor klump av fett och fel. Pulp – Anorexic Beauty

Men för vadå?

Klockan är tre på natten och jag har tagit en liten dos theralen i ren desperation. Ångesten har lugnat ner sig men jag känner mig inte dödstrött än, vilket är tur för jag vart lite rädd för att jag skulle somna direkt och vakna om 24 timmar som förr. Det längsta jag sovit på theralen är 2.5 dygn med tre stycken toa/dricka/äta-pauser. Inte så farligt kanske, jag har trots allt sovit i tre dygn utan medicin och näring när jag var 12 år och försökte svälta mig till döds. Är jag den mest patetiska ursäkt till människa på vår jord? Antagligen inte, men jag vill ändå spy av det jag skriver.

I alla fall så har jag lyckats köra ner min duktiga ekonomi i helvetet. Fråga mig inte hur för jag blir bara självmordsbenägen då, men jag har bland annat köpt Hello Kitty skor, My little pony klämmor, katt-klämmor, nätstrumpbyxor, djur-byxdress, dyrt schampo, en massa dricka och mat och fika på glassfabriken. Ja och så alla tågbiljetter.. I need a sugardaddy. Är det ens normalt att köpa sånt här när snart är 18?
Jag vill sova jag vill inte sova jag vill dö jag vill inte dö jag vill leva jag vill inte leva. 

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.
-

-

                     Det är så det ska vara.

Conduct

Ja, ungefär såhär känns det. Som att jag ska slänga mig ner för den pool-gröna konstiga jävla trappan vid ringsjöskolan. Jag orkar inte mer och jag har kommit på vad jag ska tatuera in på min födelsedag, tror jag. Jiji från Kikis expressbud eller en annan Miyazaki-katt. Och så ska det stå någonting också men det avslöjar jag inte. Fan alltså jag orkar inte mer. Och jag har börjat använda instagram förresten, som ni ser på bilden.

Innan idag gick jag till netto och konfronterade idioten som jobbar där om att han tryckte upp mig mot kassan och slår mig och retas med mig, jag sa i princip "Är du kär i mig eller vad fan är det?" och då sa han "jag kan inte vara kär i dig jag kan inte okej lite kanske jag kan inte jag kan inte är du kär i mig?" Sen kom Eddie (min gamla musiklärare från mellanstadiet som jag ville ha sex med en gång i tiden) som jag i princip glömt nu, men han kom med sin stackars fru och hörde vad vi sa, så han såg nedlåtande på oss och gick ut och då sa jag "Han var jag kär i när jag var liten så nu vet du det hejdå" då frågade idioten "Gillar du äldre män?" Då gick jag och det började regna. Ja och sen gick jag hem och då blev jag utskälld i onödan och började till slut gråta på mitt rum och då stod mina föräldrar utanför och skrek KOM UT NU DÅ KOM UT NU. Sen ringde jag Andie och vi pratade och sen satt jag här apatisk i några timmar tills.. Nu. Nu väntar jag på mina jävla tabletter. Kul va? Ska jag börja sammanfatta dagen såhär jämt? Ja? Mm? Nej precis.

Imorgon ska jag på två BUP-möten och låna nya böcker. Imorgon ska jag träffa Caroline och kanske ha en sleep over eller bara en helkväll i Malmö! Den här gången ska jag göra det. Jag ska äta ordentligt, sova ordentligt och hålla mig lugn. På lördag ska jag och Andie umgås med en väldigt trevlig vän, och det ser jag fram emot! I måndags gick jag ut och rökte 3, 4 cigaretter på raken och svimmade. Efter det såg jag en massa jävla kameler och alpackor vid stationen. Cirkusen har gått över gränsen nu, jävligt långt över också.

xoxo

1177

Hej bloggen. Idag är en av alla dagar då jag skäms och har dåligt samvete. Jag har dåligt samvete över att jag sitter här livs levande och skriver vid min egen dator, men när min bästa vän ringer på mobilen så tittar jag inte ens på den, och när någon skrivit på facebook läser jag inte. Okej om en gör så i en vecka men nu har det gått ett år av negligering. Men jag kan inte säga förlåt för det betyder att jag ska göra någonting åt det och det kan jag nog inte just nu. Förra veckan var jag hos socialen i 6 timmar, igår var jag där i 4 timmar. Idag var jag på BUP och nästa vecka ska jag träffa min läkare och psykolog. Sen så ska jag till vårdcentralen och ta blodprover och gå till biblioteket. Jag hittade världens finaste fotografi-bok av en ren slump när jag var där, Hillbilly Heroin Honey. Ja ni kan ju gissa er fram till vad det är? White trash i all ära, ingenting annat gör mig så exalterad. Jag vill bara bli frisk och åka runt i världen (Sverige och USA) med min filmkamera, göra hundratals, tusentals filmer och bilder och komma tillbaka till min lilla lägenhet i Malmö som en riktig person. Åh, jag vill jag vill jag vill. "Man kan inte alltid få som man vill Mille" som min mamma sa till mig under hela min uppväxt. Sant, men en enda gång i livet kan en väl få som en vill? Och som min psykolog sa till mig idag, "Frisk från vadå?"
-
Jag har som sagt gjort en hel del produktiva saker bland allt destruktivt på senare tid. ADAD-test för andra gången och lite andra tester. Jag tycker att det är väldigt roligt med tester, så 4 timmar av konstiga frågor är inte så jobbigt. Dessutom har jag verkligen fattat tycke för min socialsekreterare. Min tid som barn närmar sig sitt slut och jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är mot alla som har hjälpt mig, främst inom BUP. Att jag alltid lyckats få de bästa av de bästa. Jag är så tacksam över att mina erfarenheter av myndigheter har varit så positiva att det lyckats få mig att känna tillit och trygghet i min otrygga situation. För hur många kan säga det egentligen? Ingen jag känner i alla fall, och det är hemskt. Jag vet ju att jag har fått göra väldigt mycket själv, och hade jag inte bestämt mig för att det skulle bli bra och att jag skulle ha rätt personer, rätt mediciner, rätt behandling osv, så hade det aldrig gått. Det är hemskt att man måste ta så mycket ansvar, men jag känner ändå att jag sluppit en hel del ansvar också. Bup i Eslöv, tack för att ni finns. Det var allt.
-