1177

Hej bloggen. Idag är en av alla dagar då jag skäms och har dåligt samvete. Jag har dåligt samvete över att jag sitter här livs levande och skriver vid min egen dator, men när min bästa vän ringer på mobilen så tittar jag inte ens på den, och när någon skrivit på facebook läser jag inte. Okej om en gör så i en vecka men nu har det gått ett år av negligering. Men jag kan inte säga förlåt för det betyder att jag ska göra någonting åt det och det kan jag nog inte just nu. Förra veckan var jag hos socialen i 6 timmar, igår var jag där i 4 timmar. Idag var jag på BUP och nästa vecka ska jag träffa min läkare och psykolog. Sen så ska jag till vårdcentralen och ta blodprover och gå till biblioteket. Jag hittade världens finaste fotografi-bok av en ren slump när jag var där, Hillbilly Heroin Honey. Ja ni kan ju gissa er fram till vad det är? White trash i all ära, ingenting annat gör mig så exalterad. Jag vill bara bli frisk och åka runt i världen (Sverige och USA) med min filmkamera, göra hundratals, tusentals filmer och bilder och komma tillbaka till min lilla lägenhet i Malmö som en riktig person. Åh, jag vill jag vill jag vill. "Man kan inte alltid få som man vill Mille" som min mamma sa till mig under hela min uppväxt. Sant, men en enda gång i livet kan en väl få som en vill? Och som min psykolog sa till mig idag, "Frisk från vadå?"
-
Jag har som sagt gjort en hel del produktiva saker bland allt destruktivt på senare tid. ADAD-test för andra gången och lite andra tester. Jag tycker att det är väldigt roligt med tester, så 4 timmar av konstiga frågor är inte så jobbigt. Dessutom har jag verkligen fattat tycke för min socialsekreterare. Min tid som barn närmar sig sitt slut och jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är mot alla som har hjälpt mig, främst inom BUP. Att jag alltid lyckats få de bästa av de bästa. Jag är så tacksam över att mina erfarenheter av myndigheter har varit så positiva att det lyckats få mig att känna tillit och trygghet i min otrygga situation. För hur många kan säga det egentligen? Ingen jag känner i alla fall, och det är hemskt. Jag vet ju att jag har fått göra väldigt mycket själv, och hade jag inte bestämt mig för att det skulle bli bra och att jag skulle ha rätt personer, rätt mediciner, rätt behandling osv, så hade det aldrig gått. Det är hemskt att man måste ta så mycket ansvar, men jag känner ändå att jag sluppit en hel del ansvar också. Bup i Eslöv, tack för att ni finns. Det var allt.
-