From ripe to rotten too real to live

Hej bloggen. Jaha, nu sitter jag här och väntar på att theralen ska slå mig i huvudet så att jag somnar. Imorgon börjar mitt nya liv, och inte fan trodde jag för en sekund att jag skulle komma såhär långt. Första gången jag var övertygad om att jag skulle dö var jag 12, efter det så var det mest tomrum. Jag förväntade mig egentligen aldrig att jag ens skulle komma levande från Ringsjöskolan. Det var givet att den skolan skulle bli min död, men nej. Inte ens det fruktansvärda sommarlovet som kom efter det jag trodde var ett avslut, blev ett avslut. Om inte Höör kan ta mitt liv så kan ingen.

Nej men usch. Jag tänker inte vara manisk och äcklig och skriva om hur frisk jag känner mig, att det blev bra till slut och nu ser jag ljuset med jobb, familj, radhus och den obligatoriska hunden. Jag är inte frisk och jag ser inget ljus. Jag vill bara se hur det blir just nu. Mm, vi får se.

Jag tänker ha på mig min färgglada kofta imorgon, då känner jag mig lite trygg. Fast den luktar mögel och det är inte ok. Alla kommer tycka att jag luktar äckligt. Men det är väl den bästa egenskapen hos mig isåfall, alla kommer äcklas ändå. Det vet jag så det är inget att diskutera. Jag förväntar mig inget, ok. Det här inlägget skriver jag till mig själv, som alla inlägg men lite mer till mig själv ändå. Idag hade jag polisförhöret, min advokat var fin. Hon förstod. Jag kommer nog få ett lindrigt straff.

Idag har jag varit på bup också, och fick resultatet från iq-testet. Jag var inte efterbliven, jag var tydligen över genomsnittet i språk också. Men det betyder såklart inget. Jag är inte begåvad i någonting, det vet vi alla och det gör mig ännu mer ledsen inför skolan. Jag vet ju hur utanför jag alltid är och nu blir det värre när man förväntas vara kreativ och speciell också. Jag är ju ingenting, jag är ingenting.

Nu ska jag sova och önska mig lycka till för det behöver jag verkligen, nej ni behöver inte önska någonting. Jag önskar er lycka till. Hejdå.
Jag ska kanske gå med i Ung Vänster också, adjö.

Cruel Town

Om du frågade mig igår, vad jag skulle göra efter gymnasiet, så skulle svaret ha blivit "dö". Men om du frågar mig idag så säger jag att jag har hittat världens bästa skola. Den är nog perfekt för mig. Kvarnby folkhögskola i Malmö. Rädda världen-kursen. Har ni hört något finare? Ja, kanske. Men den kursen ska jag ta på den rödaste skolan i vänstervärlden. Om jag orkar.

Okej, jag ska försöka ge en bild av vad som hänt de sista två dagarna.
Det är Lördag, jag har tråkigt och tänker åka till Eslöv själv för att fluoxetinet verkade. Så jag tog på mig det fulaste jag hade och tänkte att ingen moderat skulle klä sig så (vilket stärkte mitt val). Jag gick ut till stationen och satte mig på en bänk. Då kom han, den där jävla mannen. Jag vet inte var han kommer ifrån egentligen men varje gång jag ser honom så får jag hemska tankar i huvudet, liksom flashbacks med nazism, rasism, våld, pengar, hamburgare och framför allt- Sverigedemokraterna. Jag tror inte att jag någonsin visste om han var med i Sverigedemokraterna, men det är en känsla jag alltid haft. Det är fruktansvärt svårt att förklara.

Första gången jag la märke till honom var på tåget från Malmö till Höör. Han hade kostym, portfölj, och satt med en annan kostym-man. Han tittade på de svenska blonda tjejerna som gick förbi, han kollade in deras kvinnligheter och jag tror att han hälsade, men ingen ville tala till honom. Han var hemsk och ful. Precis som Lasermannen, ingen tyckte om honom.

Jag satt med Malin Glanby för att jag träffat på henne på stationen, så vi talade om väldigt olämpliga saker. Jag märkte att han stirrade på oss med irriterad blick. Han ville att vi skulle vara tysta eller sjunga nationalsången. Han talade om investeringar i Max, hur mycket pengar han skulle tjäna. Han skulle bli rik, Max var Sveriges stolthet och det var där pengarna fanns.

Det var då tankarna började. Jag visste att jag hade sett honom förut, men jag visste inte var. Allt jag kunde tänka på var Nationalsocialism, SD, våld. Jag vet inte. Allting rörde ihop sig för mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Andra gången jag såg honom var det likadant, men jag kunde inte förstå varför jag kände så.

Nu kom han till stationen, med sin SD-tröja på sig för första gången. Jag visste det. Jag visste det hela tiden, var allt jag kunde tänka. Och säga. För vid det här laget har jag börjat tänka högt. Jag blev arg, rasande. Mitt huvud kokade och jag visste att det bara fanns en sak jag ville göra och det tänkte jag göra. Jag ställde mig upp och började gå med långa tunga steg fram mot honom, Svea stod framför. "LÄNGE LEVE MÅNGKULTUREN!" Min röst brast, jag brast, hans leende. Det var det värsta jag någonsin i hela mitt jävla gudsförgätna liv, sett. Det förstörde allting för mig. ALLT. Jag sprang hem, skrek, grät, slog mig själv, la mig på marken, hatade Höör. Jag hatar Höör så jävla mycket, skrek jag. Alla stirrade på mig, jag brydde mig inte.

Jag gick hem, lyssnade på musik, tog mina små silvriga vänner och åkte till Bup.

2 out of 3

Idag åkte jag och Caroline (fan vad många gånger jag har börjat ett inlägg så) till Lund och köpte chai latte, sen åkte vi till Helsingborg. För hör och häpna, man kan välja sojamjölk på espresso house, så jag kan dricka vad jag vill! Fattar ni hur bra det är osv, men jaja. Vi åkte till Helsingborg för att träffa en tjej som är besatt av mig, från en viss sida som jag inte tänker skriva. Vi hade väldigt tråkigt och var desperata, ja. Vi tog bussen till henne, hon kom fram med en cigarett, hundtröja och mysbyxor. Jaha. Ungefär så var det i den halvtimmen vi spenderade med henne, sen blev hon läskig och då åkte vi hem. Tydligen så blev hon kär i mig på den halvtimmen, vilket hon förklarade i de 100 sms hon skickade till mig resten av kvällen. Kärleken lär förbli obesvarad, "tyvärr".

På tåget hem flörtade några jobbiga killar i 20-års åldern. Eller ja, de sexflörtade. Såklart. Den ena hade en blond mohawk. HEJDÅ!

Okej

Idag åkte jag och Caroline till Malmö med målet att hitta intressanta människor. Det gick väldigt dåligt, så när klockan var halv elva tog vi tåget hem. Efter ett tag så gick ett gäng fram till oss, en tjej och fyra killar. De satte sig vid oss och två av killarna lutade sig över sätena och stirrade på oss. Så satt de en lång stund innan de började tala till oss, de frågade hur vi mådde. Bara en av dem kunde svenska, så det gick inte så bra. Men okej, jag kan berätta att den ena killen blev kär i mig i alla fall. Han var 16, hade svart hår, syntetskinnjacka och en slips runt halsen. Han var för ung och det sa jag men han gav inte upp. Han bara stirrade och log, sen började han ta på mitt hår också. "Du är så söt"

Den andra killen var lång och såg lite thailändsk ut, men han var tydligen persisk vilket jag antar att de andra också var då. Han var lång och lika rebellisk med långt hår och slips runt halsen. Fyfan vad fult jag skriver men skitsamma. Den tredje killen var antagligen äldst och han kunde engelska, så han översatte. Sen var det tjejen och hennes pojkvän, de var väldigt mystiska. Hon tjatade om att han skulle kyssa henne hela tiden för imorgon är det ramadan och då får man inte röra varandra på en hel månad. Han ville inte. Och så drog hon upp hans tröjärmar och sa "du får inte skära dig mer". Han var väldigt frånvarande.

Allting påminde mig så jävla mycket om Wassup Rockers, och det slutade hur som helst med att jag gick med på att ge ut mitt nummer. Så nu kanske vi har fått nya vänner också. Det var allt, hejdå.

Ich bin kunst

Snart börjar skolan och det känns bra. Sist jag kände så var i sexan, så det måste vara ganska stort. Jag har städat bort smutsen från högstadiet och nu kan jag andas i mitt rum igen. Jag har börjat tänka på ett annat sätt också, mer tvångsmässigt. Det är ganska skönt ändå, för då vet jag i alla fall att det blir rätt. I sexan planerade jag hela mitt liv i detalj, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Allting bestämde jag en vecka tidigare. Det kanske jag kan göra nu också, för det är då man mår bäst, när man har aspergers. Haha! Jag vet ju inte ens om jag har det men jag har drag av det, det vet jag. Usch. Här försöker man skilja sig från mängden men så är man precis som alla andra ändå.

Jag tror på förändring och ja, jag är bipolär som en jävla idiot.
SÅ VARFÖR INTE EN BILD?

Burn

Nu är sommarlovet snart slut och det är jag också. Slutsatsen blev att jag kom in på Carl Adolph, blev utskriven från bup och fick ny medicin mot tvångsmässigt beteende. Jag ska börja med autism-utredning också, vilket är ganska intressant eftersom att Caroline just fått autism som diagnos. Jag saknar avdelningen lite, fast inte så mycket. Nästa gång jag kommer dit (om det blir en nästa gång) så blir det i Malmö istället eftersom att de flyttar dit snart.

Jag skulle vilja berätta allting men jag kommer nog aldrig att orka. Inte ni heller. Så hejdå.