Ich bin kunst

Snart börjar skolan och det känns bra. Sist jag kände så var i sexan, så det måste vara ganska stort. Jag har städat bort smutsen från högstadiet och nu kan jag andas i mitt rum igen. Jag har börjat tänka på ett annat sätt också, mer tvångsmässigt. Det är ganska skönt ändå, för då vet jag i alla fall att det blir rätt. I sexan planerade jag hela mitt liv i detalj, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Allting bestämde jag en vecka tidigare. Det kanske jag kan göra nu också, för det är då man mår bäst, när man har aspergers. Haha! Jag vet ju inte ens om jag har det men jag har drag av det, det vet jag. Usch. Här försöker man skilja sig från mängden men så är man precis som alla andra ändå.

Jag tror på förändring och ja, jag är bipolär som en jävla idiot.
SÅ VARFÖR INTE EN BILD?