Cruel Town

Om du frågade mig igår, vad jag skulle göra efter gymnasiet, så skulle svaret ha blivit "dö". Men om du frågar mig idag så säger jag att jag har hittat världens bästa skola. Den är nog perfekt för mig. Kvarnby folkhögskola i Malmö. Rädda världen-kursen. Har ni hört något finare? Ja, kanske. Men den kursen ska jag ta på den rödaste skolan i vänstervärlden. Om jag orkar.

Okej, jag ska försöka ge en bild av vad som hänt de sista två dagarna.
Det är Lördag, jag har tråkigt och tänker åka till Eslöv själv för att fluoxetinet verkade. Så jag tog på mig det fulaste jag hade och tänkte att ingen moderat skulle klä sig så (vilket stärkte mitt val). Jag gick ut till stationen och satte mig på en bänk. Då kom han, den där jävla mannen. Jag vet inte var han kommer ifrån egentligen men varje gång jag ser honom så får jag hemska tankar i huvudet, liksom flashbacks med nazism, rasism, våld, pengar, hamburgare och framför allt- Sverigedemokraterna. Jag tror inte att jag någonsin visste om han var med i Sverigedemokraterna, men det är en känsla jag alltid haft. Det är fruktansvärt svårt att förklara.

Första gången jag la märke till honom var på tåget från Malmö till Höör. Han hade kostym, portfölj, och satt med en annan kostym-man. Han tittade på de svenska blonda tjejerna som gick förbi, han kollade in deras kvinnligheter och jag tror att han hälsade, men ingen ville tala till honom. Han var hemsk och ful. Precis som Lasermannen, ingen tyckte om honom.

Jag satt med Malin Glanby för att jag träffat på henne på stationen, så vi talade om väldigt olämpliga saker. Jag märkte att han stirrade på oss med irriterad blick. Han ville att vi skulle vara tysta eller sjunga nationalsången. Han talade om investeringar i Max, hur mycket pengar han skulle tjäna. Han skulle bli rik, Max var Sveriges stolthet och det var där pengarna fanns.

Det var då tankarna började. Jag visste att jag hade sett honom förut, men jag visste inte var. Allt jag kunde tänka på var Nationalsocialism, SD, våld. Jag vet inte. Allting rörde ihop sig för mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Andra gången jag såg honom var det likadant, men jag kunde inte förstå varför jag kände så.

Nu kom han till stationen, med sin SD-tröja på sig för första gången. Jag visste det. Jag visste det hela tiden, var allt jag kunde tänka. Och säga. För vid det här laget har jag börjat tänka högt. Jag blev arg, rasande. Mitt huvud kokade och jag visste att det bara fanns en sak jag ville göra och det tänkte jag göra. Jag ställde mig upp och började gå med långa tunga steg fram mot honom, Svea stod framför. "LÄNGE LEVE MÅNGKULTUREN!" Min röst brast, jag brast, hans leende. Det var det värsta jag någonsin i hela mitt jävla gudsförgätna liv, sett. Det förstörde allting för mig. ALLT. Jag sprang hem, skrek, grät, slog mig själv, la mig på marken, hatade Höör. Jag hatar Höör så jävla mycket, skrek jag. Alla stirrade på mig, jag brydde mig inte.

Jag gick hem, lyssnade på musik, tog mina små silvriga vänner och åkte till Bup.