So old in my shoes
And what I choose is my choice
What's a boy supposed to do?
Herregud. Vad ska vi ta oss till nu, vem ska hjälpa oss när alla sover, vem ska värma oss när vi fryser? Vem ska stoppa tiden från att rinna ur oss nu?
Jag får sån jävla ångest när jag lyssnar på smashing pumpkins. Eller jag får sån jävla ångest av allting just nu egentligen, men det här är annorlunda. Jag lyssnade nästan bara på smashing pumkins när jag var på psyket, och sedan insåg jag att äcklet F hade döpt sig på qx efter en underbar låt av just dem. Dagen jag insåg det var dagen då jag slutade lyssna. Mycket skit har hänt sedan jag skrev sist, därav den långa pausen. Min pedofilmorfar har ringt hit och hotat min mamma som avslöjade och sa väldigt dumma saker tillbaka.Polisen hade gjort husrannsakan men hittade antagligen ingenting, och så har jag fått en advokat som jag snart ska träffa.
Vet ni vad? För ett år sedan idag låg jag i en sjukhussäng på en kall avdelning med röda gardiner som förvandlade ljuset från gatlyktorna till blodröda skuggor över rummet. Jag hade lyckats bryta mig loss från allting och jag var så lycklig samtidigt som jag kämpade, kämpade för att orka andas. Jag ville bara leva så mycket att jag ville dö. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig, men jag visste hela tiden att jag skulle göra det ändå. Förstår ni att jag sitter här nu isolerad från omvärlden och vill leva mer än någonsin? Det kan inte ha blivit värre än vad det var då, även om det känns så. Jag vägrar tro att det ens fungerar så.
Alla gånger jag gått tills jag svimmat, alla gånger jag torkat mitt blod från golvet, alla gånger jag blivit tvingad att be om ursäkt, alla gånger jag brutit ihop mitt i gatan, alla gånger jag tvivlat på min egen existens. Fan alltså, nä, döden, det är jag som bestämmer och; Jag ger inte upp förrän det blivit som jag vill ha det.
Slutet är början av slutet.
-
Nu ska jag snart äta lite till innan jag ska sova, för vet ni, jag äter så mycket jag vill nu. Jag vill inte snacka siffror egentligen, men det är mest som påminnelser till mig själv att jag är på rätt väg nu.
För ett år sedan vägde jag 43 och kände mig som fetast i världen, nu väger jag 50 till mina 159 cm och känner mig för det mesta smal. Vissa dagar känner jag mig som ett stort monster, men nu vet jag innerst inne att jag inte är det och det förstod jag inte då. Jag vill inte gå ner i vikt längre, jag vill inte vara "på gränsen till undervikt". Jag är så trött på att se ut som 12 år och känna mig som 80. Efter att ha levt sådär ett tag insåg jag att det inte var normalt eller hälsosamt för någon i min ålder att bli kallad liten och nätt. Så jag började äta vad jag ville när jag ville, dricka vanlig läsk, inte vara rädd för extra kalorier och ja, stänga av mitt inbyggda restriktionssystem. Så den lilla kvarvarande biten av anorexin har dragit åt helvete på riktigt nu. Det var allt jag ville säga om den saken. Hejdå!
..Och ja förresten, jag tycker helt ärligt att 50 kg är för lite, tycker bara ni ska veta det.
