Skithuvud

Idag var typ ett skämt. När jag vaknade så gick säkringen för hela lägenheten för att jag försökte göra jävla gröt i jävla mikrovågsugnen. Aldrig igen tänkte jag. Efter en helt elfri dag kom någon och hjälpte mig, någon som luktade väldigt gott. Men dum i huvudet som jag är så ja.. Den gick igen. Fast bara den som var för hallens lampor? Hm. Jag vet inte, men det mesta verkar funka. Hela dagen är trots allt förstörd så ja. Onödigt skrivet men ändå. Grötbloggen. Surbloggen. Förut ramlade jag också, när jag försökte fixa säkringen. Så nu kan jag inte ligga ner. Men jag köpte en fin tröja på Monki. Jag tänker nog lägga upp en bild på den tröjan med min kropp i, bara för att ha en ursäkt till att skriva världens just nu finaste låttext. Men jag har fan ingen kamerasladd här kom jag på, äsch då. Kanske kan köpa en sladd men nä, knappast.

Chocolat Noir

Idag har varit en ganska bra dag. Jag har sett film och ätit god mat. Gröt med äpple, bär, solrosfrön, sojamjölk och kanel bland annat. Och nyss drack jag té med smak av Champagne och fläder, det var inte alls gott. Kanske godare med någon vegansk form av honung men det förmår jag mig inte att testa. Det är dock gott om man doppar mörk choklad. Men det är inte lätt att hitta äkta mörk choklad utan en massa socker och skit till ett mänskligt pris heller. Förutom på typ, Astrid och aporna. (saknad).

Jag ringde till Bup i Skärholmen också, och efter ungefär fem timmar av väntan och onödiga kommentarer så fick jag veta att jag skulle få komma på "bedömning" om "några veckor". Hm, okej? Jag förstår att det blir lite, låt oss säga rörigt, men det är väl inte skäl nog till att behandla någon sådär. Om jag ska gå till Bup så måste jag gå i Stockholm för annars kommer jag kanske dit en gång varannan månad och det funkar inte för någon. Jag behöver bup, jag behöver åtminstone någon samtalskontakt och nu blir jag nekad det för att jag inte vet var jag har mitt hem. Det är inte rättvist, jag bor ju här övervägande mycket av tiden nu och då kan jag väl gå till bup här tills jag bor i Höör mer än någon annanstans. Men nej, för jag är skriven i Höör. Jävla idiotsystem. Äsch, jag får vänta i en två tre fyra fem månader och se hur det blir. Fattar inte att de gör såhär mot mig, jag gick fan dit varannan vecka och nu har jag inte varit där på en månad men ingen bryr sig. ÅH. Vem vet, jag kanske inte ens bor här när bup hör av sig. Jag drömde att Fredrik lämnade mig och jag grät till döden. Jag skulle ta mitt liv men jag klarade inte av det, jag var för ledsen tom ångest katastrof förvirrad. Jag sa att, jag vill att döden ska vara någonting vackert, någonting fulländat, inte miserabelt. Jag vill dö när jag är lycklig i stunden. Det var kanske inte ens en dröm, vem vet. B kanske vet. Fan.

Imorgon ska jag baka bröd och tvätta lite, sen ska jag kanske in till stan och köpa lite nödvändiga saker, såsom strumpor och kanske någon liten present. När jag har gjort det så tar jag ut mina sista sedlar och börjar spara. Till vadå? Jag vet inte, det är nog finast att spara när man inte riktigt vet till vad.

Earl Grey

Hej, hej hej. Jag sitter i Fredriks säng och lyssnar på Bon Iver som så många gånger förut. Han är på jobbet och kommer kanske hem, kanske inte. Någon av de första dagarna av tvåtusenelva ska jag åka hem (fortfarande med ett frågetecken inom parantes). Jag vet ju fortfarande inte var eller vad som är mitt hem, men jag vet att jag alltid längtar dit, hem. Vart det nu än är. Jag ska till Skåne då i alla fall. Kanske borde jag följa med Marianne till Danmark, kanske inte. Vad är meningen med att åka dit egentligen, jävla misär. Jag är ju sex ton tyngre nu. Inget barn och så vidare, men han är lika äcklig för det och dessutom är det alkoholism att stå ut med också. Och alla döda djur som stirrar på min sallad med tårar i sina små marinerade ögon, nej nej nej.

Men det är så fint där på julen, så jävla fint. De bor ju ute på landet i Danmark, på en egen liten ö full av orörd natur. Och inne i byn är det precis som en liten bit av England, en liten bit av Gotland och en stor bit Danmark förr i tiden. Språket också, det känns som hemma. Mm. Och jag behöver komma bort från verkligheten en stund. Ja, jag vill faktiskt åka dit men så blir det nog inte. Vi får se. Sen är det ju tusentals och åter tusentals av slakterier och andra hemskheter också, och på julen.. Då kan man knappast gå utanför dörren utan att mötas av stora lastbilar fulla av skrikande djur eller likdelar, när man bor på djuruppfödningslandet i fläskparadisets Danmark. Men nog om det.

Sedan sist jag skrev så har det nog ändå hänt en del. Jag har upptäckt olika saker, som till exempel att ungfolkpartister som äter älggryta är de nya alternativa, att tahini är väldigt gott på mackan och att jag måste göra något åt min äckliga eetstoornis. För att det är så jävla onödigt att ha en, och jag orkar inte längre. Men att få tag på bup skärholmen är som att försöka ringa gud.

Jag tror att jag har ungefär sexhundra kvar på kontot nu. Om tre dagar får jag pengar, tretusen kronor till mat och andra nödvändigheter. Jag kanske får pengar av mina morföräldrar också, i julklapp. Och i Januari borde jag få studiebidraget igen för ja just det, jag har börjat skolan igen. På sätt och vis. Jag är inskriven på frostagymnasiet och ska läsa två ämnen på distans, engelska och historia, till att börja med. Och så ska jag vara sjukskriven deltid. Det känns bra. Tusen kronor till. Då kan jag börja spara och köpa film igen. Som förut. Precis så som jag vill ha det. Jag åker hem kanske två gånger i månaden varje månad för att gå till skolan, träffa mina vänner, känna doften av mitt blodiga rum, se på film varje morgon och äta en fint upplagd frukost, se på film varje kväll och dricka té.

På tal om pengar så brukar jag skriva när jag har investerat i fina saker, det ska jag börja göra igen tror jag. Jag har inte köpt något speciellt fint på länge eftersom att jag varit väldigt fattig, men en liten val och en bok har jag köpt. Boken var ett riktig fynd, tio kronor på stadsmissionen för Se dig inte om med Karin Fossum. Den har jag velat läsa länge. Valen heter Sir Whale Earl Grey vilket avslöjar två av mina nuvarande besattheter. Earl Grey och Storbrittanien. Jag har bestämt mig för att besöka dessa tre länder: Japan, Storbrittanien (Både Wales och England), och Ryssland. Det ska jag göra innan jag dör eller blir för gammal. På tal om Earl så ska jag pierca mig när jag kommer till Skåne, äntligen. Mellan ögonen. Mm. Allt detta är väldigt fina saker och rätta mig om jag har fel men, är inte det här det mest positiva inlägget jag någonsin skrivit, utan att vara manisk?

Hejdå, tack.

adsasdasd

Hahaaaa fyfan vad jag hatar att vara hemma, här i Höör, om det här är mitt hem så vill jag vara hemlös. Mina föräldrars motto är "Inget studiebidrag - ingen mat" HALLÅ vems jävla fel är det att jag inte orkar leva tillräckligt mycket för att gå i skolan, är det mitt fel? Guds fel? Ringsjöskolans fel? Vem var det som tvingade mig att gå där? Mina föräldrar. Vem var det som inte brydde sig när jag grät varje dag för att jag inte ville gå dit? Mina föräldrar. Vem var det som gjorde att jag utöver helvetet i skolan även hade ett helvete hemma? Mina föräldrar. Ja, vem fan var det som skapade mig av två anledningar, ett: uppehållstillstånd, två: barn är söta att titta på? Mina föräldrar! Yä, lyckliga familjen. Det värsta är att jag måste lösa allting själv, för personerna som får betalt för att "lösa" såna problem är socialen, och socialen kan dra åt helvete. Eller ja, om jag tar kontakt med dem nu så kommer de skicka mig till helvetet. Om de visste vad jag har för planer och så, hah.

Måste hitta någonstans att bo. Måste hitta en skola, ett jobb, allt det där som man inte ska behöva tänka på när man är sexton. För fan om jag bor här och går på frosta eller någonting annat enkelt så dör jag. Jag menar verkligen dör, jag kommer att dö då. Så det går inte. Borde göra mig i ordning, snart ska jag träffa Emma och Bea i Lund. Jag har saknat dem, fina personer. Människorna i Stockholm gjorde mig trött i huvudet och i Malmö är allting för bra för mig. Men Emma och Bea är så sköna att bara vara med, att prata med och att känna närvaron av. Det ger mig nog en liten bit livslust tror jag. Egentligen är mitt liv på väg till att bli väldigt bra just nu. Jag vill verkligen ha ett jobb, och gå lite i skolan. Det ville jag inte förut. Det är tack vare Fredrik, han liksom tog ut mig från mörkret i Höör och ja. Mörkret i Höör är ju inte bara i Höör, utan när man blivit mörkret så är det överallt och så var det för mig. Eller är. Men det är en lite mindre del av mig nu, och snart kan det vara en tillräckligt liten bit för att jag inte känner mig fast här längre. Som att jag faktiskt kan ta mig härifrån, med eller utan någon annans hjälp liksom. Nu hatar jag allt jag skrev, vilket får mig att inse att jag inte förändrats så mycket som jag vill tro.

Doing the unstuck

Jag känner mig så jävla dum i huvudet just...nu.
Och jag tror att jag borde lära mig att hålla käften. Någon annan som borde lära sig att hålla käften är min far, jag ville verkligen slå honom idag. För han var så jävla nedlåtande, elak. Man säger inte så, inte till mig och inte till någon. Jag blir förbannad. Jag skiter i vad jag skriver här nu, jag kan skriva vad jag vill och jag ska flytta härifrån nu, imorgon, nu direkt för jag ORKAR inte mer och jag vill inte orka mer, jag vill bara ut i helvetet bort. Jag tänker inte låta dem vinna över mig heller, så därför är det såhär nu. Jag ska bara gå och lägga mig, det är allt. Men kriget fortsätter, mhm.

Jag ska inte låta dem förstöra för mig nu när jag äntligen känner att jag lever på riktigt och att jag är intresserad av livet, åtminstone en liten bit. Nej för när jag har bestämt någonting så blir det så, varje gång, ingen kan stoppa mig och framför allt ingenting för om jag visste att någonting hade kunnat stoppa mig så hade jag inte bestämt mig. Då hade jag eliminerat hindren först, eller väntat. Jag vet att mina planer är realistiska så bara dra åt helvete.

Men fan vad jag mår dåligt nu, så det har de väl lyckats med trots allt. Sån här ångest har jag inte haft på väldigt länge. Sån där som bara sitter i tills man somnar, eller dör. Och jag vet inte hur jag ska kunna somna när jag bara vill dö. Det gör så ont att man inte kan tänka ordentligt, så man känner sig totalt dum i huvudet och maktlös och förvirrad. Önskar nästan att jag kunde sluta bry mig och bara lägga mig någonstans, på rälsen kanske. Men jag kan nog inte det nu, eller jo jag kan och jag känner inte precis en stark kraft som stoppar mig från att göra det men jag.. Kan nog bara inte göra det nu. Äsch, ord mot ord och jag vet inte. Hejdå.

Des Armes

Jag älskar Des Armes, jag verkligen älskar älskar älskar den. Jag vill se film men jag har ingen jag vill se själv. Jag gillar inte att se film själv så mycket, jag vet inte varför. Jag älskar känslan av att dela upplevelser med andra. Men bara när man känner likadant, alltså inte precis likadant men liksom att man upplever samma sak. Annars blir det inte så.

Jag har hittat ny musik på sista tiden också. Noir Désir, Ólafur Arnalds, The Sugarcubes och Sigur Rós är det jag lyssnar på mest just nu. + Björk och Nick Cave. Isländskt, magiskt och melankoliskt kanske. Det är svårt att koncentrera sig på film och böcker när det pågår ett krig i huvudet, men musiken går alltid att ha i bakgrunden liksom. Den spelar i takt till kriget men ibland vet jag inte om den är på min sida eller.. Min andra sida. Hm.

Nu är klockan flera timmar mer än vad den var när jag började skriva eftersom att jag fick ett fint telefonsamtal. När jag började prata så var det ljust, nu är det mörkt. Det känns fint. Någon dag kan jag berätta allt, men inte idag och inte på ett tag. Jag borde ta mig till Caroline snart, eller nu. Så jag ska göra det. Proshchanie, då.

The Ash Grove

Jag vill återfödas som ett crescendo. Alla fina människor tror på återfödelse, men jag kan nog inte göra det för jag vet att det är precis som att tro på Gud, bara en tro liksom. Jag klarar inte av det. Men jag gillar att säga, skriva saker endast för att det låter fint. Jag tycker inte att det är en dålig sak. Fan. Jag önskar att jag kunde skriva allt här men det kan jag inte, därför blir det bara jobbigt. Jag hatar att skriva för hand, och allt måste brännas någon gång ändå. Jag har så mycket känslor nu men jag vet inte vart jag ska lägga dem, så därför får jag massvis med ångest istället och det är inte så bra. Men nu räcker det, hej då.

I've seen it all.

Jag menade inte att skada någon men det blir alltid så. Idag bestämde jag mig själv för att ge upp självhatet, på riktigt. Hat är ingenting vackert, det är bara smutsigt och fult. Jag vill inte heller vara sån som hatar, det har jag aldrig velat egentligen. Det bara blev så. Kanske är det människorna och atmosfären i min lilla hemby som fick mig att bli sån. Jag ska åka iväg från Höör ett litet tag, om elva dagar precis. Elva dagar ska jag överleva, och nej jag vet inte hur. Men det får gå. Jag vill inte hata Höör längre så därför behöver vi en liten paus. Vart jag ska kommer ni aldrig att få veta. Nu lät det så där vasst igen så att folk skär sig på det jag säger, men jag menar ingenting sådant. Jag kommer tillbaka så länge naturens krafter eller kroppen inte stoppar mig. Jag ska bara vara borta ett litet tag, få lite andrum, lite skäl till att leva kanske.

Radera

Om jag inte överlever så vill jag bara säga att.. Förlåt för allt. Och hejdå. Haha, jag vet inte ens vad jag skriva omhmhkm.

Hvað er sannleikur?

Från och med idag är verkligheten och sanningen permanent eliminerad, och kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. Det finns ingen sanning. Jag är rädd nu, riktigt rädd. Jag är rädd för att saker förändras och föds på nytt, jag är rädd för att nya människor kommer in i mitt liv utan förvarning, förakt, och utan att försvinna snabbt igen. Jag är rädd att folk ska försvinna när jag inte är beredd, jag är rädd för hur det kommer att kännas. Känslorna är min största rädsla. Jag vill inte känna, jag vågar inte. Jag är rädd att ge löften jag vet att jag inte kan hålla för att jag inte längre har någon sanning eller något tillit till mig själv, jag vet inte längre vem jag är och därför kan jag inte ansvara för det jag gör. Men jag vet också att om jag inte tar chanserna så ångrar jag mig sedan. Och mer ånger klarar jag inte av.

2043 (om att vara paranoid)

Jag har ont inuti ögonen, i själva ögonkroppen. Jag har träffat, och inte vet jag, med mig. Jag är ingen, jag är, ser ut än vad jag är och är inte alls eller ens. Det får mig att må så jävla dåligt. Men så är det, och jag nästan. Men strunt samma, jag orkar inte sånt här nu.

Min vecka har varit helvete, eller helvete är en underdrift men ändå. Min helg har varit värst. Jag vet inte hur söndagen blir, men blir den värre än idag så dör jag förhoppningsvis. Fredagen var tom och patetisk, men så går det när jag inbillar mig att jag kan bli accepterad i flocken. Lördagen var äcklig, smutsig, onödig. Som jag. Jag önskar att någon kunde spela piano inuti mitt huvud tills jag somnade, dog. Det hade varit fint. Jag är trött på att ta så mycket plats.

Jag får inget halvt studiebidrag denna månaden, antagligen inte nästa heller för att ja. Det bara är så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag ta mig till? Jag har bara två konkreta skäl i kalendern att leva nu och det är 1: Rfsls medlemsträff i slutet på November, 2: The National spelar i Lund om några månader. FAN VAD JAG HATAR ALLTING JAG SKRIVER

Death to Birth II

Om jag bara kunde få smaka på döden, en liten stund, en liten bit. Jag vill ju dö nu, men jag orkar inte aktivt göra någonting åt det. Det är så jävla patetiskt, när man känner så. Hade vi haft en bro här så hade jag hoppat, för längesedan. Hade jag haft tabletter så hade jag självklart tagit dem, men nu har jag ingenting och fan vad ska jag göra? Jag har redan skrivit det här i ett annat inlägg tror jag. Men sån är jag. Enformig och dum i huvudet, dum i huvudet, faktiskt. Helt jävla värdelös äcklig idiot och jag är inte värd någonting, inte ens döden. Jag är fan inte värd en bra död när andra måste lida till döds hela tiden för att jag ska få jävla medicin så nej. Jag orkar inte mer nu, ok? Jag kan leva som vem som helst, när jag tar mina mediciner. Men nu har jag inga mediciner så nu kan jag antingen leva i MISÄR eller inte alls. Jag väljer inte alls.

Jävla system. (inuti och utanför)

Кому я должен верить?

Privet. Idag är det nästan ett år och en månad sedan jag skrev mitt första sorgliga inlägg här. Jag känner mig som Kasper för jag lyssnar på John Lennon nu, men jag lyssnade före honom och Den Som Inte Bör Nämnas Vid Namn för jag började faktiskt lyssna när jag var tio? Ja, det borde vara så. Jag slutade lyssna på hip hop när jag var nära tio, fast det där känns inte så logiskt. Jag minns ju hur jag och Emma lyssnade på svenskt 60-70tal på hennes rum innan hon flyttade till det gröna radhuset. Då var hiphopen borta, men när jag var i Algeriet så var jag åtta, nio och då var jag fortfarande stuck in da hood. Jag måste ha levt dubbelliv, hm. Eller jo just det, jag lyssnade med Emma i flera år tills jag förstod att det var sånt jag tyckte om och när jag var tio så köpte jag min första skiva med Simon & Garfunkel och sedan var jag fast för evigt. Jag är väl glad att hon gav mig det i alla fall, det är jag.

Thomas Dileva lät som U2 på sitt första album, har ni tänkt på det? Rösten är ju något helt annat såklart, men äsch. Jag vill sova eller dö eller både och sova sen eller sova först och dö sen. Skriver mer senare hejhejdhå.

God is a concept

God is a concept,
By which we can measure,
Our pain,
I'll say it again,
God is a concept,
By which we can measure,
Our pain,
-
I don't believe in magic,
I don't believe in I-ching,
I don't believe in bible,
I don't believe in tarot,
I don't believe in Hitler,
I don't believe in Jesus,
I don't believe in Kennedy,
I don't believe in Buddha,
I don't believe in mantra,
I don't believe in Gita,
I don't believe in yoga,
I don't believe in kings,
I don't believe in Elvis,
I don't believe in Zimmerman,
I don't believe in Beatles,
I just believe in me,
Yoko and me, And that's reality.
-
The dream is over,
What can I say?
The dream is over,
Yesterday,
I was dreamweaver,
But now I'm reborn,
I was the walrus,
But now I'm John,
And so dear friends,
You just have to carry on,
The dream is over.

Min kropp är en bur

Nu sitter jag här igen när andra sover, trötta efter en hel vecka av systematisk förutbestämd och nästan mekanisk lärdom. Folk säger att jag slösar bort min tid, kastar bort min framtid, och visst fan känns det dåligt. Ja, jag känner mig dålig och lat och äcklig. Men hur kan man kasta bort sin framtid? Kasta bort den. Ta den och slänga iväg den. Framtid kan ju betyda så mycket, inte nödvändigtvis positiva saker. Framtid kan vara misär, framtid är imorgon och om tjugo år, hur kan man kasta bort något som man aldrig egentligen har haft i sina händer? Det kvittar väl hur mycket vi planerar och bestämmer, hur många detaljer vi beräknar. Vi kan inte bestämma ändå, och när man förstår det så orkar man inte. För det är så människor är.

Jag är inte orolig över min framtid.
Men det är inte sant. Jag är orolig över min framtid, jag kan inte hjälpa det. Även om jag inte ser någon framtid så är jag orolig över att framtiden faktiskt finns och vad den då har att erbjuda. Ja, jag är nog egentligen mest orolig över att det finns en framtid, för jag är övertygad om att det i så fall är en dålig sådan. Jag är så trött på att vara såhär. Jag är så trött på mig själv och på alla andra och allting. Men ändå kan jag inte sova. Och jag blir så konstig, eller jag har blivit konstig, som att jag inte är.. mig själv. Äh, jag har väl aldrig varit mig själv eller ens vetat vad det innebär att vara sig själv. Jag har alltid känt mig utanför mig själv, men nu, nu känns det annorlunda och jag gillar det inte men jag känner också att jag inte har något val. Det finns bara en väg och det är den vägen jag tar nu och det kvittar hur långt jag skriver eller hur snabbt jag skriver för det kommer inte göra någon skillnad, inte för dig, mig eller någon annan. Vad ska vi göra då? Ska vi dö allihop eller leva i misär tillsammans, detta jävla ord, så frekvent skrivet. Ska jag sluta skriva det ordet eller leta efter något bättre, på riktigt eller på skärmen, eller bara försöka sova. Jag ska nog lägga mig ner och blunda nu. Hejdå.

Nej, ignorera allt jag skrev, för jag är skev.

4 AM

Hej, hej, hej. Jag är så jävla
jag är så förvirrad nu. Lyssna inte på mig, jag vet ju inte vad jag talar om eller vet jag? Klockan är nollfyrafjorton på morgonen (så skrev jag för din skull), jag skakar. Och jag undrar om det här någonsin kommer bli något annat än ett kallt skämt. Jag är så trött på kylan också, än har den bara börjat. Den har inte brutit ut men redan skakar vi. Så vad ska vi göra när det händer, ni vet. När den kommer på riktigt. Vad gör vi då? Jag har sett en del filmer på sista tiden, fina filmer som jag alltid velat se. Det känns bra. Idag har jag sett Life during wartime och The virgin suicides. Life during wartime var ok, men sämre än alla andra filmer jag sett av honom, Solondz. Jag har inte gjort mycket mer.

Jag har inte sovit, men ändå har jag sovit. Jag är inne i en sån där period då jag inte sover alls i flera dagar och sedan tar jag mer medicin än jag kan erkänna och sover i några dagar. När jag vaknar är jag aldrig utvilad, men tiden har i alla fall gått lite snabbare. Som om det skulle göra någon skillnad, min tid är ju ingenting. Den är inte värd någonting. Alla går före den i kön till kassan, alla spottar på den när den ligger på gatan, alla skrattar åt den när den gråter och alla drar i den, slår på den, sparkar, skriker, hatar. Mina dagar är likadana, så ingen märker när en eller två dagar försvinner ändå.

Kanske någon dag kommer min tid att vara värd någonting, men det spelar väl ingen roll. När döden knackar på din dörr, öppnar du då? Eller låter du den stå utanför och frysa tills natten är över, tills ljuset kommer. Men när ljuset kommer utanför, kommer det nödvändigtvis innanför då också? Fråga inte så mycket jämt. Jag stoppade nästan handen i elden nyss. Det ska vi alla göra någon gång.

Kan någon förklara för mig vad jag egentligen ville med det här inlägget?
Alltså. Jag är så jävla glad att jag hittade poladroid, och tack för att en viss person ritade kartan.
Jag har alltid velat ha ett sådant program, mm. Perfekt. Fast den här bilden är ful, men det är den enda jag har på ett pariserhjul och jag ville ha en bild på ett sådant, för det är så jag känner mig just nu. Men nu lägger jag av för tillfället, adjö.

Too queer to be here?

Jag har precis fallit för ett nytt band, Mew. fast jag vill höra deras äldsta musik, jag vill köpa skivor, inte lyssna på youtube. Jag har redan tröttnat på det som finns på spotify. Men jag har inga pengar och när jag säger inga pengar så menar jag inte 100 kronor, jag menar inte heller 20 kronor, utan jag menar INGA pengar. Det är helt sjukt. Jag kommer inte få pengar förrän om en månad, och då får jag knappt någonting ändå, så vad fan ska jag göra? Jag klarar inte av Höör, jag klarar inte av att sitta här och dö, då kan jag inte gå till skolan eller någonting för jag behöver Malmö, jag behöver Möllevångstorget, Rosengård, Södervärn, folkets park. Fan. Jag klarar mig inte utan det där. Snart tar ju kommunen mitt skolkort.

Idag var jag på regnbågsfestivalen igen, men jag kom sent för att jag åkte till ett vandrarhem och lämnade en massa mat som jag hade fått av Maxos. Lådor fulla med falafel och hummus, bästa märket. Hoppas att de blev glada. I regnbågshuset visades filmer. Amatörfilmer. De var ganska bra, i alla fall den första och den andra. Den tredje missade jag nästan helt för att mitt liv drog dagens skämt för mig ungefär fem minuter efter att jag kommit dit. Out of the blue kommer Kitty, en tjej jag träffade på minkdemonstrationen. Jag ogillar inte henne precis, men hon har väldigt jobbiga handikapp i form av extrem-adhd och en massa andra oförklarliga saker. Hon behöver medicin, men hon har inga pengar. Skitsystem.

Men hon är ok. Dessutom var hon den enda av alla kryddiga veganer som ville vara nära mig på demonstrationen, (hon är inte en kryddig vegan, förstås). Och nu var hon den enda av alla vackra regnbågsmänniskor som ville vara nära mig, (hon är inte vacker och regnbågsfärgad). Alltså jag menar inte att hon är ful, jag ser ju inte skönhet på det sättet. Jag menar bara att hon är ointresserad och ointressant. Sådant finner jag väldigt oattraktivt, så vad ska jag göra. När jag säger oattraktivt så menar jag vänskap, för det är ju självklart allt det är. Fan vad svårt det är att förklara. Jag orkar inte förklara hur hon ser ut eller är heller, bara att hon ser ut att vara 15 fast att hon är 23 eller någonting. Och hon pratar om Amnesty hela tiden. Hon gillar mig också, det är irriterande. Hon vill vara min vän. Men hon har en pojkvän, och det får väl räcka, för jag orkar inte vara någons låtsasvän just nu. Varför ska allt vara så komplicerat? Jag gillar komplicerade människor och musik och filmer och bilder och ord och städer och gator och hav och djur och skägg och dofter men ändå. Ibland vill man bara att allting ska vara enkelt och rakt på sak. Berätta vad du vill ha från mig direkt liksom.

När jag satt där inne idag, i regnbågshuset, i soffan med Kit, och två av världens snyggaste personer, så kände jag mig så jävla ledsen. Efter det har jag varit ledsen hela tiden. Jag kände, när jag satt där, hur jag försvann. Hur folk ignorerade mig, vissa såg mig men tog genast avstånd. Tittade med omedveten avsmak. Det blev bara för mycket den här gången, att jag aldrig någonsin ska bli accepterad någonstans. Inte ens i hbtq-världen är jag välkommen. Jag är för queer för att vara queer. Åh, snälla säg mig vad jag gör fel för jag orkar inte sånt här längre. Allt jag själv känner att jag gör och är fel ser jag att andra kommer undan med, så jag förstår inte? Det är precis som i skolan, det går inte att förklara varför folk hatar mig. Det bara är så, det är någonting med mig som gör folk äcklade, arga, ledsna, rädda, äcklade, äcklade, äcklade. Jag ska verkligen sluta skriva nu när jag fortfarande är vid medvetande, adjö.

Finns det medicin mot kronisk repulsivitet?

Jag glömde nästan allt såg jag nu.

Så, hej. Regnbågsfestivalen alltså, ja. Det var fint. Men jag kände mig ensam och osynlig, haha. Så jävla typiskt. På något sätt är det som att det blir värre när hon är med mig, C. Men det är nog bara inbillning, lite i alla fall. Men hon är arg på mig för att jag är som jag är, och det är jobbigt. Jag är väl arg på henne för att hon är som hon är också, men hon är nedlåtande mot mig, hon dömer mig och jag orkar inte med sånt. Det känns bara irriterande liksom, för jag bryr mig ju verkligen inte om vad hon tycker om mig. Men okej, jag ska försöka sammanfatta dagen för mig och dig, för jag förutsätter att det inte är mycket mer än en person som lär läsa detta och då endast för att jag sagt till den här personen att göra det. Usch vad jobbig jag är så det blir bäst med nytt stycke.

Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska skriva? Det var en massa fina människor där, håriga, manliga kvinnor och tunna, kvinnliga män. Och så alla som var mitt emellan. Queer, mitt favoritord. Allting var väl queer egentligen, för det är kanske så det är nu? Eller så det alltid har varit? Jag vet inte. Men i min hjärna är det mesta queer. En sak jag har märkt är att det är väldigt polyamoröst i hbt-världen, ja ja jag vet att alla redan vet det men det är nytt för mig, ok? Naiv och smygkonservativ som jag är så har jag inte insett det förrän nu. Men det är ju så det ska vara, det känns mest logiskt när man (jag) tänker efter. Annars blir allting färglöst och tråkigt, typ TITTADE DU PÅ MIN FRU?! istället för: Tittade du på min fru? Du kanske vill komma hem till oss på en kopp kaffe? Ja, precis.

Förutom att jag satt i en soffa och kände mig osynlig så var det även musik på menyn. Musiken i högtalarna var perfekt, det får mig att undra om alla där lyssnar på bra musik. Positiva fördomar kallar jag sånt. Men i alla fall så kom det folk och spelade också, eller det var två från Habitat Q som hade en duo, Mentalt skägg. De var jättebra, sjöng precis så där falskt och konstigt som man bör. Och de valde bra låtar också (såklart?). Sen var det en feministisk-manshatande-bög som läste en ganska fin dikt. Han måste ha det svårt kan jag känna, och jag tror att vi har en del gemensamt också. Hans åsikter och erfarenheter har väl skapat en moral som inte går att ifrågasätta men som också gör honom väldigt svår för andra och för sig själv. Kanske. Det blir återvändsgränd, det brukar jag säga till min psykolog. Och till alla andra när vi kommer in på ämnet. Det finns ingen annan. Nu orkar ingen läsa mer så hejdå och jag tänker inte säga förlåt, bara lite. Ett tyst förlåt kanske. förlåt

Losing Control

Hallå. Jag har inte mycket att komma med nej, sån är jag. Ni vet ju hur enformig och jobbig jag är. Nu nickar ni instämmande, mm. Nej men jag ska sluta nu för jag får inte betalt för sånt till skillnad från mannen jag ska till på måndag. Personlighetsexperten. Jag undrar om jag kommer röra till det för honom, jag kanske revolutionerar hans tänkande och tvingar honom att överväga att byta jobb. Jag vill inte men jag är svår, jag kan inte hjälpa det, tror jag. Nu kanske ni tycker att jag överskattar mig själv och ja, jag gör väl det. Kommatecknen är mitt jobbigaste tvång bara så ni vet. Mina tänder gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är så jävla trött på det här. Jävla skit.

Hur som häst så ska jag berätta för er att någonting i mig har börjat stjäla ord och även rörelser från mitt system. Jag är ur funktion, någon borde sätta en skylt på mig så att folk förstår och slutar förvänta sig något från mig. Äsch, ingen förväntar sig något från mig längre. Jag tror faktiskt att de flesta har förstått att det är meningslöst att ens försöka. Men inte alla.

Idag har varit en äcklig vecka, men jag minns inte så mycket ändå. Den var kanske ok, vad vet jag? Alltså håll käften nu jag orkar inte skriva mer för det är bara skräp ändå, skräp och inget annat. Allt är skräp som bör slängas.

Going Nowhere

Jag vill bara säga hejdå, farväl, det var kul ibland men mest skit så nu går jag. Men så kan jag inte förmå mig att säga, inte nu. Jag vill bara berätta vad jag gjort de sista dagarna, vad jag köpt och vad jag tänker och vad jag ätit men nej. Jag kan inte. Jag kanske kan om några minuter, men just nu är jag så full av ilska, sorg och ångest att jag inte vet alls vad jag skriva. Vad ska jag skriva?
-
Fyra år till, fyra jävla år till i misär och fyfan, inte kommer det ta slut. Varför skulle det ta slut? När det väl börjat så tar det inte slut, inte förrän det är försent. Kommer vi någonsin få en Obama hit? Nej. Och vad skulle det hjälpa, Obama är bara perfekt om man jämför med Bush, men alla är perfekta jämfört med Bush. Inte om man jämför med någon som faktiskt lever efter sina egna regler och faktiskt vågar stå för sina åsikter helt och hållet utan att över huvud taget bry sig om det är tillräckligt blått för att folk ska lyssna. Fan. Allt är falskt, äckligt och falskt och jag vill inte höra mer, se, känna, nej. Det räcker faktiskt nu. Vem vet hur mycket hans bilar kostar. Vet han ens själv?
-
Jag mår inte bra nu. Jag var på bup i en vecka, blev utskriven för att de inte orkade ha mig längre. Det gick inte. Alla röstade på folkpartiet och sympatiserade med SD "vi värnar om demokratin" Ja och jag spyr på er, äckliga fega jävlar. Fan att folk inte förstår, inte ens på bup. Hur fan ska jag någonsin kunna få hjälp när alla som ska hjälpa behöver mycket mer hjälp själva, va? Nej, det går inte. Varenda jävla dag där slutade med att jag fick sitta ensam på rummet och gråtandes försöka hitta vassa föremål. Det kunde jag väl fan ha gjort hemma. Nej vad är det för jävla system egentligen? Till slut fick jag inte ens tala om politik längre, vad hände med demokratin liksom. Och när jag påstod att Sverige inte hade någon kultur, då var det slut på det roliga. Provocera är mitt andra namn, hah.
-
Carolines familj röstade på moderaterna, allihop. Förutom Nicklas, han röstade på SD. Viktor kallade mig jävla blatte i telefonen. Jag funderar på att anmäla honom. Deras pappa är arbetslös nu. Snacka om karma. Nu får de sälja huset, bilarna, LCD-skärmarna, datorerna. Slut på låtsaslivet och ut på landet till sina föräldrar. Måste kännas ganska pinsamt, skulle inte förvåna mig om han hänger sig i garaget snart. Jag kommer inte sörja honom. Han är ett monster, det är de allihop.
-
Hade jag haft tabletter så hade jag tagit dem nu, hade jag haft rakblad, hade jag haft ork. Vad ska jag, eller vad ska VI göra? Vad ska vi göra nu när allting är borta, alla stigar vi hade trampat ut är igenvuxna. Vi har ingenstans att ta vägen. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har ingen att ta vägen med. Ensamheten kommer äta upp oss allihop, det kommer de se till. Fan, Fredrik. Fan, Jimmy. Fan, Jan. Fan Göran. Vad håller ni på med? Varför förstör ni allting? Är ni psykopater? Hade ni dålig uppväxt? Nej, det hade ni inte. Då hade ni inte varit som ni är. Då hade ni kanske vetat hur det känns att inte ha någonstans att vända sig, eller att inte ha någon rätt att göra det. Men jag undrar en sak ändå. Hur kan ni sova på natten?
-
Jag har inte mycket mer att säga nu. Jag vet inte hur länge jag klarar mig när jag inte har bup att ramla in på när döden knackar på mitt fönster. Knacka på mitt fönster. Jag önskar att någon annan kunde göra det, bara en gång. Bara be mig komma ut och lägga mig i en väska och resa bort, långt bort. Så långt bort man kan komma i den här världen. Inte till döden, utan bara bort. Alla känslor och allt medvetande skulle stanna kvar här i kalla färglösa S V E R I G E. Känslorna, de där äckliga känslorna. Jag är trött på dem. Det känns som att saker varken börjar eller slutar. Som när man tror att en låt är slut, men den tar bara en paus. Så är det för mig nu. Jag tar bara en paus men det känns som att det är slut, och efteråt känns allting jobbigt och onödigt. Sånt går ju aldrig att förklara.
-
Nu är det slut. Nu ska jag gå och lägga mig någonstans, hade det funnits snö så hade jag lagt mig där, men så är inte fallet. Äsch. Vi får se hur det blir. Tack för att ingen bryr sig. Hejdå.

Minkfarm

It's all over now Baby blue är totalt omöjlig att hitta på spotify/youtube. Det finns en jävla massa covers, men inte originalet. Jag saknar den låten till döden så det får bli att köpa skivan. Idag tänkte jag gå till skolan men jag vaknade nyss. Jag vet inte vad jag har idag, men jag tror att det är på onsdagar vi har foto och rörlig bild. Det bästa jag vet, så ok. Jag ska snart till bup. Jag var där igår också och då gjorde vi världens mest efterblivna test samtidigt som jag blev filmad. Mm. I måndags träffade jag honom igen, vi skulle ju till utkanten men det blev inte så. Vi gick till biblioteket istället, och sen gick vi till Enter som var stängt. Så vi tog bussen tillsammans, och sen fick jag krama honom igen och hejdå. Jag är inte kär, bara så ni vet. Det kanske låter så men jag är inte det. Jag tycker bara att han är väldigt fin.

Jag avskyr att vara bisexuell. Jag avskyr att säga det också, jag är bisexuell bisexuell BISEXUELL nä. Alltså man kan inte säga så! Man kan inte göra det, och jag orkar inte mer. På L-word är alla nedlåtande mot bisexuella, "bestäm dig då för fan" osv. Det är inte kul. Jag identifierar mig inte som bisexuell, men andra gör det. Jag tänker mig själv som queer. Odefinierbar. Men så tänker inte världen om mig. Fan. Nog om det för vem fan bryr sig.

Efter bup ska jag och Caroline till Enter, vill hon. Jag vill inte det, men vi får se. Det känns som att de väntar på mig där, som att han har sagt till dem att jag ska komma dit. Det känns nästan som att han bara tycker synd om mig och vill hjälpa mig att få hjälp från andra, som från Enter. Jag vill inte att han ser mig på det sättet. Jag behöver inte hans medömkan eller hjälp, inte som hans flykting-vänner. För det är så han behandlar mig och jag hatar det. Jag är rädd att bli lurad.

Jag kan inte skriva mer nu, det blir bara skit ändå. Hej.

Labyrinth

Idag är jag sexton år. Vem fan bryr sig? Vad fan är meningen med det? Hur fan blev jag såhär gammal? Varför? Nu ska jag berätta om igår.

Jag skulle till Astrid och aporna för att köpa saker till min värdelösa födelsedag. Jag kom aldrig så långt, utan hamnade istället på stortorget där jag såg att det började samlas en massa svenska pensionärer för att hålla tal. De stod uppe vid statyn där man står just när man har någonting att säga, eller tror sig ha det åtminstone. Jag hörde någon skrika "Stick era jävla fascister", och jag gick upp till dem för att ta ett blad. Det var inte Pensionärernas intresseparti. Det var Skånepartiet. Den mest patetiska samlingen rasister någonsin. Stoppa islamiseringen, mm nu blev det rött, för det ordet existerar inte ens.

Jag orkar inte förklara i detalj men jag rev sönder smuts-propagandan framför kärringens ögon, hon puttade nästan ner mig från trappan och då började det. Jag ställde mig i mitten av den då väldigt smala folkmassan, bestående av 60+ rasister och nyfikna människor. Jag var ensam, men jag brydde mig inte. Jag började skrika och störa så mycket jag kunde när gubben predikade i megafonen. Han: "Vi vill tala om ett mycket viktigt problem i Sverige" Jag: "BLABLABLA HITLER ÄR DÖD, JÄVLA RASISTER, HÅLL KÄFTEN", osv. En mörk kille cyklade runt bakom mig, han var arg och ledsen. Jag såg och förstod precis hur han kände. Han började ringa oavbrutet på sin cykelklocka för att irritera, och det funkade. Några rasister gick fram till honom och försökte våldsamt putta honom bort därifrån, men jag stoppade dem och vi fortsatte störa tillsammans. Det kom fler människor. En kille ställde sig bredvid mig i mitten och skrek och störde allt han kunde. Det kom fler, och ännu fler. Efter ett tag var det en hel publik med massvis av socialister och bara allmänt förnuftiga människor. Vi skrek allihop tillsammans, i flera timmar. "Inga rasister på våra gator" osv. Det var underbart. Socialisterna tog fram sina vackra röda banderoller och höll upp framför Skånepartiets ynkrygg till ledare.

Till slut gick vi upp till dem och de kunde inte få ner oss när de försökte. Så nu stod vi där Skånepartiet betalat för att få stå, och gjorde det som de betalat för att slippa. Fyfan var pinsamt det var för dem. Polisen kom och det började lugna ner sig. Efter ett tag gick pensionärerna hem till sina dödsbäddar och kvar var en het debatt mellan socialister och fascister. Jag gick fram till polisen, frågade vilken sida de var på. Det var då han kom. Den där fina. Han kramade om mig och sa "bra kämpat". Han var tunn och kanske 1.75 lång. Han hade ljust halvlångt trasselhår, sorgsna vänliga ögon, och ett stort ojämnt leende. På huvudet hade han en svart hatt, och på kroppen en sjömansskjorta, stora bruna uppvikta byxor och hängslen. Jag följde med honom, han skulle till Barista. Men han bestämde sig för att spela gitarr istället, för pengar. Han spelade Dylan, med munspel och hes röst. Jag gick därifrån, till en kille jag kände igen från demonstrationen. Han var en av de drivande. Jag gick fram till honom och sa, "bra kämpat". Han och hans kompisar tittade konstigt på mig, vi skakade hand och jag följde med dem. Jag visste inte vart. Det var till syndikalistiska ungdomsförbundet. Jag kände igen alla från demonstrationen, jaha tänkte jag. Så det är såhär det är. De var väldigt fina, och jag blev inbjuden till en del ställen och demonstrationer.

Jag gick tillbaka till honom, han den där fina. Han hade precis spelat klart och frågade om jag ville följa med till Folkets Park där hans kompis väntade. Det gjorde jag. Vi satt och pratade tills det blev mörkt, sen gick vi förbi några inte så diskreta knarklangare och hem till hans vän. Vi lagade vegan-mat och när klockan var ungefär tio så följde han mig till bussen. Han kramade mig hårt, jag borrade in mig i hans trassliga sträva hår. Det luktade kryddor och té. "Vi ses på utkanten på Måndag" Ja, ja det gör vi. För jag ska dit då. Aldrig hade jag hört talas om det stället förut, men nu vet jag var jag hör hemma. Snart vet jag.

From ripe to rotten too real to live

Hej bloggen. Jaha, nu sitter jag här och väntar på att theralen ska slå mig i huvudet så att jag somnar. Imorgon börjar mitt nya liv, och inte fan trodde jag för en sekund att jag skulle komma såhär långt. Första gången jag var övertygad om att jag skulle dö var jag 12, efter det så var det mest tomrum. Jag förväntade mig egentligen aldrig att jag ens skulle komma levande från Ringsjöskolan. Det var givet att den skolan skulle bli min död, men nej. Inte ens det fruktansvärda sommarlovet som kom efter det jag trodde var ett avslut, blev ett avslut. Om inte Höör kan ta mitt liv så kan ingen.

Nej men usch. Jag tänker inte vara manisk och äcklig och skriva om hur frisk jag känner mig, att det blev bra till slut och nu ser jag ljuset med jobb, familj, radhus och den obligatoriska hunden. Jag är inte frisk och jag ser inget ljus. Jag vill bara se hur det blir just nu. Mm, vi får se.

Jag tänker ha på mig min färgglada kofta imorgon, då känner jag mig lite trygg. Fast den luktar mögel och det är inte ok. Alla kommer tycka att jag luktar äckligt. Men det är väl den bästa egenskapen hos mig isåfall, alla kommer äcklas ändå. Det vet jag så det är inget att diskutera. Jag förväntar mig inget, ok. Det här inlägget skriver jag till mig själv, som alla inlägg men lite mer till mig själv ändå. Idag hade jag polisförhöret, min advokat var fin. Hon förstod. Jag kommer nog få ett lindrigt straff.

Idag har jag varit på bup också, och fick resultatet från iq-testet. Jag var inte efterbliven, jag var tydligen över genomsnittet i språk också. Men det betyder såklart inget. Jag är inte begåvad i någonting, det vet vi alla och det gör mig ännu mer ledsen inför skolan. Jag vet ju hur utanför jag alltid är och nu blir det värre när man förväntas vara kreativ och speciell också. Jag är ju ingenting, jag är ingenting.

Nu ska jag sova och önska mig lycka till för det behöver jag verkligen, nej ni behöver inte önska någonting. Jag önskar er lycka till. Hejdå.
Jag ska kanske gå med i Ung Vänster också, adjö.

Cruel Town

Om du frågade mig igår, vad jag skulle göra efter gymnasiet, så skulle svaret ha blivit "dö". Men om du frågar mig idag så säger jag att jag har hittat världens bästa skola. Den är nog perfekt för mig. Kvarnby folkhögskola i Malmö. Rädda världen-kursen. Har ni hört något finare? Ja, kanske. Men den kursen ska jag ta på den rödaste skolan i vänstervärlden. Om jag orkar.

Okej, jag ska försöka ge en bild av vad som hänt de sista två dagarna.
Det är Lördag, jag har tråkigt och tänker åka till Eslöv själv för att fluoxetinet verkade. Så jag tog på mig det fulaste jag hade och tänkte att ingen moderat skulle klä sig så (vilket stärkte mitt val). Jag gick ut till stationen och satte mig på en bänk. Då kom han, den där jävla mannen. Jag vet inte var han kommer ifrån egentligen men varje gång jag ser honom så får jag hemska tankar i huvudet, liksom flashbacks med nazism, rasism, våld, pengar, hamburgare och framför allt- Sverigedemokraterna. Jag tror inte att jag någonsin visste om han var med i Sverigedemokraterna, men det är en känsla jag alltid haft. Det är fruktansvärt svårt att förklara.

Första gången jag la märke till honom var på tåget från Malmö till Höör. Han hade kostym, portfölj, och satt med en annan kostym-man. Han tittade på de svenska blonda tjejerna som gick förbi, han kollade in deras kvinnligheter och jag tror att han hälsade, men ingen ville tala till honom. Han var hemsk och ful. Precis som Lasermannen, ingen tyckte om honom.

Jag satt med Malin Glanby för att jag träffat på henne på stationen, så vi talade om väldigt olämpliga saker. Jag märkte att han stirrade på oss med irriterad blick. Han ville att vi skulle vara tysta eller sjunga nationalsången. Han talade om investeringar i Max, hur mycket pengar han skulle tjäna. Han skulle bli rik, Max var Sveriges stolthet och det var där pengarna fanns.

Det var då tankarna började. Jag visste att jag hade sett honom förut, men jag visste inte var. Allt jag kunde tänka på var Nationalsocialism, SD, våld. Jag vet inte. Allting rörde ihop sig för mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Andra gången jag såg honom var det likadant, men jag kunde inte förstå varför jag kände så.

Nu kom han till stationen, med sin SD-tröja på sig för första gången. Jag visste det. Jag visste det hela tiden, var allt jag kunde tänka. Och säga. För vid det här laget har jag börjat tänka högt. Jag blev arg, rasande. Mitt huvud kokade och jag visste att det bara fanns en sak jag ville göra och det tänkte jag göra. Jag ställde mig upp och började gå med långa tunga steg fram mot honom, Svea stod framför. "LÄNGE LEVE MÅNGKULTUREN!" Min röst brast, jag brast, hans leende. Det var det värsta jag någonsin i hela mitt jävla gudsförgätna liv, sett. Det förstörde allting för mig. ALLT. Jag sprang hem, skrek, grät, slog mig själv, la mig på marken, hatade Höör. Jag hatar Höör så jävla mycket, skrek jag. Alla stirrade på mig, jag brydde mig inte.

Jag gick hem, lyssnade på musik, tog mina små silvriga vänner och åkte till Bup.

2 out of 3

Idag åkte jag och Caroline (fan vad många gånger jag har börjat ett inlägg så) till Lund och köpte chai latte, sen åkte vi till Helsingborg. För hör och häpna, man kan välja sojamjölk på espresso house, så jag kan dricka vad jag vill! Fattar ni hur bra det är osv, men jaja. Vi åkte till Helsingborg för att träffa en tjej som är besatt av mig, från en viss sida som jag inte tänker skriva. Vi hade väldigt tråkigt och var desperata, ja. Vi tog bussen till henne, hon kom fram med en cigarett, hundtröja och mysbyxor. Jaha. Ungefär så var det i den halvtimmen vi spenderade med henne, sen blev hon läskig och då åkte vi hem. Tydligen så blev hon kär i mig på den halvtimmen, vilket hon förklarade i de 100 sms hon skickade till mig resten av kvällen. Kärleken lär förbli obesvarad, "tyvärr".

På tåget hem flörtade några jobbiga killar i 20-års åldern. Eller ja, de sexflörtade. Såklart. Den ena hade en blond mohawk. HEJDÅ!

Okej

Idag åkte jag och Caroline till Malmö med målet att hitta intressanta människor. Det gick väldigt dåligt, så när klockan var halv elva tog vi tåget hem. Efter ett tag så gick ett gäng fram till oss, en tjej och fyra killar. De satte sig vid oss och två av killarna lutade sig över sätena och stirrade på oss. Så satt de en lång stund innan de började tala till oss, de frågade hur vi mådde. Bara en av dem kunde svenska, så det gick inte så bra. Men okej, jag kan berätta att den ena killen blev kär i mig i alla fall. Han var 16, hade svart hår, syntetskinnjacka och en slips runt halsen. Han var för ung och det sa jag men han gav inte upp. Han bara stirrade och log, sen började han ta på mitt hår också. "Du är så söt"

Den andra killen var lång och såg lite thailändsk ut, men han var tydligen persisk vilket jag antar att de andra också var då. Han var lång och lika rebellisk med långt hår och slips runt halsen. Fyfan vad fult jag skriver men skitsamma. Den tredje killen var antagligen äldst och han kunde engelska, så han översatte. Sen var det tjejen och hennes pojkvän, de var väldigt mystiska. Hon tjatade om att han skulle kyssa henne hela tiden för imorgon är det ramadan och då får man inte röra varandra på en hel månad. Han ville inte. Och så drog hon upp hans tröjärmar och sa "du får inte skära dig mer". Han var väldigt frånvarande.

Allting påminde mig så jävla mycket om Wassup Rockers, och det slutade hur som helst med att jag gick med på att ge ut mitt nummer. Så nu kanske vi har fått nya vänner också. Det var allt, hejdå.

Ich bin kunst

Snart börjar skolan och det känns bra. Sist jag kände så var i sexan, så det måste vara ganska stort. Jag har städat bort smutsen från högstadiet och nu kan jag andas i mitt rum igen. Jag har börjat tänka på ett annat sätt också, mer tvångsmässigt. Det är ganska skönt ändå, för då vet jag i alla fall att det blir rätt. I sexan planerade jag hela mitt liv i detalj, vad jag skulle äta och vad jag skulle ha på mig. Allting bestämde jag en vecka tidigare. Det kanske jag kan göra nu också, för det är då man mår bäst, när man har aspergers. Haha! Jag vet ju inte ens om jag har det men jag har drag av det, det vet jag. Usch. Här försöker man skilja sig från mängden men så är man precis som alla andra ändå.

Jag tror på förändring och ja, jag är bipolär som en jävla idiot.
SÅ VARFÖR INTE EN BILD?

Burn

Nu är sommarlovet snart slut och det är jag också. Slutsatsen blev att jag kom in på Carl Adolph, blev utskriven från bup och fick ny medicin mot tvångsmässigt beteende. Jag ska börja med autism-utredning också, vilket är ganska intressant eftersom att Caroline just fått autism som diagnos. Jag saknar avdelningen lite, fast inte så mycket. Nästa gång jag kommer dit (om det blir en nästa gång) så blir det i Malmö istället eftersom att de flyttar dit snart.

Jag skulle vilja berätta allting men jag kommer nog aldrig att orka. Inte ni heller. Så hejdå.

Holocaust

Antingen så måste världen förändras, eller så måste du acceptera att den inte kommer att göra det.

Jag ska snart åka tillbaka till avdelningen, ska bara packa och lägga in musik på ipoden. Igår skrev hon ut sig, den enda jag hade att prata med där. Men det kanske kommer någon snart. Jag hoppas det. Det finns ju en tjej kvar fast anorektiker och jag är en ganska dålig kombination egentligen, men jag får väl stå ut. Hon uppskattar i alla fall att jag tar med mig filmer.

I söndags kom det en i personalen som inte jobbar där i vanliga fall, en 45-årig man. Han var inte fin alls men han stammade och jag tycker om när folk stammar, så vi började tala med varandra. Vi upptäckte snart hur mycket vi hade gemensamt, musik, film och poeter.se, haha. Han var knäpp, och jag tror att han var det på ett bra sätt. Han fick gå med mig när jag skulle gå min kvällspromenad, då berättade han en massa saker. Det var fint. Jag älskar ju när folk berättar saker för mig. Förresten så hade han varit på precis alla jävla viktiga konserter, neubauten, skinny puppy, pj harvey, patti smith, nick cave, the cure, depeche mode, björk, etc. KUL FÖR HONOM VA! Jag hoppas verkligen att han kommer igen, jag behöver svar.

Det sämsta med att vara där är att de tvingar mig att göra matte varje dag, att äta inför folk fem gånger om dagen, att man inte får vara ifred, att man måste gå ut oduschad och äcklig inför alla på avdelningen varje morgon för att hämta schampo och sånt, och att jag knappt får promenera.

It's Oh So Quiet

Tja bloggen det var ett tag sedan sist. Nu ska jag berätta för dig lite om vad som hänt i mitt liv. Jag tänker dock inte gå in på några detaljer om varför det blivit som det blev, men jag bor nu på bup, psyk-akuten. Ifall någon vill hälsa på, heh. Jag har ju ingen dator där men jag är hemma på permis nu över natten.

Jag trivs faktiskt där även om det är väldigt svårt att hantera all uppmärksamhet man får. Där är en med anorexia, en med psykos och en som har sig själv som enda vän. Det där var nog inte detaljrikt nog för att vara avslöjande, så det går nog bra. Första veckan där har varit väldigt jobbig. Jag fick inte ens gå på toaletten utan att låsa de första dagarna och jag fick inte gå ut, förutom i trädgården med två personal. Det enda jag har gjort varje dag är lagt pussel, spelat skitgubbe och kollat på tv. Man får bara se filmer med 11-års gräns, så det uteslöt liksom hela min filmsamling förutom några Studio Ghibli.

Personalen är helt galen (ironiskt nog), men jag hade inte förväntat mig annat. Det finns ändå en del som jag tycker om. Åtta stycken tror jag, och jag kanske berättar någon dag när jag har tråkigt och skriver i mitt block på avdelningen. Det lär dock inte bli någon Berny-bok, tyvärr. Men hejdå sålänge!

PS: Den jag hatar mest av personalen la sina nakna motbjudande fötter i min säng så att jag var tvungen att byta sängkläder, och idag berättade hon vid matbordet att det konstigaste hon ätit var BLÅVAL och jag bara heh ok fyfan vad du är dum i huvudet din jävla idiot, så nu är alla sura på mig hej hej! DS:

Human Behavior

Så nu sitter jag här, utan pengar och med en prick i registret. Igår plockade jag och Caroline på oss allt vi ville ha, och sedan började häxjakten. Visst, vi fick sitta i ett litet rum med tre vakter i två timmar, och sedan med två poliser i ytterligare en timme. Men den enda läxan jag har lärt mig är att inte snatta från kicks, och att aldrig ta saker för över 1000. För allt jag kunde tänka på igår och allt jag kan tänka på idag, är att jag vill ta tillbaka mitt smink som de tog. För det var verkligen bra smink.

Jag kan berätta lite om vad jag gjort på sistone, förutom kleptomanin då alltså. Jag har tittat på O.C och köpt alla säsonger fast jag inte borde gjort det. Sen köpte jag L-word boxen och nä jag vet inte vad jag håller på med men skitsamma. Det enda bra jag har gjort är väl när jag köpte Debut med Björk. Nu är jag lite kär!

Ingen hör i Höör

Idag hände någonting hemskt. Eller egentligen var det inget speciellt, men det kändes hemskt, jag blev förkrossad av någon anledning. Jag och Caroline gick till bilema som vanligt, hon köpte choklad som vanligt. Men den här gången köpte hon kit kat, fast jag har sagt att det är det enda chokladet i hela jävla världen hon absolut inte får köpa så köpte hon det. Jag står ju ut med att hon över huvud taget köper mjölkchoklad, men att regnskogen ska skövlas och tusentals liv ska förgöras för att hon ska få sitt jävla kit kat, det står jag inte ut med. Hon vägrade erkänna att hon var en mördare, och hon vägrade lämna tillbaka det. Så då satte jag mig vid vägkanten och väntade på att någon skulle skjuta mig eller i alla fall köra mig bort från Höör.

Jag satt med mina hörlurar och lyssnade på socker när en silvrig dyr bil stannade mitt i vägen. "Kan jag hjälpa dig med något?" Det var en mansröst, men jag såg inte hans ansikte eftersom att solen lyste för starkt. Jag sa "Nej" men då sa han
"Är allting okej?"
"Ja"
"Är du säker?"
"Mm"
Han satt kvar och tittade en stund, sen körde han iväg och då hann jag se att han hade brunt hår.

En del av mig önskade väl att han skulle tagit med mig hem till honom och berättat långa historier om sitt operfekta liv, men en annan del av mig ville bara sjunka ner i marken och dö. Jag vet att han stannade för att jag är patetisk och äcklig. Jag vet att han bara tyckte synd om mig på grund av det. Alla andra körde förbi och antingen såg de mig inte, eller så skrattade de, eller så blev de för äcklade av mig och var tvungna att skynda sig därifrån.
Så är det jämt när jag är ute och visar mig offentligt, just därför jag pendlar mellan att sluta äta och gömma mig i stora tröjor eller slutar visa mig och gömmer mig under mitt täcke.

Imorgon ska jag till bup, som om det skulle hjälpa. Hejdå.

How can I go home with nothing to say?

Jag spenderade hela morgonen till att göra mig klar för avslutningen. Så jag gick dit, till kyrkan, med mina blå cheap monday, min rutiga skjorta och mitt utsmetade kattsmink. Jag orkade inte vara på älvkullen, men jag gick in och Annies mamma frågade vad jag skulle göra med mitt liv och jag sa att jag inte visste. Sen var det dags för oveganvänlig fika, så jag gick.

Jag ångrar inte att jag gick därifrån, snarare att jag inte gjorde det tidigare. Vem försökte jag lura egentligen? Min plats är inte i nio B på ringsjöskolan, min plats är ingenstans över huvud taget och så lär det förbli. Jag har nog aldrig känt mig så ovälkommen i hela mitt liv.

Men fan, jag bryr mig inte ens längre för nu är det slut. Mm, no more misery! Jag slipper er ju faktiskt nu. Och det är jag så jävla lättad över.

Creep

Ibland kan jag lyssna på dåliga låtar från min "pepp"-lista på spotify och tänka tillbaka till vintern när jag stod på min trappmaskin i timmar och lyssnade på samma låtar om och om igen tills benen brändes och det kom blod från näsan. Flera timmar varje dag gjorde jag det. När jag var arg stängde jag dörren, satte på musiken på hög volym, och så ställde jag mig på trappmaskinen. Tänk vad sjukt det måste ha sett ut. Men det var ganska skönt ändå.

19.00

Jaha, hej igen eller något då. Hoppas ni haft det roligt med allt firande och att ni inte varit lika patetiska som jag är. För jag känner mig inte lite patetisk när jag sitter här i mitt mörka rum där jag suttit hela dagen och lyssnat på Patti Smith medan alla andra nior i Höör är på avslutningsbal. Jag känner mig som Maggie i skitfilmen queen sized, när hon sitter på sitt rum och gråter och tröstäter för att hon vet att hon är så äcklig. Fast hon går ju på balen ändå. Och jag tröstäter faktiskt aldrig, när jag är deprimerad så svälter jag och sover hela tiden istället om någon nu ville veta det.
Men jag är trött på att mitt utseende och min ojämna sociala fobi alltid ska hindra mig från att göra samma saker som alla andra.

Fyfan vad dum i huvudet jag är ser jag nu också, mm.

The Biggest Lie

Hej, ville bara säga att jag hatar mitt liv och ja jag är ett ytligt, materialistiskt äckel men nu är det så jag känner och vissa skulle kalla det för mänsklighet. Jag är helt tom nu. Totalt tömd på allting som någonsin funnits i mig. Jag kan inte tänka mig att leva vidare, men jag känner inte heller att jag egentligen lever. Det känns väldigt mycket som att jag redan är död och därför är det väldigt svårt för mig att se en framtid, levande som död.

Jag är trött. Hatar att jag missar allting, all sömn, alla möten, alla filmer, all musik. Jag hatar att sakna det som varit när jag ser mig själv i andra, när det känns som att de gör sakerna jag gjorde. Allting känns fel. Som att mitt liv bara varit en film som jag tvingats att se, i flera år har samma film spelats upp för mig och det gör den kanske fortfarande.

Jag vill inte gå ut fler gånger. Jag vill bara sitta här och vänta, utan att träffa någon och utan att behöva göra någonting. Fast egentligen vill jag bara bli räddad, precis som alla andra. Fan.

Blood Bank

Jag lyssnar på Blood Bank med Bon Iver och det gör kanske mina vänner och mina gamla vänner också, men inte på deras rum, utan på siesta. Fast nä han kommer ju inte dit, men Ingenting kommer. Jag ville verkligen se dem nu när de har betytt så mycket för mig det här året. En låt som representerar hela den kalla delen av 2010 är liksom Halleluja med Ingenting. Så det är sorgligt, ja. Men jag överlever.

Jag orkar inte skriva mer nu, kanske sen.

The killing moon

Våren, 8an

Döden, lockigt hår, body splash med jordgubssdoft, klöverschampo, rosa och grön ögonskugga, tjocka svarta ögonfransar, klänningar, stulna strumpbyxor, fruktsallad, mikael persbrandt, dag och natt, donnie darko, jan jörnmark, andreas, övergivna platser, män, gitarrer, cykel, skolk, ig, prao, jessica, vg, livet.

Acetyl

Jag har så jävla ont i benen nu att jag faktiskt inte orkar och jag har tagit voltaren och panodil men allting kan dö för det funkar fan inte. Eller jaha, nu kom jag på att panodilen nog inte hann ner så jag ska ta en ipren istället.

Idag har jag varit i skolan i tio minuter sen åkte jag till Malmö men jag hittade ingenting, eller jo jag köpte äsch hasch nä. Skitsamma. Jag köpte veganmat på astrid och aporna men jag skulle ju egentligen inte skriva det här så jaja. Jag kan berätta att igår så var jag hos 'doktorn' och hon bah "ta av tjocktröjan och ställ dig på vågen" och jag bara okej nu vill jag dö tack så mycket och så sa hon förlåt och att om man vill dö så blir man inlagd så jag ska vara försiktig med vad jag säger men jag sa ju sanningen och det var hennes fel fast mest mitt och det sa jag när hon blev osäker också.

Jag har fått tabletter i a l l a f a l a f e l och det känns ju helt ok. Nej men jag har inte ens tagit några än, jag ska inte göra det förrän på måndagtisdag. Jag vill dö på grund av smärta och lite andra saker nu så jag slipper bli inlagd hejdå.

Ps: orka

I hate where I wound up

Hej, jag kom hem för tio minuter sedan och jag känner mig nästan nöjd så jag ska snart sova. Jag orkar inte berätta om tiden så jag ska få ut min ilska istället. Min ilska över morgondagen, spexfotot. Jag var ju med på klassfotot i nian, vilket förstörde mitt liv totalt och fick mig att hata mig själv, om möjligt, dubbelt så mycket. Vi ska ha 60, 70, 80-tals tema, det hade kunnat vara roligt om det inte vore för att jag är lika äcklig nu som då och jag orkar verkligen inte se det igen. För om det var så, om jag såg samma sak igen som jag såg när jag fick det där klassfotot med posten, då orkar jag inte. Då kommer jag att sluta visa mig bland folk en gång för alla.

Så jag ska gå ut och gå istället. Och imorgon ska jag äta sallad (inga bönor, det är skolans riktlinjer) i matsalen igen eftersom att jag inte hann göra mat innan. Det lär bli pinsamt efter att jag gjorde bort mig förra gången, men ja. GUTEN NACHT!

Everyone hates a sad professor

Imorgon ska jag till skolan och antagligen inte göra någonting. Det känns dumt. Någonting som känns ännu dummare är att jag inte kommer få någon sömn eftersom att jag måste ut och springa nu. Innan gick jag till affären med ch och jag trodde att hon sa "kom mia och hälsade på?" och jag bara VA, VARFÖR FRÅGAR DU DET!? men hon sa inte ens så. Nu kanske ni inte förstår, och det hoppas jag att ni inte gör.

Helgen har varit väldigt tom. Jag har bara gått ut typ en timme om dagen för att jag inte orkat mer, och jag har haft väldigt ont. Men nu har jag inte ont längre så jag ska gå ut som sagt. Igår fick jag reda på att det ska vara en 80's festival på olika ställen i Sverige. Helsingborg var ett av dessa ställen och Alphaville kommer dit. Så jag ska gå, men jag ska ju se kent i helsingborg några dagar innan det. Vet inte hur jag ska ha råd. Jag ska jobba. Fyfan.

Vill inte ut så goodbye cruel world (igen)!
När jag kommer tillbaka kanske jag berättar om en tid.

Och spexfotot kan dra
helve

Rhiannon

All your life you've never seen, a woman
taken by the wind
Would you stay if she promised you heaven?
Will you ever win?

Jag ska sova nu.

lyckohuset

Ska snart ändra veckans film och musik men inte nu för jag har ett jävla amfetaminhjärta och måste ut och gå. Jag har inte ens druckit kaffe idag så jag vet inte vad det är med mig, men struntsamla. Igår såg jag allt är upplyst som var sämre än jag trodde men ändå fin, och idag ska jag se the fountain tror jag. Som sagt cdon.com, we love you very very very very very very much.

Om en vecka är det gårdsfest på Carl Adolph Agardhs gård. Det ska bli kul fast läskigt och jag känner mig redan utanför av någon patetisk men realistisk anledning! Jag ska fixa till mig innan dess i alla falafel så att jag kan ha min fina påfågeltröja som jag köpte igår. Okej snart blir det här en mat/dyslexiblogg men jag tycker att det får vara så.

Jag ska skriva till kommunen att jag tycker att vi borde ha hemmakväll och en liten skivaffär här som de flesta andra samhällen har! För vad är mer uppskattat än billiga filmer och nära till musiken? Alla gillar ju film eller musik. Alla förutom sverigedemokraterna (borde heta sverigefascisterna), men vi kan ju bygga en liten bunker där de kan sitta och lyssna på sin jävla nationalsång medan de tittar på efterlyst och ler åt att alla ickesvenska blir äckligt felvinklade och uthängda som mördare på kanal 5.

I am very happy, so please hit me

Hoppas där finns någon

Bara så ni vet så blev konserten inställd men det var inte synd för jag ville inte se honom ändå. Min klass hatar mig mer än någonsin nu, ehe. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag bryr mig inte. Eller det är väl ganska jobbigt men ändå. Det är ju inte mitt fel, snarare min rätt.

Jag har inte varit mig själv på sista tiden, hoppas jag. För om det här är jag så vill jag inte. Jag sitter mest och lyssnar på skitdålig musik och hyr filmer som jag aldrig hinner se. Ja, promenaderna börjar ta över mitt liv men det är det ju värt och så. På Onsdag ska jag börja min utredning så att jag kan få hjälp med min cancer. Men jag förväntar mig verkligen ingenting, för jag tror inte för en sekund att någon kan hjälpa mig. Det är faktiskt bara realistiskt. Jag bryr mig inte ens just nu men jag försöker ändå att leva som att jag ska leva ett tag till.

Always think before a child is born

Men hej. Inte för att någon bryr sig men ja, jag lever fortfarande och nu ska jag skriva igen. Jag kan inte sova nu för att jag har ångest över hemska saker jag gjort osv, så jag ska berätta lite om mitt liv istället.

Dagen har varit helvete, för mycket helvete för att ens tala om. Men jag kan säga så mycket som att rasismen gjorde mig så varm i huvudet att jag tappade hörseln och andningen i flera minuter, på riktigt. Det svartnade för mig. Men jag beställde typ 100 filmer för 500 kronor när jag kom hem. CDON.com är min enda riktiga vän.

Imorgon ska jag och caroli till bup (det är faktiskt inte mitt fel) och sen ska jag till hemmakväll för att hon ska köpa godis och sen ska jag till slakteriet för att hon ska äta men inte jag för jag ska ha en äppeldiet imorgon, det blir enklast så. Och bäst med tanke på allt skit jag har gjort idag punkt.
Men hur som helst så ska vi se Markus Krunegård på mejeriet efter allt annat skit, och det känns inte kul alls men skitsamma. Sist jag var där och skulle se Timo Räisänen så hällde killarna öl i mitt mjuka röda hår. Den här gången har jag inte rött hår och jag är inte 13 och halvsöt utan snarare brun och motbjudande fet stor svulstig varböld föråldrad helvete.

Fan vad jag har kämpat och jag har förlorat fyra bitar av mitt äckliga pussel men det syns ändå inte och jag trodde att när man förlorade fem bitar så skulle det synas, men vi får väl se när den femte biten försvinner. Som det ser ut idag så är det knappast troligt att den är borta till på måndag som jag hade bestämt, men jag får verkligen göra mitt bästa.

Nu ska jag berätta en annanas sak! Jag hade precis accepterat mitt IV-öde när jag fick reda på att jag faktiskt blivit intagen på Carl Adolphs film-linje. Eller vad man säger. Jag behöver typ inte göra någonting annat än att klara matten, svenskan och engelskan egentligen. Det känns tryggt för den där orken kom inte tillbaka efter lovet, jag orkar fortfarande inte göra allting som jag ska göra. Men nu är det ju så att arbetet inte slutar här för jag har fortfarande viktiga bitar av mig att tappa innan jag kan börja på en sådan fin skola.

BITAR
Fyra bitar tappade.
Fyra bitar kvar innan klassresan, annars följer jag inte med.
Efter det vill jag tappa i alla fall två bitar till annars kanske jag inte visar mig på skolavslutningen.
På sommarlovet ska jag tappa så många bitar som tyngdlagen tillåter! Men ytterligare tre bitar till krävs för att jag ska få gå på Carl Adolph.

asjkjkfjkfjksjgjgöpllskögkldsöklgkldklsgklösölkklögsdldsgklösdgölölgslösglklsgöljagtalarbaraomettpusselförihelveteklflksflakjjasfkljaf

Där kommer du med snaran, lycka till!

Jag har inte gjort någonting viktigt den här helgen heller. Bara ytliga saker. Men jag kan inte ha kontroll över flera saker samtidigt, det går liksom inte. Jag kan inte både gå ner i vikt och fixa skolhelvetet samtidigt och jag vill inte leva om jag ser ut såhär så varför skulle jag då bry mig om skolan? Det går inte att tänka framåt när man gör allt för att gå bakåt i tiden. Egentligen så vill jag bara strunta i att jag ser ut som ett helvete och fixa skolan så att jag har någonting att basera mitt liv på, men nu är det inte så lätt. Allting styrs av hur jag känner mig och jag känner mig äckligare än en människa möjligen kan känna sig, mest för att jag vet att det är vad jag är. Jag är en börda för världen precis som alla andra jag känner, men skillnaden är att jag är medveten om det och om hur hemsk jag är. Hur kan man vara lycklig eller tycka om sig själv när man vet att det inte finns någon anledning till att göra det? Jag är hellre olycklig och miserabel än att leva i en trygg lögn, faktiskt.

Jag kom nyss på att jag borde skrivit det här någon ananas men jag bryr mig inte så adjöl!

Gravitation

Det här är inget liv
Det är ett sorgligt substitut
Ett slags tidsfördriv
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut

For today I am a boy

Jag lämnar mina drömmar om en veganvänlig punkskola och förbereder mig för tre år med nazisterna på IV. Haha, fan, ibland undrar jag om det inte är mitt eget fel att hela mitt liv är som en stor väntsal full av dödsdömda men ack så hoppfulla människor. Och nu vet jag att du tänker att det är klart att det är mitt fel, livet blir vad man gör det till men ja, nej. Jag vet inte. Det känns fortfarande som att allting är planlagt, som att alla planerat att förstöra för mig och driva mig till vansinne tills jag inte orkar mer och tar mitt liv. Precis som i Polanskis, The Tenant.

KLASSRESAN, FUCK YOU

Jag
tänker
inte
betala
1300
för
att
inte
gå
på
laserdome

Lillasvart

Väck mig, släck mig. Ja ungefär så känns det nu, men jag ska berätta lite om vad som har hänt sedan sist. Jag har varit i skolan varenda jävla dag och odlat mitt hat, som tack för det fick jag besked om att vi ska åka till, till nej. Jag kan inte ens säga det. Vi ska åka till Liseberg. Men för att få följa med så måste jag sälja min själ för cirka 2000 kronor. Mm, vet inte riktigt vad jag ska säga heller. Kunde väl vara någonting i stil med att jag har stått ut med världens hemskaste människor i tre år och världens mest sadistiska killar och narcissistiska tjejer i över åtta år samtidigt som jag plågats av alla jävla lärare i hela helvetesvärlden och deras oförstående fnysningar när jag försökt berätta att Höör är en infekterad böld mitt i Sveriges oönskade barn, Skåne. Men nej nej, där sitter jag tyst och snäll och inte tänker jag på en skolmassaker heller.

.. Hur som helst så var jag i Lund igår. Det hände konstiga saker på tåget som vanligt och jag gav en massa pengar till en gatumusikant för att han spelade Pink Floyd och sen hade jag inga pengar kvar så nu är jag lite orolig. Men jag köpte skor och skit och en jävla ansiktskräm som skulle göra att man inte såg ut som en gammal kärring men när jag kom hem en dag efter såg jag att den innehöll mjölksyra och då blev jag lite ledsen och grät lite över spilld mjölk och sen sov jag.

Nu ska jag ut och gå för att jag är fet som ett dräktigt sto.

Rättar mig själv

Jag kom just på att jag skrivit tidigare att jag bara hade en film med Miyazaki kvar att se, sedan hade jag sett alla.. Det var världens konstigaste lögn! Jag vet inte varför jag skrev så. Jag har många fler än så kvar att se.

Tack för mig.

Igår var jag i Lund och lämnade mina filmer, sen åkte jag till Malmö och köpte en orange Ipod och handlade mat på Astrid och Aporna. Där fanns allting från vegetariskt fläsk till vegetariska fiskpinnar. Jag köpte smältbar vegansk ost, tofuskinka, vitt rismjölkschoklad, organiskt lakrits-te, och lite andra saker. Skinkan var inte god och chokladet smakade bara vanilj men strunt samma. Det var i alla fall världens finaste affär. Förutom Holma. På stationen och tåget fick jag stå med två idioter från skolan, vilket innebar att jag fick stå ut med rasistiska uttalanden under kanske fyrtio minuter. Men det är jag VAN VID. "Är det han negern?" "Nä, han var normalt färgad."

När jag skulle ta tåget hem så gick jag bakom två "alternativa" tonårstjejer, varav den ena hade grönt hår. Vi gick förbi en svartsminkad kvinna med svart synthår och svarta helgonkläder som satt och läste. Den ena tjejen sa till den andra "såg du den där killens hår, hehe" (hon syftade på helgonkvinnan) Sen gick vi förbi en grupp tjugoåriga fjortiskillar som sa "Såg du den där killens hår, hehe" (han syftade på den grönhåriga tjejen)

Ibland tror jag att mitt liv skojar med mig. På allvar.

Sömnen

Vi hade prov och redovisning idag, och jag hade prov efter skolan också men jag gick inte till skolan. För jag åkte till Eslöv och gick till ett ställe för folk med problem. Till coop extra. Där var det en kille på kanske 25-28 år med långt ljust skägg med hårband, långt hår, och stirriga ögon. Han stirrade på mig och tittade med väsande ormögon en sista gång innan han gick därifrån. Jag tittade dystert och uppgivet tillbaka.

Nej jag tänker inte berätta om mötet för det var idiotiskt och fult. Vi lekte en lek som hette 100 frågor och jag insåg hur dålig jag är. MEN JAG SKA FÅ SÖMNTABLETTER!!!! Det gör mig glad i själen. För då kan jag börja lite lätt "oj, jaha, en om dagen okej spännande" och sen kan jag fortsätta med jättestarka dödstabletter hundra om dagen tills jag dör. Eller ja, nu överdrev jag lite där men det jag försöker säga är att hon föreslog ett möte med doktorn så att jag kan få tabletter och hon var positiv till medicinering och sa inte ens någonting om att det var ett sista alternativ, haha!

Problemet är att jag antagligen inte kommer prata med henne fler gånger, utan någon annan. Jag gillade inte henne men jag vet att jag inte kommer att gilla de andra hemska människorna som gick runt där, och männen verkade väl bättre men jag vågar inte tala med någon som är bättre och manlig. Tina måste förresten vara en väldigt ensam människa förutom hennes familj då. Men nog om det, adjö.

Och förresten så körde jag förbi Jesper och hans vän på väg hem. Jag tror att det var han, men jag tror inte att han såg mig som tur är.

Gå.

Ja, är det ok? är det ok? är det ok om jag går?
Ja, ja är det? ja, ok.

Reevolution

Ok, nu tycker jag faktiskt att folk borde lugna ner sig. Jag kan inte ens gå till skolan utan att göra folk skitarga. Idag blev jag sammanfattningsvis beskylld för att vara en äcklig vägg. Korna måste mjölkas annars sprängs de, ehehe. Och dessutom ska jag SLUTA HÅLLA PÅ med vadå? Jag vet inte. Men kort sagt så kan ni faktiskt dra åt helvete.

En ananas nyhet är att jag måste gå på siesta. Jag hatar siesta, jag har alltid svurit på att aldrig gå dit. Men nu måste jag det eftersom att Ingenting, Mattias Alkberg och faktiskt även Thåström kommer dit. Det är väl tre bra anledningar? Det måste det vara med tanke på att jag vet att Kalle och hela hans familj bestående av hans syster, hela skolan och monse och kristina och hela eslöv och rossi och alla hon känner det vill säga hela världen plus hela sätofta och musikskolan ska dit.

Jag vill inte gå i mina skor.

Nämen hej. Idag var det inte normalt i skolan, eller det var skitkonstigt. Men strunt semla det var bara på grund av alla hjärtans dag blabla. Köp kärleksmums, nä jag är vegan osv.

Men efter skolan åkte jag och Bea till Lund där vi träffade Emma! Vi gick till We love music och jag hittade inte Ingenting eller Anttila och jag glömde att jag skulle köpa The Smiths eller Elliot smith, så jag köpte en skiva med Bright Eyes istället. Fast jag hittade en massa fina med The Birthday Party och Nick Cave som inte var överdrivet dyra. Jag ska nog köpa dem nästa gång.

Efter det gick vi till Hemmakväll för att lämna mina filmer. Jag hade lovat att inte hyra fler filmer men det löftet tappades bort på vägen för jag hyrde fem till! Nu ska jag skriva vilka. Tracey som handlar om en tjej som går åt helvete. The Strangers som är en rysare om.. främlingar. Broken Flowers som är en film av Jim Jarmusch. 21 grams som handlar om döden, och Candy som handlar om en kille (Heath Ledger) som är heroinist och Candy som blir kär i honom, eller jag tror det men jag har ingen aning. Det var allt, nu har jag snart hyrt alla bra filmer från den billiga sidan på Hemmakväll, synd. Men då tar jag en ny butik. Herrå.

inte mer

och medan jag sov
gick solen upp över rolandshov
och på västerbron där jag går
ser jag mina fotstpår
om jag skriver en sång
om hur jag kan förstå
men att jag saknar dig här ändå
hör du av dig då?

du trodde jag kunde se att du var så ensam
att du var så ensam då
du trodde jag kunde se att du var så ledsen
att du var så ledsen då

du trodde jag kunde se att du var så ensam
att du var så ensam då
du trodde jag kunde se att du var så liten
att du var så liten då

du trodde jag kunde se att du var så ledsen
att du var så ledsen då
du trodde jag kunde se att du var så ensam
och du var så ensam då

Jag orkar

Somliga går
skyndar sig härifrån
jag väntar vid telefon
men åren bara går
alla människor har
drömmar om att ge sig av
du ville stanna men denna stan
var mer än du klarade av

du trodde jag kunde se att du var så ensam
att du var så ensam då
du trodde jag kunde se att du var så liten
att du var så liten då

Den heter nerverna 'fuck you all'

Idag var det en hemsk dag. Hemskare än igår. Jag orkar inte berätta den här gången heller men jag ska försöka ändå. För det var nämligen så att jag kom lite sent till skolan, folk skrek på mig och jag var redan då väldigt ledsen och arg. Så jag skrev ett argt brev till Fredrik Reinfeldt när vi skulle skriva uppsats. Man fick välja att skriva brev till statsministern, så jag gjorde det. 11 sidor om rasism och att han borde gå i pension. Det blev inte bra, men det var ju ett brev till statsministern, inget kärleksbrev. Det spelar ingen roll.

Efter lunchen hade vi slöjd och redovisning. Jag var på bra humör, jag kände att dagen var mycket bättre än resten av veckan varit. Men sen skulle några i klassen redovisa sina korsstygnsänglar, och hade skrivit en berättelse om änglar som blev kära i varandra. Då räckte Alexander upp handen och sa "Vad sa du att de hette? För jag blev nästan rädd att det var två pojkar som pussades, hehe" Jag hoppade till och frågade honom vad det var som var fel med det, jag vet inte vad han svarade för det överröstades av Marcel som skrek "DET ÄR HELT FEL, FÖR DET ÄR TVÅ POJKAR" Vadå? Kan du förklara? Förklara då! Men han förklarade inte. Kabbe sa någonting elakt och Marcel fortsatte att inte förklara. Jag blev så arg, men jag tystades ner av världen och några andra som skulle redovisa. När de var klara så räckte jag upp handen och sa att jag krävde en förklaring, högt inför klassen annars skulle jag gå ut. "Men gå ut då" var svaret jag fick. Då började jag gråta. Alla såg mig gråta, för första gången någonsin och det kändes fruktansvärt. Vissa var tysta och vissa skrattade. Jag gick ut.

De stod en bit ifrån mitt skåp när jag skulle hem, med sina äckliga tjejer. Och sa att jag var konstig och bögar är äckliga, nerverna nerverna nerverna nerverna nerverna.

Halleluja?

Jag hinner för fan ingenting, imorgon ska jag skriva uppsats och vem förväntar sig att jag ska klara av det? Vad vill ni ha från mig egentligen? En uppsats och en själ. Då ska ni få det också, på samma gång. Idag var en riktigt hemsk dag. Om jag hade haft ett skjutvapen så hade jag skjutit mig själv i huvudet. Om jag hade haft tabletter så hade jag tagit allihop. Om jag hade haft en hög byggnad så hade jag hoppat. Men nu hade jag ingenting, det enda som finns här är en tågräls och en mörk snöskog. Jag vill inte dö på rälsen om jag inte verkligen måste, då lägger jag mig hellre i skogen. Men jag vill inte bli hittad och chansen är ganska stor eftersom att det inte isblåser så ofta och då tar det lång tid.

Jag ska försöka sammanfatta dagen.

Vaknar sent
missar nationella provet i matte
glömmer att jag skulle lämna gymnasieansökningshelvetet
springer efter postbilen
gör bort mig inför postmannen
springer till skolan
gör bort mig inför en idiot som inte tänt lampan på toaletten
kommer sent till lektionen
ord kastas efter mig
blöta pappershanddukar kastas på mig
går till nästa lektion
får en utskällning för att jag behövde fixa mitt liv i några sekunder
går till nästa lektion
blir ombedd att vara tyst
får höra om mullvadsfolket
igen
igen
igen
förklarar mig
blir ombedd att hålla käften
försvarar mig men ingen lyssnar
väntar
försöker tala med karolina
berättar vad hon gjort
blir utskrattad
förklarar att jag inte kan göra provet
blir ombedd att dra åt helvete
någon skriver på min hand
jag går hem
framför mig går en gammal vän
lägger mig ner
dör

Idioter

Idag när jag och Bea gick hem från skolan så gick det två pyttesmå flickebarn från sjuan bakom mig. Jag hade hört att de pratade om feta lår som nästan exploderade innan, så jag visste nog vad de var för några. När de gick bakom mig så kände jag hur deras ögon var fästa på mig, och så hörde jag hur de sa någonting konstigt om att någonting var jättetight och stora feta ben, eller jag hörde inte riktigt. Men när jag tittade bak så hånlog de åt mig och gick typ i marsch och sa "spänn ut riktigt ordentligt nu ja" jag vet inte, det var så jävla konstigt. Men de talade om mina ben. Då sa jag "Vem pratar ni med? Ni går alltså runt och talar om hur feta ni tycker att alla andra är, det tycker jag är väldigt löjligt men visst." Jag fick inget svar och sen gick vi iväg och pratade om att man inte kan göra så, blabla. Och den ena gick bakom oss hela tiden fast att jag inte visste det, kul. Men då hoppas jag väl att hon lärde sig en läxa! Jävla skitungar.

För vad fan ska jag göra? Mina ben är min förbannelse och det hjälper väl inte att två små äckliga barn berättar för mig hur jag ser ut när jag vet det mycket bättre själv. Som om jag inte visste det, som om jag inte visste. Folk gör alltid så, talar om mig när de vet att jag hör. Som att jag inte existerar. Men slutsatsen jag drar idag är att jag vet mina rättigheter, jag behöver aldrig någonsin hålla käften. Så det gör jag inte heller. Adjö.

Look ugly in a photograph

Jag blir så jävla arg när jag tittar på gamla bilder, okej det vet väl alla redan men alltså fyfan. Har ni tänkt på att jag inte hade dubbelhaka innan? Inte ens lite. Mitt ansikte var nästan fettfritt. Och jag var inte bredaxlad alls, det ser man. Mina armar var sådär tunna så att armbanden ramlade av hela tiden och mina händer var inte stora och feta som nu. Min underkropp ska vi inte ens tala om, men fattar ni hur små tröjor jag hade eller?! Jag måste för i helvete ha varit pytteliten med tanke på att jag hade 32/34 eller xs i allting. Jag kunde ju ha barnkläder och nu, NU är jag förstörd. Jag kan inte ha några kläder alls, och jag kan inte ens ta bilder på mig själv längre. Det ska inte vara såhär, det ska verkligen inte vara såhär. Jag ska ordna det här. Ja. Jag ska ordna det här.

Middle of the riddle

Varför inte en liten uppdatering? Jag gick till skolan, behövde inte göra provet, gick hem. När det blev mörkt så tog jag min vän och gick ut i snön för att hitta en bra plats att avsluta allting på. Det luktade ruttet och jag gick förbi en svart hund som tittade misstänksamt på mig. Hundens man tittade ännu mer. Eftersom att hunden och mannen tog stigen som jag ville ta så fick jag gå till en annan skog, där hade ingen gått innan så jag drunknade nästan i snön. Jag begravde honom och la ner lite lycka och ånger i graven. Sen gick jag en omväg hem genom skogen och träffade hundmannen igen. Det fick mig att tänka på Alphaville, middle of the riddle. "and the little black dog, here it comes again." De hade gjort en bra stig till mig så jag slapp nästan drunkna.

*

Marwin dog inatt. Jag gick aldrig till skolan, det ångrar jag nu. Jag ska göra prov i elektrokemi idag. Det var så längesedan jag gjorde prov, det känns inte bra alls. Jag önskar att någon annan dog istället.

-

Jag är så jävla arg, men jag ska sova ändå för jag orkar inte känna längre. Jag ska bara gå till skolan och göra allting som vanligt, så får vi ser hur det går, om det går. Jag kan inte ens svara längre så vad ska jag göra. Jag orkar inte fråga mer. "Någon gång i Februari" för jag vet väl inte vad som menas med akut, det finns väl för i helvete folk som behöver allting mer än mig så varför ska jag vara akut. Så jag svarade inte. Nu får jag ingen skithjälp och det ville jag inte ha heller ändå. Jag klarar mig själv, jag bryr mig inte om sådant. Adjö.

Allting är helt fel, felaktig, felvänt, malplacerat. Alla har kors runt halsen också. Vet inte ens varför. Frågar inte. Tycker fan inte om Placebo, blir äcklad. Kanske för att livet var så äckligt när jag lyssnade på dem. Livet blir konstigt och äckligt när jag inte äter, kanske konstigt realistiskt men det vet jag inte. Det är ganska skönt ändå. Soulmates never die, vad tänkte han när han skrev det. Han och Jocke har säkert bildat maskopi. It won't hurt when the killing is done by a friend.
Vet inte vad jag tror.
†

-

Jag sköt en hund när jag var fem

Gud minns mitt namn i himlen
Så nu är jag en hund själv
Och någon borde skjuta mig

Och jag dansade när jag var tolv
Och jag var högt över varje golv
Om jag inte kommer ner - spill inga tårar för mig mer

Ta mig till den där festen i stan
Där människor är som du och jag
Dom dansar högt över varje lag
Och där vill jag också va

"Dom måste lära sig gå"
Det är vad folk säger om oss två
Vi måste gå härifrån
Innan vi ligger på kyrkogårn som alla innan oss...

Jag var bara inte gjord för dessa dar,
och dessa dar är inte gjorda för mig
Jag var bara inte gjord för dessa dar,
och dessa dar är inte gjorda för mig