Alltså jag O R
K
AR
inte mer. nu. Jag har blivit en jävla panikångestmaskin, och har bara panikångest över allting hela jävla tiden. Bland annat just nu. Är i Höör och borde bli hämtad om en timma men har ingen aning om någon kommer eftersom att telefonen varit tyst och det känns som att jag inte ska bli hämtad, de vill väl inte ha tillbaka mig. WHO COULD BLAIM EM'!!!!!!!!
..
Jag saknar Andi pandi så mycket att jag snart dör och DÖR i dödens säng. Jag vet inte vart jag ska lägga huvudet när ögonen gör så ont och jag vet inte vart jag ska lägga glädjen när sorgen tar så stor plats. Jag kan inte bo här, kaninté leva det här livet alls, men själen och huden och väggarna skriker när jag tänker på Landets krona. Jag vill inte dit. Jag vill inte till Sefika. Jag tycker inte om henne, jag tycker INTE om dig sefi! Jag tycker inte om känslan av Ibbes orkeslöshet heller. Han sa ju det själv, att han snart är klar med livet. Jag bara "Jo, det känns så." Men alltså nä, nä, nänänänä, jag klarar inte det här. Isolation. Escape. Delete. Defeat. Vart ska jag lägga min ångest? HALLÅ?
onsdag 29 juni 2011
söndag 26 juni 2011
Att bli avbruten av babushka mitt i ett inlägg
Hej alla vackra varelser. Jag sitter i Landskrona vid min porrskadade apple dator på mitt afrika-rum. Jag vill ta en massa bilder på katterna och huset, men inte idag. Jag har precis ätit grekiskt surdegsbröd till frukost och tittat lite på twin peaks. Snart ska jag göra falafel med basmatiris, och sen ska vi köra till malmö för att köpa pålägg och hälsa på Erwin.
lördag 25 juni 2011
(and beautiful)
När en bara vill att allting ska bli bra, när en vill höra att allting bara var en hemsk dröm, ett dåligt skämt. När en för en gångs skull vill känna trygghet i sitt liv och kunna sova utan ångest och skuld som skär i bröstet. Och när en inser att det aldrig kommer hända. När en gråter och ifrågasätter meningen med allt, med livet. När en inser att det är dags att gå vidare och hur svårt det kommer bli. För det gör ont, varje slag, varje ord. När en vill skydda sig från ord och kärlek. När en märker att det inte går.
När en bara vill att allting ska bli bra.
-
tisdag 21 juni 2011
Genvägar: tryck på Ctrl
Jag orkar inte mer, jag vill bara sova. Men jag kan inte sova för alla insekter som kryper in i mina öron. Det hjälper ju inte att hålla för öronen heller, då sparar man dem inuti istället. Jag skulle inte ens göra någonting särskilt imorgon, så jag hade kunnat stanna hos världens finaste människa och det irriterar mig, bara lite LITE! Men jag ska inte gråta över spilld jordgubbsproviva, jag ska bara gå och lägga mig med min ersättningsälskare, Lergigan. Åh, just det. På Onsdag flyttar jag till familjen jagvetinteensvaddeheteriefternamn i Landskrona. Ja, jag lämnar Höör. Så hejdå alla underbara rasister, tragiska tonåringar, psykopater och smygtransvestiter som inte läser min blogg! Jag kommer säkert sakna er i ungefär fem minuter innan jag inser att jag är i Landskrona, staden med flest SD-röster efter Åkessons hemstad..
Skrivet 20 December 2010 12:42
Från Mari:
Ja, jag drack lite vin, men jag var inte full, och sa inget. Jag förstår att du vill ha total 0 gräns för mig, men jag var inte full när du är här, det respekterar jag! Vad händer? Jo just ingenting! Jo, jag kränker dig, och gör dig ledsen. Inga ursäkter för det. Men jag är här för dig när du behöver mig, gör så gott jag kan. Jobbar och lever inte på bidrag! Att jag är en usel mor, det vet jag, men jag älskar dig av hela mitt hjärta, och det vet du.
Självmedicinering vill jag kalla det. Men mycket mindre än innan.
Vi bråkar aldrig, bara har det lugnt.
Så synd att du inte vill följa med till mormor.
Skall åka till skolan imorgon. Men kom ihåg att jag älskar dig! Mamma.
Ja, jag drack lite vin, men jag var inte full, och sa inget. Jag förstår att du vill ha total 0 gräns för mig, men jag var inte full när du är här, det respekterar jag! Vad händer? Jo just ingenting! Jo, jag kränker dig, och gör dig ledsen. Inga ursäkter för det. Men jag är här för dig när du behöver mig, gör så gott jag kan. Jobbar och lever inte på bidrag! Att jag är en usel mor, det vet jag, men jag älskar dig av hela mitt hjärta, och det vet du.
Självmedicinering vill jag kalla det. Men mycket mindre än innan.
Vi bråkar aldrig, bara har det lugnt.
Så synd att du inte vill följa med till mormor.
Skall åka till skolan imorgon. Men kom ihåg att jag älskar dig! Mamma.
måndag 13 juni 2011
Cremekex
Hej allah. Jag har onekligen varit med om en del sedan sist jag skrev, men jag ska försöka sammanfatta det så mycket som möjligt.
Jag och socialen har varit hos ett familjehem som var intressanta för mig, och jag var först negativ till det men nu i efterhand inser jag hur jävla bra det verkade. Jag har sagt att jag vill vill vill flytta dit, och eftersom att de är intresserade av mig så ska det förhoppningsvis gå. Om sådär två veckor vet jag om jag får flytta in där, och jag vet att jag kommer bli förkrossad om jag inte får det. Det var därför jag först vägrade acceptera hur bra jag egentligen kände för det, jag ville inte bli besviken. Men nu är det för sent för likgiltighets-försvarsmekanismen, så det är bara att köra.. på.
På tal om att köra på så ska jag imorgon sätta mig ner med Mikael. Imorgon händer det alltså. Och idag öppnades jag som en automatisk dörr hos soc, och berättade nästan allt som gick att berätta om mina och min familjs mörkaste hemligheter. Inte hemligheter, men ni vet, sånt man inte talar om vid middagsbordet. Helt sjukt egentligen, trodde aldrig att jag skulle våga. Jag vågar inte nu heller, men jag har ju inget val längre.
Åh, jag vill bara gå och lägga mig. Men jag måste göra klart det här först, faktiskt. Kanske är det vad som krävs för att jag ska kunna gå vidare och utvecklas, skapa saker. Skapa filmer, skapa texter, skapa ett hem, skapa en familj, skapa ett liv. Det är ju det jag vill göra i framtiden, och om jag inte får göra det så är allting just nu helt meningslöst på många sätt. Så, jag kanske måste, måste avsluta det här och gå vidare.
-
Ja, och till lite helt andra saker. Jag såg Berny och hennes knarkpojkvän i Malmö för några dagar sedan. Gick förbi dem två gånger, de såg ut att vara på knarkjakt. Tänkte bara säga det.. Och ehm, ni som inte har smakat Cremekex citron eller smultron (göteborgs kex), så måste ni göra det omgående! Det är världens godaste veganska köbekagor. Man kan doppa dem i citronté eller kall sojamjölk, eller dricka röd saft till. Mm! Hejdå pusspuss.
Jag och socialen har varit hos ett familjehem som var intressanta för mig, och jag var först negativ till det men nu i efterhand inser jag hur jävla bra det verkade. Jag har sagt att jag vill vill vill flytta dit, och eftersom att de är intresserade av mig så ska det förhoppningsvis gå. Om sådär två veckor vet jag om jag får flytta in där, och jag vet att jag kommer bli förkrossad om jag inte får det. Det var därför jag först vägrade acceptera hur bra jag egentligen kände för det, jag ville inte bli besviken. Men nu är det för sent för likgiltighets-försvarsmekanismen, så det är bara att köra.. på.
På tal om att köra på så ska jag imorgon sätta mig ner med Mikael. Imorgon händer det alltså. Och idag öppnades jag som en automatisk dörr hos soc, och berättade nästan allt som gick att berätta om mina och min familjs mörkaste hemligheter. Inte hemligheter, men ni vet, sånt man inte talar om vid middagsbordet. Helt sjukt egentligen, trodde aldrig att jag skulle våga. Jag vågar inte nu heller, men jag har ju inget val längre.
Åh, jag vill bara gå och lägga mig. Men jag måste göra klart det här först, faktiskt. Kanske är det vad som krävs för att jag ska kunna gå vidare och utvecklas, skapa saker. Skapa filmer, skapa texter, skapa ett hem, skapa en familj, skapa ett liv. Det är ju det jag vill göra i framtiden, och om jag inte får göra det så är allting just nu helt meningslöst på många sätt. Så, jag kanske måste, måste avsluta det här och gå vidare.
-
Ja, och till lite helt andra saker. Jag såg Berny och hennes knarkpojkvän i Malmö för några dagar sedan. Gick förbi dem två gånger, de såg ut att vara på knarkjakt. Tänkte bara säga det.. Och ehm, ni som inte har smakat Cremekex citron eller smultron (göteborgs kex), så måste ni göra det omgående! Det är världens godaste veganska köbekagor. Man kan doppa dem i citronté eller kall sojamjölk, eller dricka röd saft till. Mm! Hejdå pusspuss.
måndag 6 juni 2011
If you feel like a liar
Hej min stackars blogg. Jag lever än, och fortsätter min stilla kamp mot allt och ingenting. Armbandet sitter kvar i huden, även om jag tar av det, även om det inte betydde någonting, även om jag ljög när jag sa att det inte betydde någonting, även om pärlorna sprids över golvet i mitt kalla varma rum. Det finns alltid kvar i huden.
-
Imorgon ska jag till Mikael, min nya samtalskontakt i Eslöv. Jag trivs väl inte jättebra med honom, men jag bad om en väldigt omanlig man, om jag tvunget skulle ha en man (det fanns inga kvinnor eller "kvinnor" lediga). Så det blev han. Imorgon ska jag i alla fall dit, och antingen fortsätta berätta om vad jag vill ha ut av mitt liv under tiden som han skriver ner mina ord i punktform på ett löjligt stort block, - Eller så tar jag tag i det som bitit i mig så länge nu, det som dragit med mig till det möjligen smutsigaste av smutsiga ställen för att fullborda sin egen skapelse. Det, det har liksom tagit pauser, men aldrig riktigt fullbordats förrän nu. Kanske för att jag har låtit det ske, eller kanske för att det inte kunnat bli på något annat vis.
Men det spelar ingen roll, för det som har hänt har verkligen hänt. Och det enda jag kan göra nu är att gå vidare, såklart. Men det finns olika sätt att gå vidare på, visst? Man kan bittert och stilla, smyga förbi, utan att vända sig om. Eller så kan man gå några steg, vända sig om och skrika, så högt att det förflutna inte bara göms undan, utan slås i spillror, trampar på sig själv och blöder lite, och sedan fortsätta framåt med huvudet högt. Vad är enklast att välja? Det förstnämnda. Vad är modigast att välja? Jag vill inte ge upp mer.
-
Dagarna har varit som små insektsbett, med undantag för kärleksdagarna. Tiden som spenderas i Andies armar är allt annat än giftig, den är bara glitterbeströdd och fin. Man brukar ju säga att kärlek är på gott och ont, att kärlek orsakar både den största glädjen och den tyngsta sorgen. Men jag tror att det är fel egentligen, för då är det ju inte kärlek. När det förvandlas från gott till ont så slutar det ju vara gott, det ändrar liksom form helt. Kärlek är alltid kärlek, men däremot kan man bli lurad av sig själv och sina känslor. Tro att det är kärlek när det egentligen är något annat, men man vet alltid innerst inne hur det är. Så har det alltid varit för mig, att jag vetat när det varit något annat än en sa att det var. Men en sa det bara för att det var enklast så. Att slippa förklara, slippa tänka. (Från och med några ord sedan så slutar jag skriva man. Eller försöker. Ok? Ok.)
-
Imorgon ska jag till Mikael, min nya samtalskontakt i Eslöv. Jag trivs väl inte jättebra med honom, men jag bad om en väldigt omanlig man, om jag tvunget skulle ha en man (det fanns inga kvinnor eller "kvinnor" lediga). Så det blev han. Imorgon ska jag i alla fall dit, och antingen fortsätta berätta om vad jag vill ha ut av mitt liv under tiden som han skriver ner mina ord i punktform på ett löjligt stort block, - Eller så tar jag tag i det som bitit i mig så länge nu, det som dragit med mig till det möjligen smutsigaste av smutsiga ställen för att fullborda sin egen skapelse. Det, det har liksom tagit pauser, men aldrig riktigt fullbordats förrän nu. Kanske för att jag har låtit det ske, eller kanske för att det inte kunnat bli på något annat vis.
Men det spelar ingen roll, för det som har hänt har verkligen hänt. Och det enda jag kan göra nu är att gå vidare, såklart. Men det finns olika sätt att gå vidare på, visst? Man kan bittert och stilla, smyga förbi, utan att vända sig om. Eller så kan man gå några steg, vända sig om och skrika, så högt att det förflutna inte bara göms undan, utan slås i spillror, trampar på sig själv och blöder lite, och sedan fortsätta framåt med huvudet högt. Vad är enklast att välja? Det förstnämnda. Vad är modigast att välja? Jag vill inte ge upp mer.
-
Dagarna har varit som små insektsbett, med undantag för kärleksdagarna. Tiden som spenderas i Andies armar är allt annat än giftig, den är bara glitterbeströdd och fin. Man brukar ju säga att kärlek är på gott och ont, att kärlek orsakar både den största glädjen och den tyngsta sorgen. Men jag tror att det är fel egentligen, för då är det ju inte kärlek. När det förvandlas från gott till ont så slutar det ju vara gott, det ändrar liksom form helt. Kärlek är alltid kärlek, men däremot kan man bli lurad av sig själv och sina känslor. Tro att det är kärlek när det egentligen är något annat, men man vet alltid innerst inne hur det är. Så har det alltid varit för mig, att jag vetat när det varit något annat än en sa att det var. Men en sa det bara för att det var enklast så. Att slippa förklara, slippa tänka. (Från och med några ord sedan så slutar jag skriva man. Eller försöker. Ok? Ok.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)