Hej min stackars blogg. Jag lever än, och fortsätter min stilla kamp mot allt och ingenting. Armbandet sitter kvar i huden, även om jag tar av det, även om det inte betydde någonting, även om jag ljög när jag sa att det inte betydde någonting, även om pärlorna sprids över golvet i mitt kalla varma rum. Det finns alltid kvar i huden.
-
Imorgon ska jag till Mikael, min nya samtalskontakt i Eslöv. Jag trivs väl inte jättebra med honom, men jag bad om en väldigt omanlig man, om jag tvunget skulle ha en man (det fanns inga kvinnor eller "kvinnor" lediga). Så det blev han. Imorgon ska jag i alla fall dit, och antingen fortsätta berätta om vad jag vill ha ut av mitt liv under tiden som han skriver ner mina ord i punktform på ett löjligt stort block, - Eller så tar jag tag i det som bitit i mig så länge nu, det som dragit med mig till det möjligen smutsigaste av smutsiga ställen för att fullborda sin egen skapelse. Det, det har liksom tagit pauser, men aldrig riktigt fullbordats förrän nu. Kanske för att jag har låtit det ske, eller kanske för att det inte kunnat bli på något annat vis.
Men det spelar ingen roll, för det som har hänt har verkligen hänt. Och det enda jag kan göra nu är att gå vidare, såklart. Men det finns olika sätt att gå vidare på, visst? Man kan bittert och stilla, smyga förbi, utan att vända sig om. Eller så kan man gå några steg, vända sig om och skrika, så högt att det förflutna inte bara göms undan, utan slås i spillror, trampar på sig själv och blöder lite, och sedan fortsätta framåt med huvudet högt. Vad är enklast att välja? Det förstnämnda. Vad är modigast att välja? Jag vill inte ge upp mer.
-
Dagarna har varit som små insektsbett, med undantag för kärleksdagarna. Tiden som spenderas i Andies armar är allt annat än giftig, den är bara glitterbeströdd och fin. Man brukar ju säga att kärlek är på gott och ont, att kärlek orsakar både den största glädjen och den tyngsta sorgen. Men jag tror att det är fel egentligen, för då är det ju inte kärlek. När det förvandlas från gott till ont så slutar det ju vara gott, det ändrar liksom form helt. Kärlek är alltid kärlek, men däremot kan man bli lurad av sig själv och sina känslor. Tro att det är kärlek när det egentligen är något annat, men man vet alltid innerst inne hur det är. Så har det alltid varit för mig, att jag vetat när det varit något annat än en sa att det var. Men en sa det bara för att det var enklast så. Att slippa förklara, slippa tänka. (Från och med några ord sedan så slutar jag skriva man. Eller försöker. Ok? Ok.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.