The place that I'm from doesn't exist anymore

Yoo. Idag ska jag till kollot, ja om en timme ska jag åka faktiskt. Fatta vad underbart det känns, att börja leva. Jaaaaaaaa. Som att titta in i solen utan att bländas!

Det sårar mig när jag kallar mig hon

 

Hej blow-jen. Ser jag ut som en liten flicka? Ja det gör jag, jävla fitta. Jag orkar inte mer. Vad fan ska jag göra då? Snart spricker vågen av alla kilon jag lagt på mig och ändå ser jag ut som ett barn. Inte utan kläder, mina former är så fylliga att jag inte ens tror det själv, men med kläder som täcker mina former ser jag återigen ut som barnet jag försökte lämna. Min läkare frågade om jag åt ordentligt "Du ser så smal ut" och jag bara HAHA r u for real man?! Förlåt, jag är dum och jag vet att jag inte är fet men jag tycker att jag är så jävla äcklig och fet och vidrig och värdelös att jag skulle kunna slänga en stor jävla yxa genom mitt ansikte och köra sönder min kropp med en stridsvagn. JAG VILL INTE SE UT SÅHÄR MER, JAG VILL INTE SE UT SOM EN FLICKA HERREGUD LÅT MIG BLI EN KATT.

Allting började när jag vaknade idag och var tvungen att åka till Lund i skabbigt tillstånd med fett hår. Jag åkte till gamla bup-akuten där öppenvården är nu, och när jag kom in så såg allting ut precis som då. Jag fick en konstig tillbaka-känsla och när jag kom ut satt känslan kvar. Känslan av att vara 15 år och nyutskriven från psyket. Efteråt gick jag in på H&M för att fördriva tiden och när jag såg min nakna överkropp i provrummet så ville jag bara skrika, spy, strypa mig själv. Det jag såg var så vidrigt och groteskt att det inte ens går att beskriva. Samtidigt var det väldigt kvinnligt, vilket förvirrar och skrämmer mig på samma gång. Är det att jag inte vill vara en fullvuxen kvinna, eller är det att jag inte vill vara det kvinnliga könet? Tanken på det förstnämnda skrämmer mig, jag vill inte vara sån. Men jag vet att det inte är så heller, jag vill vara vuxen och se vuxen ut. Jag vill bara inte se så kvinnlig ut, med stora bröst och runda former, jag vill kunna välja och vara androgyn. Det känns som att ju mer min kropp växer, desto längre ifrån den drömmen kommer jag. Jag vill kunna ha mina klänningar och mitt rosa nagellack utan att någon tänker "åh vilken söt flicka" eller "oj vilken löjlig kvinna". Jag är ingen jävla flickakvinnatjejtöshon jag är inte det jag är inte det okej? Jag är jag, hen, den, det vad fan som helst. Helst den. Och jag är Miriam, jag är Milane, jag är Nevora. You can call me Al, men fan, lägg av med honkönet. It's getting a bit old.
-
Imorgon ska jag och världens underbaraste, vackraste, bästa partner, inte fira midsommar genom att se på film bland annat. Sen är det packning och kollo efter helgen, följt av en sista kväll hos Andi innan jag flyttar och åker till Berlin. Kan ni tänka er? Så många år av ingenting och nu händer allting. Igår klippte jag mig i armen och smetade blod på väggarna i min mammas rum, jag vet fan inte varför jag gjorde det. Hela veckan har varit sinnessjuk, men det orkar jag inte skriva om nu. Idag vart jag på Tattoo World och insåg att Elin kan vara perfekt till min katt, så jag ska försöka gå dit på söndag och träffa henne. Vet fortfarande inte hur/var jag vill ha den, men det får vi se.. HEJDÅ!

Am I dirty am I clean

Jag har inte skrivit på ett tag, vet inte ens om någon läser eller bryr sig men jag har haft så mycket att göra i huvudet. Nu sitter jag med ont i magen efter en massa Faxe kondi som min mor tog med sig från Danmark. Jag lyssnar på hole och läser om folk som bott på Z-gården. Jag bryr mig inte om att negativt de skriver, ingen kan ta ifrån mig lyckan jag känner inför att flytta dit. Ingen förutom jag själv. Men jag ska fan inte lyckas, jag ska fan lyckas. Jag har gråtit i två dagar nu, fast att jag var hos Andie. Jag vet inte varför jag har så mycket ångest även om det finns många förklaringar så vet jag inte. Kan jag inte bara få vara glad? Men jag är glad, jag är positiv. Ni kanske inte ser det när jag gråter och säger det jag säger, men jag är glad innerst inne. Samtidigt är jag bara så jävla ledsen att jag nästan vill ge upp.
-

Min dator är fixad nu och det betyder att jag kan börja lägga upp filmer och bilder igen. Jag har filmat till min videoblogg och laddat ner Videofy me eller vad det heter. Jag orkar inte mer nu herregud.

Container

Snälla, spy inte när ni ser bilden, det fräter på tänderna.

Men det här är min fina bikini (som dock sitter lite konstigt på bilden)

och min nya (eller gamla) kropp.

Och nu ska jag visa er någonting annat fint som jag köpte idag på container i Höör:

Söt va? Det är min plånbok nu, haha jag är störd i huvudet jag vet.

Falafel kitchen

=^-.-^=

Idiot

Igår åkte jag till BUP i onödan då det visade sig att det var idag jag skulle vart där, så jag åkte till Nova och handlade lite kläder istället. Bik bok hade 50% på exakt allting i hela affären vilket bara händer en dag varje år eller någonting, så det var ett konstigt sammanträffande att jag hade bestämt mig för att handla där just den dagen. Jag köpte min stjärnbikini, grå tights och två nagellack. När jag kom hem insåg jag att jag hade tagit fel bikini, precis som med den där klänningen. Vilket leder oss in på dagens missöden..

Jag vaknade sent och var inte framme hos min psykolog förrän han skulle gå hem, så det blev inget samtal. Han körde mig till stationen och jag åkte till Nova Lund igen i brist på annat att göra. Jag gick tillbaka till bik bok och la undan bikinin som jag ska byta imorgon, tredje dagen på Nova. Men jag köpte lite underkläder och imorgon ska jag köpa solglasögon. Zäta sa att man ska komma dit välutrustad, så ja. Jag ska få lite pengar till mer kläder och väskor till alla mina saker. Anyway, innan fick jag ett litet utbrott på stationen då jag smällde paraplyet i marken och gick iväg. Sen ångrade jag mig och fick gå tillbaka för att hämta det. Cecilia klappade mig på axeln och sa "Jag ville bara säga hej" men jag var för arg för att svara, så jag svarade inte. Hon är så fin. Hoppas inte att hon hörde när jag sa idiot till henne. Ja och sen drack jag Cream soda igen, en väldigt beroendeframkallande dryck. Nu sitter jag här och väntar på att mina föräldrar ska börja bråka för att Marianne är redlöst berusad och vägrar gå ifrån datorn där min fader sover. FUN LIFE! Mm, nu började de bråka och jag ska dricka fun light.

Hit it

Heyall what's up? Sitter och kollar på fängelsedokumentärer för att jag glömde ta mina tabletter, så en vanlig kväll med andra ord. Min dator har gått sönder totalt sedan jag skrev sist vilket är varför jag inte orkat skriva, förutom det har jag faktiskt mått bra. Hela mitt huvud är ett stort Z sedan jag fick beskedet men ändå. JAG SKA FLYTTA HALLÅ?! Inte till Landskrona heller, till Staffanstorp.. Men ja. Till världens finaste hvb-hem. Hang that in your tree! Jag ska få den här äckliga datorn som jag sitter vid nu, min faders bärbara dator. Den är inte så bra eller trevlig men jag kan ändå inte ha en stationär dator med mig så nu får det bli såhär.

Imorgon ska jag till Micke och prata mer om Fredpatetrisk. Get it? Fredrik är patetisk? Jordens största avskum? Borde ruttna i en cell men lever livet HAHA skojade. Hur man kan leva ett sådant liv frivilligt är för mig ett evigt mysterium. Anyway, vi ska fortsätta prata om honom och kanske kan det få mig att sluta se syner och få panikångest och ha tvångstankar om att skriva hur mycket jag hatar honom varje gång jag nämner hans ovärdiga namn. Sen ringsjöskolan, det är väl nästa kapitel. Jag borde verkligen ha skickat in min anmälan till BEO vid den här tiden men jag har fortfarande inte gjort det. Jag orkar liksom inte när jag vet att det är flera timmar av skrivande och återblickar, minnen jag inte haft på så länge. Inte för att det är särskilt smärtsamt men det är så jävla mycket som ska skrivas ner. Det är ju inte precis som att jag blev nerslagen en gång utanför gymnastiksalen, utan tre år med daglig mobbning av i princip alla som hade en minut över. Eller ja, jag ser det som tre år eftersom att det fortfarande fanns väldigt närvarande hos mig när jag skolkade i en månad, några månader. Det fanns under sommarloven och helgerna och kvällarna, hela tiden. Det är antagligen någonting alla som varit i en sådan utsatt position känner igen. Nu mår jag inte dåligt över minnen längre, det har jag kommit över. Men följderna av allt detta kommer aldrig att försvinna. Mina ärr, min ätstörning, mina betyg, min självkänsla, allt det där kommer alltid finnas med mig. Och även om det försvann så har jag redan förlorat så mycket av min barndom till en massa skit. Jävligt mycket på grund av den där vidriga skolan. DÄRFÖR väljer jag att "ta upp gammalt groll" igen.

Okej, nu till resten av dagen. Jag ska till erikshjälpen för att leta efter en väska, sedan ska jag nog till Nova Lund och få den där bikinin avklarad. Jag har pengar över på mitt jojokort som jag måste använda för på Zäta får man jojokort när man behöver det. Bra va? Ja! Förlåt om jag skriver totalt onödiga saker men jag är bara så glad. Jag är så glad att jag slipper sitta på mitt rum varje kväll och ha ångest över allting, komma till Andie och ha ångest över ingenting, träffa Caroline och ha ångest. Ångest ångest ångest. Man brukar ju säga att det skulle vara bra att ha en on/off-knapp till sina känslor, som en lampknapp. Det går såklart inte, men tänk om man kunde få en dimmer till sina känslor? En knapp där man skruvade ner känslorna till en behaglig nivå. Tänk om Z ger mig den möjligheten. Tänk om jag en dag kan skriva "Jag är lycklig" utan att sudda ut det och skratta. Jag känner mig nästan lycklig när jag tänker på det.

Talk it over

Jag tog foto i smyg på mina grannar som trängdes under ett litet paraply.
De gör allting tillsammans fast att de har varit gifta så länge, that's something.

A sort of homecoming

Jag ska fixa min bloggdesign snart, just nu får det vara. Vad har hänt sedan sist? Jo det ska jag berätta.

Jag var ju på Z-gården i tisdags för att se hur det var. Jag blev kär, direkt när vi kom dit blev jag kär. Jag gick i regnet till socialen för att träffa Kerstin, men då ringde min mor och vi bråkade om pengar tills jag började storgråta. Jag satte mig gråtandes i bilen och vi körde mot Staffanstorp där gården ligger, det är ungefär 15 min från Höör och 5 min från Lund. Det första jag fick se när jag klev ur bilen var hästar, några vildsvin och två enorma grisar. Grisarna var det finaste jag sett, som stora monster. Sen kom en bonde med en nästan lika stor hund och vi gick bort mot huset. Jag klev in i hallen och direkt när jag kom in kände jag mig som hemma. Det var ingen avdelning eller institution, det var ett hem. Jag hälsade på en gullig liten pojke som bodde där, han fyllde 15 den dagen så jag sa grattis. Vi satte oss i köket för att ha möte, jag, Kerstin, föreståndaren Pihl, Tord, Gudrun, och Glen. Alla verkade vara behandlare så man träffar alla som jobbar där dagligen tror jag. Pihl verkade jättesnäll och omtänksam, Tord verkade lite jobbig och gammaldags då han klagade på piercingar och annat men Glen tror jag kommer bli min favorit. Alla jag träffade där var underbara, och jag har en känsla av att när man bor där så finns det alltid någon att prata med. Förutom de jag träffade finns en konstnär/smed, några vikarier och praktikanter, husmor, kroppsterapeut, massageterapeut, djuransvarig, osv. Det finns 5 platser + 3 utslussningslägenheter. Men jag vet inte hur många som bor där nu.

På mötet pratade jag om allting jag möjligen kunde komma på, jag kände mig inte alls rädd för att berätta. Jag ställde tusentals frågor och fick alla svar jag behövde. De frågade mig hur jag var när jag blev arg, jag svarade att jag oftast vänder det mot mig själv och skär/slår/hatar mig själv för det mesta. Alla vid bordet verkade bli oroliga över det och sa att jag absolut inte får skära mig när jag är där. Jag sa att jag förstod precis varför och att jag aldrig skulle göra det, efter att ha varit på bup så mycket vet jag regler kring sånt som kan trigga medpatienter. Detta börjar låta som ett CV.. Men hur som helst så var det annars inga problem som uppstod. Huset var väldigt fint och gammaldags med slitet trägolv, tegel och loft istället för ovanvåning. Jag fick se rummet som kanske skulle bli mitt och än en gång blev jag kär. Ett litet mysigt rum med ett stort fönster. Där uppe låg ett stort sovrum som man fick ifall man skötte sig länge. Det fanns IV-skola, praktik, eventuellt jobb, och schemat var fullt av aktiviteter och resor. Det fanns även ett belöningssystem där man tjänade pengar genom att sköta sig och göra det man skulle. När man varit exemplarisk en månad eller någonting så fick man en present för 200 :- också. Nu till det bästa.

Gården. Där fanns getter, får, grisar räddade från slakt, vildsvin, minigrisar, hönor, ankor, gäss, myskankor, en åsna, ponnyhästar, stora hästar, massa kaniner och marsvin, duvor (!!), hundar och katter. Tror det var allt.
Men vet ni vad? Allt detta är mitt på riktigt nu. Kerstin ringde idag och vet ni vad hon sa? Hon sa att om en månad kan du packa dina väskor och säga hejdå till Höör. Jag ska bo på Z-gården. Jag ska bo på Z-gården. Jag ska, jag ska, flytta.
-