Des Armes

Jag älskar Des Armes, jag verkligen älskar älskar älskar den. Jag vill se film men jag har ingen jag vill se själv. Jag gillar inte att se film själv så mycket, jag vet inte varför. Jag älskar känslan av att dela upplevelser med andra. Men bara när man känner likadant, alltså inte precis likadant men liksom att man upplever samma sak. Annars blir det inte så.

Jag har hittat ny musik på sista tiden också. Noir Désir, Ólafur Arnalds, The Sugarcubes och Sigur Rós är det jag lyssnar på mest just nu. + Björk och Nick Cave. Isländskt, magiskt och melankoliskt kanske. Det är svårt att koncentrera sig på film och böcker när det pågår ett krig i huvudet, men musiken går alltid att ha i bakgrunden liksom. Den spelar i takt till kriget men ibland vet jag inte om den är på min sida eller.. Min andra sida. Hm.

Nu är klockan flera timmar mer än vad den var när jag började skriva eftersom att jag fick ett fint telefonsamtal. När jag började prata så var det ljust, nu är det mörkt. Det känns fint. Någon dag kan jag berätta allt, men inte idag och inte på ett tag. Jag borde ta mig till Caroline snart, eller nu. Så jag ska göra det. Proshchanie, då.

The Ash Grove

Jag vill återfödas som ett crescendo. Alla fina människor tror på återfödelse, men jag kan nog inte göra det för jag vet att det är precis som att tro på Gud, bara en tro liksom. Jag klarar inte av det. Men jag gillar att säga, skriva saker endast för att det låter fint. Jag tycker inte att det är en dålig sak. Fan. Jag önskar att jag kunde skriva allt här men det kan jag inte, därför blir det bara jobbigt. Jag hatar att skriva för hand, och allt måste brännas någon gång ändå. Jag har så mycket känslor nu men jag vet inte vart jag ska lägga dem, så därför får jag massvis med ångest istället och det är inte så bra. Men nu räcker det, hej då.

I've seen it all.

Jag menade inte att skada någon men det blir alltid så. Idag bestämde jag mig själv för att ge upp självhatet, på riktigt. Hat är ingenting vackert, det är bara smutsigt och fult. Jag vill inte heller vara sån som hatar, det har jag aldrig velat egentligen. Det bara blev så. Kanske är det människorna och atmosfären i min lilla hemby som fick mig att bli sån. Jag ska åka iväg från Höör ett litet tag, om elva dagar precis. Elva dagar ska jag överleva, och nej jag vet inte hur. Men det får gå. Jag vill inte hata Höör längre så därför behöver vi en liten paus. Vart jag ska kommer ni aldrig att få veta. Nu lät det så där vasst igen så att folk skär sig på det jag säger, men jag menar ingenting sådant. Jag kommer tillbaka så länge naturens krafter eller kroppen inte stoppar mig. Jag ska bara vara borta ett litet tag, få lite andrum, lite skäl till att leva kanske.

Radera

Om jag inte överlever så vill jag bara säga att.. Förlåt för allt. Och hejdå. Haha, jag vet inte ens vad jag skriva omhmhkm.

Hvað er sannleikur?

Från och med idag är verkligheten och sanningen permanent eliminerad, och kommer aldrig någonsin att komma tillbaka. Det finns ingen sanning. Jag är rädd nu, riktigt rädd. Jag är rädd för att saker förändras och föds på nytt, jag är rädd för att nya människor kommer in i mitt liv utan förvarning, förakt, och utan att försvinna snabbt igen. Jag är rädd att folk ska försvinna när jag inte är beredd, jag är rädd för hur det kommer att kännas. Känslorna är min största rädsla. Jag vill inte känna, jag vågar inte. Jag är rädd att ge löften jag vet att jag inte kan hålla för att jag inte längre har någon sanning eller något tillit till mig själv, jag vet inte längre vem jag är och därför kan jag inte ansvara för det jag gör. Men jag vet också att om jag inte tar chanserna så ångrar jag mig sedan. Och mer ånger klarar jag inte av.

2043 (om att vara paranoid)

Jag har ont inuti ögonen, i själva ögonkroppen. Jag har träffat, och inte vet jag, med mig. Jag är ingen, jag är, ser ut än vad jag är och är inte alls eller ens. Det får mig att må så jävla dåligt. Men så är det, och jag nästan. Men strunt samma, jag orkar inte sånt här nu.

Min vecka har varit helvete, eller helvete är en underdrift men ändå. Min helg har varit värst. Jag vet inte hur söndagen blir, men blir den värre än idag så dör jag förhoppningsvis. Fredagen var tom och patetisk, men så går det när jag inbillar mig att jag kan bli accepterad i flocken. Lördagen var äcklig, smutsig, onödig. Som jag. Jag önskar att någon kunde spela piano inuti mitt huvud tills jag somnade, dog. Det hade varit fint. Jag är trött på att ta så mycket plats.

Jag får inget halvt studiebidrag denna månaden, antagligen inte nästa heller för att ja. Det bara är så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag ta mig till? Jag har bara två konkreta skäl i kalendern att leva nu och det är 1: Rfsls medlemsträff i slutet på November, 2: The National spelar i Lund om några månader. FAN VAD JAG HATAR ALLTING JAG SKRIVER

Death to Birth II

Om jag bara kunde få smaka på döden, en liten stund, en liten bit. Jag vill ju dö nu, men jag orkar inte aktivt göra någonting åt det. Det är så jävla patetiskt, när man känner så. Hade vi haft en bro här så hade jag hoppat, för längesedan. Hade jag haft tabletter så hade jag självklart tagit dem, men nu har jag ingenting och fan vad ska jag göra? Jag har redan skrivit det här i ett annat inlägg tror jag. Men sån är jag. Enformig och dum i huvudet, dum i huvudet, faktiskt. Helt jävla värdelös äcklig idiot och jag är inte värd någonting, inte ens döden. Jag är fan inte värd en bra död när andra måste lida till döds hela tiden för att jag ska få jävla medicin så nej. Jag orkar inte mer nu, ok? Jag kan leva som vem som helst, när jag tar mina mediciner. Men nu har jag inga mediciner så nu kan jag antingen leva i MISÄR eller inte alls. Jag väljer inte alls.

Jävla system. (inuti och utanför)

Кому я должен верить?

Privet. Idag är det nästan ett år och en månad sedan jag skrev mitt första sorgliga inlägg här. Jag känner mig som Kasper för jag lyssnar på John Lennon nu, men jag lyssnade före honom och Den Som Inte Bör Nämnas Vid Namn för jag började faktiskt lyssna när jag var tio? Ja, det borde vara så. Jag slutade lyssna på hip hop när jag var nära tio, fast det där känns inte så logiskt. Jag minns ju hur jag och Emma lyssnade på svenskt 60-70tal på hennes rum innan hon flyttade till det gröna radhuset. Då var hiphopen borta, men när jag var i Algeriet så var jag åtta, nio och då var jag fortfarande stuck in da hood. Jag måste ha levt dubbelliv, hm. Eller jo just det, jag lyssnade med Emma i flera år tills jag förstod att det var sånt jag tyckte om och när jag var tio så köpte jag min första skiva med Simon & Garfunkel och sedan var jag fast för evigt. Jag är väl glad att hon gav mig det i alla fall, det är jag.

Thomas Dileva lät som U2 på sitt första album, har ni tänkt på det? Rösten är ju något helt annat såklart, men äsch. Jag vill sova eller dö eller både och sova sen eller sova först och dö sen. Skriver mer senare hejhejdhå.

God is a concept

God is a concept,
By which we can measure,
Our pain,
I'll say it again,
God is a concept,
By which we can measure,
Our pain,
-
I don't believe in magic,
I don't believe in I-ching,
I don't believe in bible,
I don't believe in tarot,
I don't believe in Hitler,
I don't believe in Jesus,
I don't believe in Kennedy,
I don't believe in Buddha,
I don't believe in mantra,
I don't believe in Gita,
I don't believe in yoga,
I don't believe in kings,
I don't believe in Elvis,
I don't believe in Zimmerman,
I don't believe in Beatles,
I just believe in me,
Yoko and me, And that's reality.
-
The dream is over,
What can I say?
The dream is over,
Yesterday,
I was dreamweaver,
But now I'm reborn,
I was the walrus,
But now I'm John,
And so dear friends,
You just have to carry on,
The dream is over.

Min kropp är en bur

Nu sitter jag här igen när andra sover, trötta efter en hel vecka av systematisk förutbestämd och nästan mekanisk lärdom. Folk säger att jag slösar bort min tid, kastar bort min framtid, och visst fan känns det dåligt. Ja, jag känner mig dålig och lat och äcklig. Men hur kan man kasta bort sin framtid? Kasta bort den. Ta den och slänga iväg den. Framtid kan ju betyda så mycket, inte nödvändigtvis positiva saker. Framtid kan vara misär, framtid är imorgon och om tjugo år, hur kan man kasta bort något som man aldrig egentligen har haft i sina händer? Det kvittar väl hur mycket vi planerar och bestämmer, hur många detaljer vi beräknar. Vi kan inte bestämma ändå, och när man förstår det så orkar man inte. För det är så människor är.

Jag är inte orolig över min framtid.
Men det är inte sant. Jag är orolig över min framtid, jag kan inte hjälpa det. Även om jag inte ser någon framtid så är jag orolig över att framtiden faktiskt finns och vad den då har att erbjuda. Ja, jag är nog egentligen mest orolig över att det finns en framtid, för jag är övertygad om att det i så fall är en dålig sådan. Jag är så trött på att vara såhär. Jag är så trött på mig själv och på alla andra och allting. Men ändå kan jag inte sova. Och jag blir så konstig, eller jag har blivit konstig, som att jag inte är.. mig själv. Äh, jag har väl aldrig varit mig själv eller ens vetat vad det innebär att vara sig själv. Jag har alltid känt mig utanför mig själv, men nu, nu känns det annorlunda och jag gillar det inte men jag känner också att jag inte har något val. Det finns bara en väg och det är den vägen jag tar nu och det kvittar hur långt jag skriver eller hur snabbt jag skriver för det kommer inte göra någon skillnad, inte för dig, mig eller någon annan. Vad ska vi göra då? Ska vi dö allihop eller leva i misär tillsammans, detta jävla ord, så frekvent skrivet. Ska jag sluta skriva det ordet eller leta efter något bättre, på riktigt eller på skärmen, eller bara försöka sova. Jag ska nog lägga mig ner och blunda nu. Hejdå.

Nej, ignorera allt jag skrev, för jag är skev.

4 AM

Hej, hej, hej. Jag är så jävla
jag är så förvirrad nu. Lyssna inte på mig, jag vet ju inte vad jag talar om eller vet jag? Klockan är nollfyrafjorton på morgonen (så skrev jag för din skull), jag skakar. Och jag undrar om det här någonsin kommer bli något annat än ett kallt skämt. Jag är så trött på kylan också, än har den bara börjat. Den har inte brutit ut men redan skakar vi. Så vad ska vi göra när det händer, ni vet. När den kommer på riktigt. Vad gör vi då? Jag har sett en del filmer på sista tiden, fina filmer som jag alltid velat se. Det känns bra. Idag har jag sett Life during wartime och The virgin suicides. Life during wartime var ok, men sämre än alla andra filmer jag sett av honom, Solondz. Jag har inte gjort mycket mer.

Jag har inte sovit, men ändå har jag sovit. Jag är inne i en sån där period då jag inte sover alls i flera dagar och sedan tar jag mer medicin än jag kan erkänna och sover i några dagar. När jag vaknar är jag aldrig utvilad, men tiden har i alla fall gått lite snabbare. Som om det skulle göra någon skillnad, min tid är ju ingenting. Den är inte värd någonting. Alla går före den i kön till kassan, alla spottar på den när den ligger på gatan, alla skrattar åt den när den gråter och alla drar i den, slår på den, sparkar, skriker, hatar. Mina dagar är likadana, så ingen märker när en eller två dagar försvinner ändå.

Kanske någon dag kommer min tid att vara värd någonting, men det spelar väl ingen roll. När döden knackar på din dörr, öppnar du då? Eller låter du den stå utanför och frysa tills natten är över, tills ljuset kommer. Men när ljuset kommer utanför, kommer det nödvändigtvis innanför då också? Fråga inte så mycket jämt. Jag stoppade nästan handen i elden nyss. Det ska vi alla göra någon gång.

Kan någon förklara för mig vad jag egentligen ville med det här inlägget?
Alltså. Jag är så jävla glad att jag hittade poladroid, och tack för att en viss person ritade kartan.
Jag har alltid velat ha ett sådant program, mm. Perfekt. Fast den här bilden är ful, men det är den enda jag har på ett pariserhjul och jag ville ha en bild på ett sådant, för det är så jag känner mig just nu. Men nu lägger jag av för tillfället, adjö.

Too queer to be here?

Jag har precis fallit för ett nytt band, Mew. fast jag vill höra deras äldsta musik, jag vill köpa skivor, inte lyssna på youtube. Jag har redan tröttnat på det som finns på spotify. Men jag har inga pengar och när jag säger inga pengar så menar jag inte 100 kronor, jag menar inte heller 20 kronor, utan jag menar INGA pengar. Det är helt sjukt. Jag kommer inte få pengar förrän om en månad, och då får jag knappt någonting ändå, så vad fan ska jag göra? Jag klarar inte av Höör, jag klarar inte av att sitta här och dö, då kan jag inte gå till skolan eller någonting för jag behöver Malmö, jag behöver Möllevångstorget, Rosengård, Södervärn, folkets park. Fan. Jag klarar mig inte utan det där. Snart tar ju kommunen mitt skolkort.

Idag var jag på regnbågsfestivalen igen, men jag kom sent för att jag åkte till ett vandrarhem och lämnade en massa mat som jag hade fått av Maxos. Lådor fulla med falafel och hummus, bästa märket. Hoppas att de blev glada. I regnbågshuset visades filmer. Amatörfilmer. De var ganska bra, i alla fall den första och den andra. Den tredje missade jag nästan helt för att mitt liv drog dagens skämt för mig ungefär fem minuter efter att jag kommit dit. Out of the blue kommer Kitty, en tjej jag träffade på minkdemonstrationen. Jag ogillar inte henne precis, men hon har väldigt jobbiga handikapp i form av extrem-adhd och en massa andra oförklarliga saker. Hon behöver medicin, men hon har inga pengar. Skitsystem.

Men hon är ok. Dessutom var hon den enda av alla kryddiga veganer som ville vara nära mig på demonstrationen, (hon är inte en kryddig vegan, förstås). Och nu var hon den enda av alla vackra regnbågsmänniskor som ville vara nära mig, (hon är inte vacker och regnbågsfärgad). Alltså jag menar inte att hon är ful, jag ser ju inte skönhet på det sättet. Jag menar bara att hon är ointresserad och ointressant. Sådant finner jag väldigt oattraktivt, så vad ska jag göra. När jag säger oattraktivt så menar jag vänskap, för det är ju självklart allt det är. Fan vad svårt det är att förklara. Jag orkar inte förklara hur hon ser ut eller är heller, bara att hon ser ut att vara 15 fast att hon är 23 eller någonting. Och hon pratar om Amnesty hela tiden. Hon gillar mig också, det är irriterande. Hon vill vara min vän. Men hon har en pojkvän, och det får väl räcka, för jag orkar inte vara någons låtsasvän just nu. Varför ska allt vara så komplicerat? Jag gillar komplicerade människor och musik och filmer och bilder och ord och städer och gator och hav och djur och skägg och dofter men ändå. Ibland vill man bara att allting ska vara enkelt och rakt på sak. Berätta vad du vill ha från mig direkt liksom.

När jag satt där inne idag, i regnbågshuset, i soffan med Kit, och två av världens snyggaste personer, så kände jag mig så jävla ledsen. Efter det har jag varit ledsen hela tiden. Jag kände, när jag satt där, hur jag försvann. Hur folk ignorerade mig, vissa såg mig men tog genast avstånd. Tittade med omedveten avsmak. Det blev bara för mycket den här gången, att jag aldrig någonsin ska bli accepterad någonstans. Inte ens i hbtq-världen är jag välkommen. Jag är för queer för att vara queer. Åh, snälla säg mig vad jag gör fel för jag orkar inte sånt här längre. Allt jag själv känner att jag gör och är fel ser jag att andra kommer undan med, så jag förstår inte? Det är precis som i skolan, det går inte att förklara varför folk hatar mig. Det bara är så, det är någonting med mig som gör folk äcklade, arga, ledsna, rädda, äcklade, äcklade, äcklade. Jag ska verkligen sluta skriva nu när jag fortfarande är vid medvetande, adjö.

Finns det medicin mot kronisk repulsivitet?