måndag 30 november 2009

Head over heels



Ja mina vänner, nu har jag äntligen vänt tillbaka dygnet. Jag somnade igår när jag kom hem efter världens bästa julskyltning och så vaknade jag nu, så det är bra. Det är skitbra faktiskt! Men min bilddagbok är borta..

Nu ska jag berätta om igår. Vi sålde nästan allting, och jag fick sålt några skivor också till någon recordhunter för 10 kronor, vilket var väldigt dumt eftersom att jag kunde sålt skivorna för minst 50. Sen kom det en tant och frågade vad ekologiskt innebar. Det tyckte jag var lite ledsamt.
Socialdemokraterna hade ett eget tält, men inget annat parti (precis som den gamla goda tiden), det var fint. Stefan var tomte och vi fick skriva en egen önskelista så jag skrev att de hemlösa skulle få mycket bättre chanser och så. Ja och en massa annat, som att SD skulle grävas ner i en grop så att vi kunde plantera ett välbehövligt träd på graven.

Jag hade med mig min cd-spelare, och mina finaste skivor. Så vi spelade hela dagen och det var därför vi fick så mycket kunder! Alltså om pengarna hade gått till mig då hade jag varit jävligt rik nu. Men så var icke fallet. Vi spelade Bob Dylan, The National, Håkan, Kent, John Lennon, Nick Cave, och en massa annat. Det gick verkligen hem hos vissa.

Det bästa med dagen var att jag fick bekräftat att jag faktiskt möjligtvis är väldigt bra på att läsa av folk. För vi hade ju satt upp reklam vid Holma och på andra ställen om att allt var ekologiskt och att vi hade vegan-alternativ. Jag har ju självklart aldrig frågat människorna där om de är veganer, utan jag bara verkligen kände det. För det kan man ju känna?

Vid klockan sex på kvällen, när Gungstolarna spelade (som för övrigt behöver en ny sångare), så kom det fram en lång man med ett stort leende som jag tycktes känna igen.
"Vad har ni som är.. vegan?" Frågade han försiktigt. Gissa om vi blev glada? Så han köpte våra goda ekologiska choklad-vegan-muffins och sa att han tyckte att det var jättebra att vi hade vegan-alternativ. Vi var ju de enda som någonsin haft det. Jag frågade om han kom från Holma, och ja sa han att det gjorde han. Han sa att han bodde med två andra veganer hemma.
Efter ett tag så kom han tillbaka med det där leendet igen. Han sa att det var jättegott och att han skulle köpa hem några påsar också så att de andra fick smaka. Sen gick han och vi var gladast i världen för att han var gladast i världen.

Jag tyckte verkligen om kombinationen liksom, att skilja sig från mängden på ett bra sätt så att det gör andra människor som skiljer sig, glada. Jag tyckte om att få spela min musik för folk och märka att det gjorde folk på mycket bättre humör än alla svenska jul-klassiker som spelas hela tiden. Jag har märkt att jag blir glad när andra blir glada av någonting jag gjort. Det är då jag vill leva, om så bara för en sekund. Om jag i framtiden kunde göra det hela tiden, ha det som mitt jobb.. Då är det möjligt att det faktiskt finns en framtid där jag är med.

Om jag ska vara helt ärlig om vad jag tänker, så ska jag säga att jag tror att anledningen till att jag plötsligt kunde somna i tid och vända tillbaka dygnet, var nog, kanske, möjligtvis att jag vad glad. Jag var inte ledsen eller arg när jag kom hem. Jag var mest lugn och det kändes lite som att folk inte såg mig så värdelös ändå, inte just då i alla fall. Men nog om det, tack så mycket för att ni läste/inte läste. Som tack så får ni en av världens bästa låtar länkad!

..

lördag 28 november 2009

II

Jag minns när vi skulle till sjöholmen innan avslutningen i sjuan.
Jag var sjuk i huvudet, och skulle gå dit. Och så började det regna..
Eftersom att jag hade ganska mycket kajal och mascara så kan ni ju tänka er själva hur det blev. Mitt äckliga hår blev jättelockigt och jag hade plockat bort mina ögonbryn helt också.
Dessutom hade jag helt svarta kläder.
Det började som sagt regna, och sen kom det en massa jävla bilar med föräldrar som stannade, så jag bestämde mig för att gå i skogen istället. Så jag gick. Och jag blev full av tistlar och frön.

Jag var så sjukt jävla äcklig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, men jag visste att det var längre tillbaka än dit. Och så kom Moas jävla mamma.

Så nu var jag framme och skulle gå till min grupp som bestod av Anden, Linus och någon annan elak människa. Victoria också kanske, jag vet inte.
"Fyfan vad du är äcklig, du är så jävla äcklig äcklig äcklig emo emo äcklig emo emoäckel"
Det blev som ett konstigt krig mot mig, och ingen var på min sida. INGEN.
Men det här är ingen tyck synd om mig-berättelse, det här är bara en berättelse.
Efter att jag förlorat förståndet så skulle vi göra något annat, och jag gick bort från min grupp och bort från mig själv. Sen försökte jag förklara för någon men det gick inte, och så skrattade Alexander och han var inte elak men helt plötsligt gick han fram till dörren där mitt namn stod, för det var där jag skulle sova, och så strök han över namnet och skrev EMO istället.

Varför då?
"Ja men, du har ju överdrivet mycket smink, det är liksom svart i hela ansiktet."
MEN DET REGFNAR JU, VAD ÄR DET NI INTE FÖRSTÅR?!?????
Men ingen förstod. Det var så jävla konstigt.

Jag stod ut i någon timme, men sen gav jag upp. Så jag gick till Dan och sa att jag höll på att dö av mina konstiga utslag. Det var sant. Jag åkte hem, och jag minns att Ellen grät och blev omhållen när jag åkte iväg med den där jävla kvinnan igen. När jag kom hem så skrattade jag.

Jag åkte inte till sjöholmen fler gånger.

Här.

Jag minns..

När vi skulle gå HELA fogdarödsrundan i åttan för att det var "värdegrundsdag".
Det var höst, så det var löv överallt. Jag vet inte om det var i åttan eller höst, men jag tror det.
Jag lyssnade på min mp3, sista mannen på jorden. Men jag hade lyssnat på alla låtar efter ett tag, det gjorde ont. Jävligt ont. Sen började det regna och jag hade ett paraply, svartvit-rutigt.
Eftersom att vi tvunget skulle gå med klassen så gick jag längst fram bakom läraren för att undvika folk så mycket som möjligt, jag tror att det var Kerstin. Men hur som helst så var jag den enda som hade ett paraply och det skulle ju Anden, Marcel och Kalle självklart ha. Jävla emoparaply, ge hit det, men ge oss det då, jävla emo, emo emooeomeommoomemo
De slog mig, och puttade mig och tog sönder paraplyt. Sen sa Kalle till Kerstin "Hon vill inte dela med sig, blablabla" Då började jag skratta och gråta, och så vände hon sig om och sa någonting jag aldrig glömmer. "Då är ju värdegrund någonting du verkligen behöver lära dig, sluta vara så egoistisk".

Hela tiden tänkte jag att jag skulle gå iväg, ingen skulle märka det och det spelade ingen roll ändå. Jag skulle bara gå in i skogen och försvinna eller kanske lägga mig och frysa ihjäl någonstans, det spelade ingen roll det spelade ingen roll det spelade ingen roll.
Fast nu är det ändå ganska roligt.

Om ni vill lyssna på precis samma som jag gjorde då, och det här är viktigt. Tryck här.

;

Haha, okej. Jag skäms verkligen över mig själv nu när jag ser vad jag har lagt in på den här stackars bloggen. Men jag försöker att inte radera någonting.

Idag har jag försökt vända på dygnet men det gick inte. Jag har sett Girl Interrupted, och det jag har att säga om den är precis som någon annan sa att den är otroligt överdramatiserad. Den är väldigt slarvig också. Sen fattar jag inte varför det skulle vara en 90-tals version av 60-talet, det såg ju bara ut som en maskerad med 60-tals tema eller någonting. Jättekonstigt.

fredag 27 november 2009

III

o.k. o.k. o.k. o.k.
I 'm so fuckin alone
I' m so fuckin alone
oh no, being alone
I'm so fucking alone
o.k. o.k. so this is me
o.k. o.k. so this is me
this is me
o.k.
I' m not even sure what she wanted
I 'm not even sure what she wanted

what she wanted
*

II

evening breeze river east
music mix salsa speed
metal rap lonely sex
open jeep with the speakers back
rock n roll band practicin'
shakin those walls next to me
everybody is in a dream
of what they want and who they need
to feel all right to be alive
to wipe out words that they despise
from a thunder brain
that's quick to pain
and only once to live again
when that set up gets in the way
the dreamin brain will make a play
to wipe it all outta space
press record and then erase
'cause there's something here
they gotta face
everybody in this place
it's the same for everyone
they gotta figure out something
they gotta figure out themselves
they gotta figure on their own
they gotta figure out, ok?

Fuckin' alone




Fast young girl wants to go
body 's red mouth is whole
got the worst in the world
but this won 't be hassle-free
lovers kiss in the heat
body crush basement suite
mind my eyes behind my hair
hide my face and look nowhere
change addresses ditch that guy
don 't pick up when he calls
runaway everyday
coffee beans and hideaways
they want these, they want those
first my nose then my toes
presidents and super freaks
litey dogs and love boutiques
afternoons wakin up
neighborhood slouch and stuff
drifters too in a flow
nowhere they got to go
shave haired girl with a dog
dressin cool not too new
I wanna talk I wanna know,
what she feels and what she knows
I m so fuckin alone
I m so fucking alone
o.k. o.k.this is me
o.k. o.k.this is me

Nålens öga

Alltså
såhär känns det
som om någon skrikit i mina öron tills trumhinnorna exploderat, mina ögon slocknat
och min mun klistrats fast i ansiktet. Som att min kropp plötsligt bestämt sig för att inte fungera längre, mina ben är borta och jag kan knappt lyfta mitt huvud längre. Jag orkar liksom inte göra något annat än att sova och trycka på tangenterna ibland. Men jag kan inte vakna, jag vaknar aldrig, jag sover just nu och egentligen sover jag inte utan jag liksom bara slocknar. Som om någon stängt av mig.

När jag lyssnar på musik får jag ont i huvudet, när jag inte gör det så mår jag illa. När jag ser på film så blir jag tom, och när jag inte gör det så blir jag galen.
När jag går upp från sängen så känns det som att jag ska dö men när jag ligger ner känns det som att jag är död. Särskilt på morgonen när jag är jättetrött, då kan jag bara blunda och försvinna och så känns det precis som att jag dör. Jag tror till och med att jag dör ibland och det känns verkligen underbart. Men sen blir jag så ledsen när jag vaknar, så ledsen att jag kan strunta i skolan eller tåget eller vad det nu är för viktigt jag ska göra. Jag tänker bara "nej jag kan inte vakna, det finns ingenting som kan få mig att göra det" och det är nog väldigt sant också.

Mitt liv känns som ett fantasiliv, eller det känns som att jag har två liv. Ett "riktigt" liv, jag går till skolan, hälsar, gör dåliga val och bra val. Jag väljer vad jag ska ha på mig på morgonen och jag ringer till Caroline efter skolan och frågar vad hon gör fast jag hatar henne lite mer än jag borde. Jag gråter ibland, och skrattar ibland. Jag ljuger hela tiden, för alla.

Sen har jag mitt andra liv. Det där sjuka, konstiga livet som ingen förstår eller ser. Som ett land utan stolthet. Som ett hav utan vatten. Jag går på konserter och blir dum i huvudet. Jag gör saker bara för att få det gjort, och jag förstår inte meningen när den inte ens finns. Jag träffar människor som förändrar allting och sen lämnar jag eller blir lämnad eller både och.
Jag blir kär och ljuger, blir avslöjad och hatar mig själv och hatar personerna som lurade in mig i mina egna lögner. Jag tänker sjuka tankar, löjliga tankar, skriver, hatar, tänker på döden som om den vore samma sak som livet och tvärtom. Jag förstör allting och gråter över spilld mjölk som om det vore absint. Tro mig, jag har hittat det vackra i livet så många gånger, det där fina som man alltid söker efter. Jag har haft det i mina händer och jag har tappat det, kastat det eller kramat sönder det flera gånger. Jag har blivit ensammare än toppen av ett jävla isberg. Det är ensamt.

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte vad jag ska göra och jag vet att ingen bryr sig. Så har det alltid varit, men det spelar ingen roll. Det hjälper ju inte att någon bryr sig.
Jag önskar bara att saker och ting var annorlunda, lite enklare att förstå, det är allt.
Jag behöver resa bort nu.
Iggy Pop får förklara resten.

Idiot



Idag fick jag en massa trevligt med posten.
Jag fick övergivna planer, osignerad, men ändå.
Sen fick jag diktsamlingen blå stunder där en av mina dikter kom med. Och så fick jag mitt paket från cdon med alla fina saker.

Imorgon ska jag till skoslslllsan
jag vill inte
jag orkar inte
jag vill inte
jag orkar inte
jag vill verkligen verkligen inte.

onsdag 25 november 2009

Vi kan väl vänta

tills imorgon.

Vi kan väl vänta

Du har lärt mig allt jag kan
om att aldrig någonsin
lägga sig i
Du och jag kan stå
i vårt hörn och blunda
Det är ändå redan
alldeles för sent
Det finns inget kvar
att hålla fast vid
så du och jag kan stå
i vårt hörn och undra
vad var det som gick fel
Vad var det som gick fel?

måndag 23 november 2009

Ultravåld


Jag blir så arg på min blogg ibland. Mest för att den är så mörk och arg och ful. Som jag.
Jag borde ta bort den. Men jag ska nog inte det. Idag har jag sett A Clockwork Orange, den var sorglig. Jag ska aldrig någonsin gå till skolan mer, fast imorgon ska jag det. Tror jag.

söndag 22 november 2009

Gener och anlag, allt var ett misstag

Jag kan säga såhär - min syster är sjuk i huvudet.
Och folk tycker bara om mig när de är fulla. Jag ska skriva en dikt om det nu.
Nej jag skojade bara när jag skrev att jag skulle skriva en dikt. Jag skojade kanske med allt jag skrev, på hela bloggen, jag kanske inte ens har en syster. Vad vet ni? Ni har ju aldrig träffat henne, eller ja en av er har gjort det i alla fall, kanske fler. Jag vet inte riktigt vem som läser och jag bryr mig inte heller. Men nu ljög jag ju igen.

fredag 20 november 2009

*

Sommaren kom som en nyhet från bagdad
ett hån mot sunt förnuft
Inventera dina minnen betygsätt ditt liv

mitt i staden över stekheta plåttak står tiden frusen still
hur kan du se att det blivit 2000 tusen-talet vi har haft
2000-talet utan
2000-talet utan

Kärleken räckte nog halvvägs men vi gick för långt för att vända om
Jag vet att jag vet att den inte finns kvar
Jag tror dig jag tror dig du vet att jag alltid har trott på nån som du
Jag ber dig ge mig en vit lögn
säg att du tror på mig en gång till
du får tro vad du vill

.

torsdag 19 november 2009

2000

Såhär är det. Jag har inte varit i skolan ordentligt på flera dagar, och jag vet hur dumt det är. Men jag kan inte, jag vill inte, jag känner ingenting.

Igår åkte jag och Jessica till Malmö för att gå på en föreläsning. Men vi kom försent eftersom att det var fruktansvärt konstigt väder och svårt att hitta dit. Vi hittade ett café som hette café 5, men det visade sig vara ett ställe för taxichaufförer och homofober. Några meter därifrån låg djurens rätt och bredvid låg rfsl. När vi kom dit så öppnade en 2,5 meter lång TinaHåkan med världens finaste leende. Vi spenderade den närmaste halvtimmen till att lyssna på den sorgligaste hemskaste och finaste historian jag någonsin hört. Någonsin. Erhan Erhan som flytt till Sverige när hans pojkvän blev mördad av sin egen familj, berättade om hur han bott på gatan, blivit utnyttjad , längtat hem och förlorat hoppet om mänskligheten. Men han satt där framför oss. Han var inte död trots att han mest velat dö hela tiden. Anledningen till det var att han lovat sin pojkvän att uppfylla deras drömmar.

Efteråt gick vi och pratade med TinaHåkan. Jag hade svårt att förklara vad vi gjorde där, men när jag visade några papper från våra möten så blev han plötsligt väldigt glad och engagerad. "Det här är bra, det är jätte jätte bra." Sen ropade han in Camila, och hon var lika exalterad.
Jag minns inte riktigt vad vi sa, men vi skulle träffas igen.
När vi var på väg ut så kom det fram en söt tjej och sa "Jag hörde lite om vad ni gör, det är jättebra. Jag hoppas att fler gör som ni."

Vi gick ut i stormen och spenderade resten av natten i Lund för att vänta på en buss till Örtofta så att vi kunde ta Skånes sista tåg till Höör.
Jag har aldrig känt mig så välkomnad förut, jag menar, det var liksom en lägenhet full av underbara människor. Som en helt ny värld, inte alls som Höör. Jag börjar längta bort väldigt mycket, men å andra sidan så vill jag inte lämna det enda stället som faktiskt verkar behöva mig. Men jag känner mig ändå väldigt obetydlig, och tom.

Jag är inte säker på om jag någonsin kommer att finna den där anledningen som jag trodde att jag hade funnit.

onsdag 4 november 2009

And if I told you that I loved you, you'd maybe think there's something wrong





Killing moon

Jag vill dö.
She wore blue velvet
Bluer than velvet was the night
Softer than satin was the light
From the stars

*