Warum?

Okej, let me get the story straight. Jag trivdes direkt på söndagen när jag kom hit, jag och de andra boende kom överens direkt även om vi är väldigt olika. Jag kände att jag kunde vara mig själv och det var jag, men det blev för mycket för dem. I Berlin växte konflikterna som en cancer mellan oss och jag tillbringade största delen av resan till att gråta och skada mig själv. Det betyder inte att ingenting var positivt men samtalen med Andie var enbart negativa och därför började hen också må dåligt, sämre än mig. Efter allt skrik och gråt fick jag åka till Andie i fredags och då talade vi ut på ett väldigt skrämmande sätt. Jag trodde att det var slut, att kaoset tagit över allting och jag kände mig som en stor svart fläck. Skriken, gråten slutade och jag fick sova hos Andie över helgen. Vi talade ut och allting kändes bra, jag kom hem och talade ut med en här och allting kändes ännu bättre. Men hur började allting då?

Det började med att några boende störde sig på mig för att jag har mycket att säga om allting, mina åsikter och min kost. Min personlighet. Jag kände mig pressad och reagerade därför väldigt dumt på någonting A sa. Vi började bråka och jag gick ut och grät. Där gick allting åt helvete och jag kände mig väldigt mobbad av de andra. Vi sa förlåt men ingenting blev bättre, jag höll mig tyst och snäll men ingenting hjälpte. På väg hem när allting kändes helt okej, stannade vi för att äta. Tre boende (A, M och D) satt själva i bilen efteråt och när jag kom tillbaka såg jag att mitt headset (som var dyrbart och i perfekt skick) låg på samma plats som förut men var totalt sönderslitet och förstört. Jag fick panik men sa lugnt, "har någon sett mitt headset eller bytt ut det?" direkt blev folk rasande och skrek åt mig att jag inte får anklaga någon. Jag lugnade ner mig och tänkte att jag kanske råkat göra det själv, men jag tittade närmare på dem och insåg att det var bitmärken överallt, att de var sönderbitna. Jag fick sån panikångest att jag började gråtskrika "VEM HAR GJORT DET, VARFÖR, JAG SKA HA TILLBAKA DEM, GE MIG DEM NU!!!!!???" Då, då bröt helvetet loss och jag kunde inte andas, D och A började spy. Efter ungefär 500 bråk med personalen var vi hemma och jag började packa ihop alla mina saker. Då knackade D på mitt fönster och jag tänkte att nu orkar jag inte mer, men jag gick ut till henne. Vi satt i mörkret och hon hotade mig, hon sa att jag skulle akta mig för dem och att det är farligt att anklaga dem för något de inte gjort. Hon sa att det var mitt fel om någonting hände med A och att det fanns andra hem jag kunde flytta till. En sista panikattack och sedan var det krismöte. Krismötet var fruktansvärt, riktigt hemskt. Jag fick det värsta utbrottet jag någonsin fått inför folk och bara skrek och skrek "HUR KAN NI GÖRA SÅHÄR? JAG ORKAR INTE MER, JAG ORKAR INTE MER NU". Jag grät, slog och sprang in i huset, ramlade ner på golvet och grät, sprang in på mitt rum och trodde att jag skulle dö. Mi (en av de boende) sprang efter mig och kramade om mig, sa att allting skulle bli bra. Jag lugnade ner mig och då kom A in. Vi talade ut lite och saker började kännas bättre.

Nästa dag var allting helt okej. Nu är allting bra och jag har fått Glenns gamla hörlurar. Men jag vet ändå inte om jag klarar att bo kvar här. Imorgon är det soc-möte och jag får ge det några veckor, sen får vi se. För sjukt nog trivs jag ändå. När getterna stångas mjukt mot ens händer och katten smyger in i rummet för att bli klappad, hur kan en annat än trivas då? Oh dear god, please stop fucking with my head. -

Blow away

Aldrig ska en få lugn och ro, aldrig slutar livet trycka ner en i asfalten. Vad ska jag göra nu? Z-gården var inte som jag tänkt och snart förlorar jag Andie också. Varför ska det vara såhär? Varför kan ingen bara hjälpa mig, ge mig lite lycka utan att piska mig efteråt. Snart tar jag kroken som är satt för mig. I taket hänger en krok i träbalken, jämte den är en stor bortbruten bit i träet. Som att någon försökt hänga sig där. Men ändå sitter jag här på golvet och lyssnar på Kate Bush, försöker tänka att jag vill härifrån samtidigt som jag försöker tänka att jag vill stanna. Jag kan inte bestämma mig. Jag kan i nte, jag vill inte, jag vet precis vad Kerstin kommer att säga och jag får lyssna. Två veckor till sen får vi se hur jag känner. Kommer Andie att vänta? Kommer jag att klara mig? Vet inte och antagligen.

Åh herregud.

The place that I'm from doesn't exist anymore

Yoo. Idag ska jag till kollot, ja om en timme ska jag åka faktiskt. Fatta vad underbart det känns, att börja leva. Jaaaaaaaa. Som att titta in i solen utan att bländas!

Det sårar mig när jag kallar mig hon

 

Hej blow-jen. Ser jag ut som en liten flicka? Ja det gör jag, jävla fitta. Jag orkar inte mer. Vad fan ska jag göra då? Snart spricker vågen av alla kilon jag lagt på mig och ändå ser jag ut som ett barn. Inte utan kläder, mina former är så fylliga att jag inte ens tror det själv, men med kläder som täcker mina former ser jag återigen ut som barnet jag försökte lämna. Min läkare frågade om jag åt ordentligt "Du ser så smal ut" och jag bara HAHA r u for real man?! Förlåt, jag är dum och jag vet att jag inte är fet men jag tycker att jag är så jävla äcklig och fet och vidrig och värdelös att jag skulle kunna slänga en stor jävla yxa genom mitt ansikte och köra sönder min kropp med en stridsvagn. JAG VILL INTE SE UT SÅHÄR MER, JAG VILL INTE SE UT SOM EN FLICKA HERREGUD LÅT MIG BLI EN KATT.

Allting började när jag vaknade idag och var tvungen att åka till Lund i skabbigt tillstånd med fett hår. Jag åkte till gamla bup-akuten där öppenvården är nu, och när jag kom in så såg allting ut precis som då. Jag fick en konstig tillbaka-känsla och när jag kom ut satt känslan kvar. Känslan av att vara 15 år och nyutskriven från psyket. Efteråt gick jag in på H&M för att fördriva tiden och när jag såg min nakna överkropp i provrummet så ville jag bara skrika, spy, strypa mig själv. Det jag såg var så vidrigt och groteskt att det inte ens går att beskriva. Samtidigt var det väldigt kvinnligt, vilket förvirrar och skrämmer mig på samma gång. Är det att jag inte vill vara en fullvuxen kvinna, eller är det att jag inte vill vara det kvinnliga könet? Tanken på det förstnämnda skrämmer mig, jag vill inte vara sån. Men jag vet att det inte är så heller, jag vill vara vuxen och se vuxen ut. Jag vill bara inte se så kvinnlig ut, med stora bröst och runda former, jag vill kunna välja och vara androgyn. Det känns som att ju mer min kropp växer, desto längre ifrån den drömmen kommer jag. Jag vill kunna ha mina klänningar och mitt rosa nagellack utan att någon tänker "åh vilken söt flicka" eller "oj vilken löjlig kvinna". Jag är ingen jävla flickakvinnatjejtöshon jag är inte det jag är inte det okej? Jag är jag, hen, den, det vad fan som helst. Helst den. Och jag är Miriam, jag är Milane, jag är Nevora. You can call me Al, men fan, lägg av med honkönet. It's getting a bit old.
-
Imorgon ska jag och världens underbaraste, vackraste, bästa partner, inte fira midsommar genom att se på film bland annat. Sen är det packning och kollo efter helgen, följt av en sista kväll hos Andi innan jag flyttar och åker till Berlin. Kan ni tänka er? Så många år av ingenting och nu händer allting. Igår klippte jag mig i armen och smetade blod på väggarna i min mammas rum, jag vet fan inte varför jag gjorde det. Hela veckan har varit sinnessjuk, men det orkar jag inte skriva om nu. Idag vart jag på Tattoo World och insåg att Elin kan vara perfekt till min katt, så jag ska försöka gå dit på söndag och träffa henne. Vet fortfarande inte hur/var jag vill ha den, men det får vi se.. HEJDÅ!

Am I dirty am I clean

Jag har inte skrivit på ett tag, vet inte ens om någon läser eller bryr sig men jag har haft så mycket att göra i huvudet. Nu sitter jag med ont i magen efter en massa Faxe kondi som min mor tog med sig från Danmark. Jag lyssnar på hole och läser om folk som bott på Z-gården. Jag bryr mig inte om att negativt de skriver, ingen kan ta ifrån mig lyckan jag känner inför att flytta dit. Ingen förutom jag själv. Men jag ska fan inte lyckas, jag ska fan lyckas. Jag har gråtit i två dagar nu, fast att jag var hos Andie. Jag vet inte varför jag har så mycket ångest även om det finns många förklaringar så vet jag inte. Kan jag inte bara få vara glad? Men jag är glad, jag är positiv. Ni kanske inte ser det när jag gråter och säger det jag säger, men jag är glad innerst inne. Samtidigt är jag bara så jävla ledsen att jag nästan vill ge upp.
-

Min dator är fixad nu och det betyder att jag kan börja lägga upp filmer och bilder igen. Jag har filmat till min videoblogg och laddat ner Videofy me eller vad det heter. Jag orkar inte mer nu herregud.

Container

Snälla, spy inte när ni ser bilden, det fräter på tänderna.

Men det här är min fina bikini (som dock sitter lite konstigt på bilden)

och min nya (eller gamla) kropp.

Och nu ska jag visa er någonting annat fint som jag köpte idag på container i Höör:

Söt va? Det är min plånbok nu, haha jag är störd i huvudet jag vet.

Falafel kitchen

=^-.-^=

Idiot

Igår åkte jag till BUP i onödan då det visade sig att det var idag jag skulle vart där, så jag åkte till Nova och handlade lite kläder istället. Bik bok hade 50% på exakt allting i hela affären vilket bara händer en dag varje år eller någonting, så det var ett konstigt sammanträffande att jag hade bestämt mig för att handla där just den dagen. Jag köpte min stjärnbikini, grå tights och två nagellack. När jag kom hem insåg jag att jag hade tagit fel bikini, precis som med den där klänningen. Vilket leder oss in på dagens missöden..

Jag vaknade sent och var inte framme hos min psykolog förrän han skulle gå hem, så det blev inget samtal. Han körde mig till stationen och jag åkte till Nova Lund igen i brist på annat att göra. Jag gick tillbaka till bik bok och la undan bikinin som jag ska byta imorgon, tredje dagen på Nova. Men jag köpte lite underkläder och imorgon ska jag köpa solglasögon. Zäta sa att man ska komma dit välutrustad, så ja. Jag ska få lite pengar till mer kläder och väskor till alla mina saker. Anyway, innan fick jag ett litet utbrott på stationen då jag smällde paraplyet i marken och gick iväg. Sen ångrade jag mig och fick gå tillbaka för att hämta det. Cecilia klappade mig på axeln och sa "Jag ville bara säga hej" men jag var för arg för att svara, så jag svarade inte. Hon är så fin. Hoppas inte att hon hörde när jag sa idiot till henne. Ja och sen drack jag Cream soda igen, en väldigt beroendeframkallande dryck. Nu sitter jag här och väntar på att mina föräldrar ska börja bråka för att Marianne är redlöst berusad och vägrar gå ifrån datorn där min fader sover. FUN LIFE! Mm, nu började de bråka och jag ska dricka fun light.

Hit it

Heyall what's up? Sitter och kollar på fängelsedokumentärer för att jag glömde ta mina tabletter, så en vanlig kväll med andra ord. Min dator har gått sönder totalt sedan jag skrev sist vilket är varför jag inte orkat skriva, förutom det har jag faktiskt mått bra. Hela mitt huvud är ett stort Z sedan jag fick beskedet men ändå. JAG SKA FLYTTA HALLÅ?! Inte till Landskrona heller, till Staffanstorp.. Men ja. Till världens finaste hvb-hem. Hang that in your tree! Jag ska få den här äckliga datorn som jag sitter vid nu, min faders bärbara dator. Den är inte så bra eller trevlig men jag kan ändå inte ha en stationär dator med mig så nu får det bli såhär.

Imorgon ska jag till Micke och prata mer om Fredpatetrisk. Get it? Fredrik är patetisk? Jordens största avskum? Borde ruttna i en cell men lever livet HAHA skojade. Hur man kan leva ett sådant liv frivilligt är för mig ett evigt mysterium. Anyway, vi ska fortsätta prata om honom och kanske kan det få mig att sluta se syner och få panikångest och ha tvångstankar om att skriva hur mycket jag hatar honom varje gång jag nämner hans ovärdiga namn. Sen ringsjöskolan, det är väl nästa kapitel. Jag borde verkligen ha skickat in min anmälan till BEO vid den här tiden men jag har fortfarande inte gjort det. Jag orkar liksom inte när jag vet att det är flera timmar av skrivande och återblickar, minnen jag inte haft på så länge. Inte för att det är särskilt smärtsamt men det är så jävla mycket som ska skrivas ner. Det är ju inte precis som att jag blev nerslagen en gång utanför gymnastiksalen, utan tre år med daglig mobbning av i princip alla som hade en minut över. Eller ja, jag ser det som tre år eftersom att det fortfarande fanns väldigt närvarande hos mig när jag skolkade i en månad, några månader. Det fanns under sommarloven och helgerna och kvällarna, hela tiden. Det är antagligen någonting alla som varit i en sådan utsatt position känner igen. Nu mår jag inte dåligt över minnen längre, det har jag kommit över. Men följderna av allt detta kommer aldrig att försvinna. Mina ärr, min ätstörning, mina betyg, min självkänsla, allt det där kommer alltid finnas med mig. Och även om det försvann så har jag redan förlorat så mycket av min barndom till en massa skit. Jävligt mycket på grund av den där vidriga skolan. DÄRFÖR väljer jag att "ta upp gammalt groll" igen.

Okej, nu till resten av dagen. Jag ska till erikshjälpen för att leta efter en väska, sedan ska jag nog till Nova Lund och få den där bikinin avklarad. Jag har pengar över på mitt jojokort som jag måste använda för på Zäta får man jojokort när man behöver det. Bra va? Ja! Förlåt om jag skriver totalt onödiga saker men jag är bara så glad. Jag är så glad att jag slipper sitta på mitt rum varje kväll och ha ångest över allting, komma till Andie och ha ångest över ingenting, träffa Caroline och ha ångest. Ångest ångest ångest. Man brukar ju säga att det skulle vara bra att ha en on/off-knapp till sina känslor, som en lampknapp. Det går såklart inte, men tänk om man kunde få en dimmer till sina känslor? En knapp där man skruvade ner känslorna till en behaglig nivå. Tänk om Z ger mig den möjligheten. Tänk om jag en dag kan skriva "Jag är lycklig" utan att sudda ut det och skratta. Jag känner mig nästan lycklig när jag tänker på det.

Talk it over

Jag tog foto i smyg på mina grannar som trängdes under ett litet paraply.
De gör allting tillsammans fast att de har varit gifta så länge, that's something.

A sort of homecoming

Jag ska fixa min bloggdesign snart, just nu får det vara. Vad har hänt sedan sist? Jo det ska jag berätta.

Jag var ju på Z-gården i tisdags för att se hur det var. Jag blev kär, direkt när vi kom dit blev jag kär. Jag gick i regnet till socialen för att träffa Kerstin, men då ringde min mor och vi bråkade om pengar tills jag började storgråta. Jag satte mig gråtandes i bilen och vi körde mot Staffanstorp där gården ligger, det är ungefär 15 min från Höör och 5 min från Lund. Det första jag fick se när jag klev ur bilen var hästar, några vildsvin och två enorma grisar. Grisarna var det finaste jag sett, som stora monster. Sen kom en bonde med en nästan lika stor hund och vi gick bort mot huset. Jag klev in i hallen och direkt när jag kom in kände jag mig som hemma. Det var ingen avdelning eller institution, det var ett hem. Jag hälsade på en gullig liten pojke som bodde där, han fyllde 15 den dagen så jag sa grattis. Vi satte oss i köket för att ha möte, jag, Kerstin, föreståndaren Pihl, Tord, Gudrun, och Glen. Alla verkade vara behandlare så man träffar alla som jobbar där dagligen tror jag. Pihl verkade jättesnäll och omtänksam, Tord verkade lite jobbig och gammaldags då han klagade på piercingar och annat men Glen tror jag kommer bli min favorit. Alla jag träffade där var underbara, och jag har en känsla av att när man bor där så finns det alltid någon att prata med. Förutom de jag träffade finns en konstnär/smed, några vikarier och praktikanter, husmor, kroppsterapeut, massageterapeut, djuransvarig, osv. Det finns 5 platser + 3 utslussningslägenheter. Men jag vet inte hur många som bor där nu.

På mötet pratade jag om allting jag möjligen kunde komma på, jag kände mig inte alls rädd för att berätta. Jag ställde tusentals frågor och fick alla svar jag behövde. De frågade mig hur jag var när jag blev arg, jag svarade att jag oftast vänder det mot mig själv och skär/slår/hatar mig själv för det mesta. Alla vid bordet verkade bli oroliga över det och sa att jag absolut inte får skära mig när jag är där. Jag sa att jag förstod precis varför och att jag aldrig skulle göra det, efter att ha varit på bup så mycket vet jag regler kring sånt som kan trigga medpatienter. Detta börjar låta som ett CV.. Men hur som helst så var det annars inga problem som uppstod. Huset var väldigt fint och gammaldags med slitet trägolv, tegel och loft istället för ovanvåning. Jag fick se rummet som kanske skulle bli mitt och än en gång blev jag kär. Ett litet mysigt rum med ett stort fönster. Där uppe låg ett stort sovrum som man fick ifall man skötte sig länge. Det fanns IV-skola, praktik, eventuellt jobb, och schemat var fullt av aktiviteter och resor. Det fanns även ett belöningssystem där man tjänade pengar genom att sköta sig och göra det man skulle. När man varit exemplarisk en månad eller någonting så fick man en present för 200 :- också. Nu till det bästa.

Gården. Där fanns getter, får, grisar räddade från slakt, vildsvin, minigrisar, hönor, ankor, gäss, myskankor, en åsna, ponnyhästar, stora hästar, massa kaniner och marsvin, duvor (!!), hundar och katter. Tror det var allt.
Men vet ni vad? Allt detta är mitt på riktigt nu. Kerstin ringde idag och vet ni vad hon sa? Hon sa att om en månad kan du packa dina väskor och säga hejdå till Höör. Jag ska bo på Z-gården. Jag ska bo på Z-gården. Jag ska, jag ska, flytta.
-

For the love, Iʼd fallen on

Måndag
Som vanligt har det hänt en del sedan sist, men jag orkar inte skriva så mycket. Jag håller på att anmäla Ringsjöskolan och annars är det mycket med BUP och socialen som vanligt. Jag ska byta mediciner men är osäker på om jag vågar, det handlar om Peroxetin, Mirtazapin (remeron), och Zoloft. Jag har uteslutit Peroxetin för den är som en skräckfilm, och Mirtazapin är ungefär lika skrämmande. Så det enda är väl Zoloft som kan få mig att hetsäta mer eftersom att den ger ökad aptit och jag hanterar det genom att spy upp maten, inte så bra med andra ord. Den kan också möjligtvis göra det motsatta, men det är inte troligt. Det är mest därför jag inte vill ta den, och för att den är mycket "starkare" än Citalopram, så jag är rädd att jag ska bli personförändrad liksom. Men jag känner mig inte som mig själv nu heller så det kanske kvittar? Jag har en månad på mig, sen får vi se. Annars får jag börja med annat än SSRI, antipsykotiskt osv vilket min kropp inte brukar gilla. Åh, jag vill ha tillbaka min fina läkare.. Jag undrar vad som har hänt med henne, hon har slutat på grund av psykiska problem av något slag. Ja och jag och Micke ska börja prata om äcklet F på torsdag. Det blir första kapitlet i vår psykodynamiska terapi. Det är jag som har bestämt att vi ska börja längst fram och gå bakåt, och egentligen skulle vi ändra till Ringsjöskolan nu på grund av anmälningen, men jag tror att jag hellre avvaktar med det några veckor och börjar med F, för det är viktigast just nu.

Jag kan fortfarande inte vara i Malmö utan att känna en bitande känsla av antingen oro och ångest för att jag är rädd att Han ska dyka upp, eller likgiltighet inför att Han kommer att dyka upp och de förödande konsekvenser jag vet att det kommer få. I mitt huvud alltså. Det är det som gör det så hemskt, att det inte ens är rimligt. Jag har fortfarande mina ritualer med att jag måste titta på varenda person på hela centralen och framför allt att jag inte får undvika att gå igenom hela centralen, utan det måste göras annars kanske någonting händer och då är det mitt fel. Det här vill jag komma över så snart som möjligt, men nog om det.
-
Imorgon innan jag åker till Andie ska jag och Kerstin åka till Z-gården i Staffanstorp för att se vad jag tycker. Först sa hon att vi inte skulle dit utan åka till Finjagården istället, för hon trodde inte att Z ens var ett möjligt alternativ. Men nu hade hon ändrat sig vilket gör att jag känner att det faktiskt kan vara ett möjligt alternativ. Z-gården är nog det lyxigaste och finaste HVB-hemmet i Skåne, med åsnor, vildsvin, ponnyhästar, hundar, katter, hönor, smådjur, jättefina rum, bubbelbad, dyra resor, yoga, mindfulness, massageterapi, ekologi och en massa annat. Som om det inte vore nog så berättade Kerstin att det finns möjlighet till egen lägenhet i anslutning till hemmet direkt när man kommer dit om man vill, en behöver alltså inte ens bo med andra människor! Andie som är allergisk mot djur, jag som vill bo ensam men leva med andra, katter, hönor, resor, skola, praktitk?! Allting låter så jävla underbart. Jag borde inte göra såhär mot mig själv, ifall det inte går, men jag kan inte låta bli.

Kerstin sa att om jag tycker om det imorgon så kör vi på det, då kämpar vi för det. Att höra henne säga så är underbart. Hon står bakom mig, hon hjälper mig och stöttar mig och arbetar för mig. Hon bryr sig verkligen om mig, inte för att hon ska få lönepappret i brevlådan, utan för att hon bryr sig. Det är sånt här som får mig att orka. Och sms från Emma, och Andies pussar, och Beas fina skratt, och Caroline som blir vuxen. ♥
25 Juni ska vi åka på habitat Q kollo, jag och Caroline, det skriver jag mer om senare. Nu ska jag se på dokumentärer och bli trött, imorgon ska jag prova bikini till kollot. Ni ska få se mig i bikini, hahaha! Hejdå hönorna.

Girl of my nightmares

Vet inte hur jag kunde glömma så mycket viktigt när jag gjorde min 2011 spotify-lista, men nu är den fixad i alla fall. 2011 <3  Jag har börjat tänka att sommaren kommer bli jobbig det här året på grund av mitt utseende. Det känns som att jag förlorade mig själv när jag gick upp i vikt, och jag vet att det inte är så och att sjukdomen talar osv, men det känns verkligen så. Jag kommer aldrig mer att bli sedd som androgyn, väldigt tunn, mystisk och intressant, den som liknar Noomi Rapace, eller den med smala armar. Jag kommer inte heller misstas för en 13 årig liten flicka som gillar våldsamt sex med stora starka män och kvinnor. Men ändå. Just nu känns fördelarna som nackdelarna som fördelar som nackdelar. Varje gång jag lägger upp min mat på en tallrik så tänker jag "ska jag verkligen äta det här?" svaret blir alltid ja, och därför fortsätter jag gå upp i vikt.

Jag vill tro att jag är svårtriggad, men någonting som verkligen triggar mig är när folk som är underviktiga säger "Jag är inte gjord för att vara större, jag äter när jag känner för det. Varför äta när man inte är hungrig?" Jag klarar inte av det där. Äter man tillräckligt lite så försvinner hungerkänslorna, det är kroppens försvarsmekanism. Äter man för lite i längre perioder så lär sig kroppen att inte skicka ut hungersignaler när den ska. Men hur mycket näring kroppen behöver är ju oföränderligt, så vem vinner till slut?
Därför äter jag lika mycket varje dag, även om jag ibland inte vill äta alls. Ifall någon här tycker att jag är sjuk i huvudet, girig, fet, äcklig alltså. Sån här var jag inte förra sommaren, såhär självhatisk. Vem är jag utan kindben och knotor? Är det fortfarande jag under lagret av fett? Är jag bara en levande matmaskin som pumpar mat ut och in ut och in i all oändlighet?! Varför svarar ingen jävla övermakt någonsin på mina frågor?

VIKTIGT! Jag är inte sjuk i huvudet, jag vill bli frisk, jag försöker verkligen bli frisk. Jag är verkligen på väg att bli frisk också, det måste ni förstå. Men såhär känns det:

Nu går jag fan och hänger mig i taklampan för jag ORKAR INTE MER. Men den kan inte bära min tyngd såklart. Jag orkar inte vara överviktig längre, jag orkar inte att idioterna äcklas av mig, jag orkar inte att min dumma hjärna försöker sortera bort när någon jag älskar säger att jag är vackrast i världen. Det känns inte ens som att det spelar någon roll om jag är vacker eller inte, allt handlar bara om min jävla vikt. Vikt vikt vikt, lite acne trasigt hår konstig näsa äcklig mun vad gör det när man är smal va va? Det känns som att mina andra komplex växer med min kropp, och nu är jag bara en enda stor klump av fett och fel. Pulp – Anorexic Beauty

Men för vadå?

Klockan är tre på natten och jag har tagit en liten dos theralen i ren desperation. Ångesten har lugnat ner sig men jag känner mig inte dödstrött än, vilket är tur för jag vart lite rädd för att jag skulle somna direkt och vakna om 24 timmar som förr. Det längsta jag sovit på theralen är 2.5 dygn med tre stycken toa/dricka/äta-pauser. Inte så farligt kanske, jag har trots allt sovit i tre dygn utan medicin och näring när jag var 12 år och försökte svälta mig till döds. Är jag den mest patetiska ursäkt till människa på vår jord? Antagligen inte, men jag vill ändå spy av det jag skriver.

I alla fall så har jag lyckats köra ner min duktiga ekonomi i helvetet. Fråga mig inte hur för jag blir bara självmordsbenägen då, men jag har bland annat köpt Hello Kitty skor, My little pony klämmor, katt-klämmor, nätstrumpbyxor, djur-byxdress, dyrt schampo, en massa dricka och mat och fika på glassfabriken. Ja och så alla tågbiljetter.. I need a sugardaddy. Är det ens normalt att köpa sånt här när snart är 18?
Jag vill sova jag vill inte sova jag vill dö jag vill inte dö jag vill leva jag vill inte leva. 

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.
-

-

                     Det är så det ska vara.

Conduct

Ja, ungefär såhär känns det. Som att jag ska slänga mig ner för den pool-gröna konstiga jävla trappan vid ringsjöskolan. Jag orkar inte mer och jag har kommit på vad jag ska tatuera in på min födelsedag, tror jag. Jiji från Kikis expressbud eller en annan Miyazaki-katt. Och så ska det stå någonting också men det avslöjar jag inte. Fan alltså jag orkar inte mer. Och jag har börjat använda instagram förresten, som ni ser på bilden.

Innan idag gick jag till netto och konfronterade idioten som jobbar där om att han tryckte upp mig mot kassan och slår mig och retas med mig, jag sa i princip "Är du kär i mig eller vad fan är det?" och då sa han "jag kan inte vara kär i dig jag kan inte okej lite kanske jag kan inte jag kan inte är du kär i mig?" Sen kom Eddie (min gamla musiklärare från mellanstadiet som jag ville ha sex med en gång i tiden) som jag i princip glömt nu, men han kom med sin stackars fru och hörde vad vi sa, så han såg nedlåtande på oss och gick ut och då sa jag "Han var jag kär i när jag var liten så nu vet du det hejdå" då frågade idioten "Gillar du äldre män?" Då gick jag och det började regna. Ja och sen gick jag hem och då blev jag utskälld i onödan och började till slut gråta på mitt rum och då stod mina föräldrar utanför och skrek KOM UT NU DÅ KOM UT NU. Sen ringde jag Andie och vi pratade och sen satt jag här apatisk i några timmar tills.. Nu. Nu väntar jag på mina jävla tabletter. Kul va? Ska jag börja sammanfatta dagen såhär jämt? Ja? Mm? Nej precis.

Imorgon ska jag på två BUP-möten och låna nya böcker. Imorgon ska jag träffa Caroline och kanske ha en sleep over eller bara en helkväll i Malmö! Den här gången ska jag göra det. Jag ska äta ordentligt, sova ordentligt och hålla mig lugn. På lördag ska jag och Andie umgås med en väldigt trevlig vän, och det ser jag fram emot! I måndags gick jag ut och rökte 3, 4 cigaretter på raken och svimmade. Efter det såg jag en massa jävla kameler och alpackor vid stationen. Cirkusen har gått över gränsen nu, jävligt långt över också.

xoxo

1177

Hej bloggen. Idag är en av alla dagar då jag skäms och har dåligt samvete. Jag har dåligt samvete över att jag sitter här livs levande och skriver vid min egen dator, men när min bästa vän ringer på mobilen så tittar jag inte ens på den, och när någon skrivit på facebook läser jag inte. Okej om en gör så i en vecka men nu har det gått ett år av negligering. Men jag kan inte säga förlåt för det betyder att jag ska göra någonting åt det och det kan jag nog inte just nu. Förra veckan var jag hos socialen i 6 timmar, igår var jag där i 4 timmar. Idag var jag på BUP och nästa vecka ska jag träffa min läkare och psykolog. Sen så ska jag till vårdcentralen och ta blodprover och gå till biblioteket. Jag hittade världens finaste fotografi-bok av en ren slump när jag var där, Hillbilly Heroin Honey. Ja ni kan ju gissa er fram till vad det är? White trash i all ära, ingenting annat gör mig så exalterad. Jag vill bara bli frisk och åka runt i världen (Sverige och USA) med min filmkamera, göra hundratals, tusentals filmer och bilder och komma tillbaka till min lilla lägenhet i Malmö som en riktig person. Åh, jag vill jag vill jag vill. "Man kan inte alltid få som man vill Mille" som min mamma sa till mig under hela min uppväxt. Sant, men en enda gång i livet kan en väl få som en vill? Och som min psykolog sa till mig idag, "Frisk från vadå?"
-
Jag har som sagt gjort en hel del produktiva saker bland allt destruktivt på senare tid. ADAD-test för andra gången och lite andra tester. Jag tycker att det är väldigt roligt med tester, så 4 timmar av konstiga frågor är inte så jobbigt. Dessutom har jag verkligen fattat tycke för min socialsekreterare. Min tid som barn närmar sig sitt slut och jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är mot alla som har hjälpt mig, främst inom BUP. Att jag alltid lyckats få de bästa av de bästa. Jag är så tacksam över att mina erfarenheter av myndigheter har varit så positiva att det lyckats få mig att känna tillit och trygghet i min otrygga situation. För hur många kan säga det egentligen? Ingen jag känner i alla fall, och det är hemskt. Jag vet ju att jag har fått göra väldigt mycket själv, och hade jag inte bestämt mig för att det skulle bli bra och att jag skulle ha rätt personer, rätt mediciner, rätt behandling osv, så hade det aldrig gått. Det är hemskt att man måste ta så mycket ansvar, men jag känner ändå att jag sluppit en hel del ansvar också. Bup i Eslöv, tack för att ni finns. Det var allt.
-

Jellybelly

I used to be a little boy
So old in my shoes
And what I choose is my choice
What's a boy supposed to do?

Herregud. Vad ska vi ta oss till nu, vem ska hjälpa oss när alla sover, vem ska värma oss när vi fryser? Vem ska stoppa tiden från att rinna ur oss nu?

Jag får sån jävla ångest när jag lyssnar på smashing pumpkins. Eller jag får sån jävla ångest av allting just nu egentligen, men det här är annorlunda. Jag lyssnade nästan bara på smashing pumkins när jag var på psyket, och sedan insåg jag att äcklet F hade döpt sig på qx efter en underbar låt av just dem. Dagen jag insåg det var dagen då jag slutade lyssna. Mycket skit har hänt sedan jag skrev sist, därav den långa pausen. Min pedofilmorfar har ringt hit och hotat min mamma som avslöjade och sa väldigt dumma saker tillbaka.Polisen hade gjort husrannsakan men hittade antagligen ingenting, och så har jag fått en advokat som jag snart ska träffa.

Vet ni vad? För ett år sedan idag låg jag i en sjukhussäng på en kall avdelning med röda gardiner som förvandlade ljuset från gatlyktorna till blodröda skuggor över rummet. Jag hade lyckats bryta mig loss från allting och jag var så lycklig samtidigt som jag kämpade, kämpade för att orka andas. Jag ville bara leva så mycket att jag ville dö. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig, men jag visste hela tiden att jag skulle göra det ändå. Förstår ni att jag sitter här nu isolerad från omvärlden och vill leva mer än någonsin? Det kan inte ha blivit värre än vad det var då, även om det känns så. Jag vägrar tro att det ens fungerar så.


Alla gånger jag gått tills jag svimmat, alla gånger jag torkat mitt blod från golvet, alla gånger jag blivit tvingad att be om ursäkt, alla gånger jag brutit ihop mitt i gatan, alla gånger jag tvivlat på min egen existens. Fan alltså, nä, döden, det är jag som bestämmer och; Jag ger inte upp förrän det blivit som jag vill ha det. 

Slutet är början av slutet.
-

Nu ska jag snart äta lite till innan jag ska sova, för vet ni, jag äter så mycket jag vill nu. Jag vill inte snacka siffror egentligen, men det är mest som påminnelser till mig själv att jag är på rätt väg nu.
För ett år sedan vägde jag 43 och kände mig som fetast i världen, nu väger jag 50 till mina 159 cm och känner mig för det mesta smal. Vissa dagar känner jag mig som ett stort monster, men nu vet jag innerst inne att jag inte är det och det förstod jag inte då. Jag vill inte gå ner i vikt längre, jag vill inte vara "på gränsen till undervikt". Jag är så trött på att se ut som 12 år och känna mig som 80. Efter att ha levt sådär ett tag insåg jag att det inte var normalt eller hälsosamt för någon i min ålder att bli kallad liten och nätt. Så jag började äta vad jag ville när jag ville, dricka vanlig läsk, inte vara rädd för extra kalorier och ja, stänga av mitt inbyggda restriktionssystem. Så den lilla kvarvarande biten av anorexin har dragit åt helvete på riktigt nu. Det var allt jag ville säga om den saken. Hejdå!

..Och ja förresten, jag tycker helt ärligt att 50 kg är för lite, tycker bara ni ska veta det.

FAN JÄVLA PISSHOROR

ALLTSÅ FYFAN VAD JAG HATAR MINA FÖRÄLDRAR, JAG HATAR ER JAG HATAR ER JAG HATAR HAGTAR HAFRhijfasdfasioefr3 AHDDHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHÖHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH D


FAJJAFJFJAJFKLFAKLAKLFAKLFLKKLFKLFKLFA

105

Idag blir det kanske ingen sömn eftersom att jag inte kan ta min medicin, men man kan ju inte sova varje dag... Hur som helst så tittar jag på I used to be fat och börjar få en massa nattångest. Jag önskar att jag hade växt upp med en syster. En syster som inte körde ner barnvagnen i diket och sa åt mig att göra 60 situps om dagen. Eller en bror som inte frågade om jag ville dricka hans urin. Visste ni att min halvbror röstar på Sverige Demokraterna? Han brukade vara en sån som misshandlade flyktingpojkar förut. Jag har varit rasist en kort period och det är någonting jag fortfarande kan ligga vaken och skämmas över. Men jag var ett barn, jag växte snabbt upp och insåg hur fel det var, jag går inte och röstar på SD.

På sista tiden har jag knappt orkat göra någonting alls. Mitt tillstånd blir bara sämre och sämre, samtidigt som allting står väldigt still. Jag liksom väntar på att någonting ska hända eller att allting ska ta slut. Jag menar inte döden, bara ett slut. För jag vill verkligen inte dö längre, jag vill bara leva. Men det här är inget liv. Jag har en massa fina saker i mitt liv, men ingenstans att börja. Och som vanligt är jag livrädd för att allt det fina ska försvinna. Och jag har PMS.

Sanningen

Jag hinner inte skriva jag hinner inte leva. Allting är åt helvete, jag ger snart upp och ändå är det nästan varmt ute nu. Ingen snö att lägga sig i, alltså. Jag har ändå missat all snö det här året, kanske därför jag ser ut som jag gör nu, som en stor.. Glassbåt. Kommer ihåg när jag var liten och vi alltid fick varsin glassbåt om vi städade trädgården. Av dagmamman såklart, inte mina så kallade föräldrar. Hade vi glassbåtar här så åt jag upp dem direkt och grät över skammen som kom när någon öppnade frysen. Jag kunde ju inte hjälpa det, jag visste inte när man skulle sluta äta. Jag visste bara att man inte fick och därför gjorde jag det i smyg under sängen eller i ett hörn bakom bokhyllan. Därför grät jag samtidigt som jag åt. Jag visste att jag var tjock och att alla förstod att jag åt mer än ett vanligt barn. Jag visste att jag hade för stora kläd-storlekar för min ålder. Jag visste att om jag inte slutade äta så skulle jag aldrig någonsin bli älskad och accepterad av någon.

Hallondryck

Jag skulle kunna ge ut en bok om mina månader i Stockholm, men då skulle en arg Anne Frank ringa och fråga varför jag stulit hennes dagbok.

Get it?

Vilken är godast?

– De är lika goda allihop, för inuti är de likadana. Blåa av blåbärssylt...

Hurricane

Så jävla trött på det här nu, är jag. Du, Marianne, om du nu ska rota bland mina underkläder så får du ju fan skylla dig själv om du hittar någonting smutsigt. Med andra ord, LÄSER DU MIN BLOGG SÅ FÅR DU ACCEPTERA ALLT JAG SKRIVER.

Du, du bara du och ingen annan har förstört mitt liv totalt och fullständigt och inte fan trycker jag upp det i ditt ansikte varenda dag så kom då inte här och tro att du har någonting med mitt privatliv att göra. DU har inte rätt att trycka upp någonting i mitt ansikte, ingenting. Så nej! Jag tänker inte låsa bloggen, jag tänker inte rensa upp, jag skriver vad fan jag vill om vad jag vill och en dag, en jävla dag tänker jag skriva mitt namn här också så att även det blir sökbart. ELLLER DITT!

Shy lie

Yes, yes, yes I'll marry you!

Kom nyss hem från Las Vegas och har lite ont i huvudet efter flygresan. Jag och Andie gifte oss på ett billigt olagligt motell så nu är vi maka och sjöjungfru.

En dag ska vi faktiskt gifta oss på en hemlig plats för oss själva med (kanske) ett vittne. Jag är inte så glad just nu. Orkar inte gå in på detaljer men allting känns väldigt jobbigt och Andie håller på att bli sjuk igen, nu när jag precis varit borta. JAG MÅSTE GÅ TILL SKOLAN vad fan håller jag på med?!? Jag har missat hela jävla ettan för ANDRA gången, nu har jag snart gått om två år plus sommarskola TVÅ gånger dra åt helvete! Ja bra Miriam, ät lite så blir det bättre din jävla korkade skithora. Jag är så jävla trött på mig själv, ni fattar inte hur fruktansvärt det är att leva med jaget som ens värsta fiende. Eller jo, vissa av er fattar nog. Men alltså jag gör ju ingenting, verkligen ingenting produktivt. Jag är fan rädd att mina föräldrar ska ringa socialen och slänga ut mig när jag inte är hemma. Att jag ska komma hem till "Mille, bli inte arg nu.." Jag är rädd att någon ska smälla upp min dörr och skrika "NU RÄCKER DET".

Snälla snälla socialen i Höör hjälp mig någon jävla gång. Ju mindre ni hjälper mig desto fler gånger blir ni sökbara i min blogg och till slut är det bara negativa inlägg som kommer upp när folk söker på socialen i Höör. Icas Cola light smakar bara kolsyra. Jag har köpt världens snyggaste shorts på gina tricot. Där finns en massa snygga kläder nu helt plötsligt! Kanske vågar lägga upp en bild på min vaniljpudding till rumpa sen. Mmm vaniljpudding. Jag köpte en ny ring till näsan också men jag tappade kulan direkt när jag kom ut ur affären. Orkar inte ens kommentera det. Så jag sprang in helt förstörd i affären och det slutade med att den otroligt snälla personen i kassan gav mig en gratis kula som han satte i ordentligt med en tång. Ja, det var det jag ville när jag gick in där igen men det var ändå väldigt snällt.

Jag är sugen på mat för min kropp vill inte ställa om sig från avdelningens matschema till mitt 1-3 frukostar om dagen-matschema. Idag har jag ätit två tunna bullar med tartex och en havrechoklad-dryck. Och ett äpple. Sen har jag ätit en massa annat äckligt när ingen var hemma, som stekt potatis och lök med ketchup. Mmm, nej. Senare ska jag dock äta en kvällsfika så att jag inte får hjärtklappning. Alla borde testa tartex oliv, den smakar så speciellt och gott! Något annat ni borde smaka är rökta mandlar, för det är så jävla gott att ni bara m-å-s-t-e smaka.

Jag ska nog börja med dagens fråga. Jag älskar nötter, vilka är era favoritnötter?
Kom nyss på att jag missade Big brother klockan 22, så måste väl se det nu. Jag älskar Hanna W, kan inte hjälpa det. Åker hon ut så kommer jag gråta på riktigt och sedan slutar jag titta.

Jag pratar ju bara om mat hela tiden, idiot.

-

Hej. Idag är sista dagen här på avdelningen och jag har så jävla tråkigt att jag lika gärna kunde ta livet av mig. Jag kan inte vara på rummet för att det inte är mitt rum längre och jag kan inte vara i dagrummet för att alla andra sitter där och har kontaktgrupp. Så det enda som finns kvar är datorn. Egentligen skulle jag ha samtal klockan tio men det blev ändrat till halv två, eheh.h..
JAG HAR SÅ TRÅKIGT! Personalen sitter och fikar och tönt-skötaren Peter skryter om sitt band som vanligt. Han är så jävla lik Peter Magnusson när han gör parodier på idioter. Hoppas att han halkar i korridoren snart. Eh nu är kontaktgruppen färdig så jag ska gå in och läsa modemagasin, roligt va! Cosmo och Damernas, det är bra läsning det.

**

Jag skriver från avdelningen nu, jag åker ju inte hem förrän på måndag. Men då ska jag som sagt hem till Höör, så mycket man nu kan kalla det hem. Jag känner mig lite dum och ensam, men jag trivs jättebra med min rumskompis. Jag önskar bara att folk inte var så sjuka som de är, för människorna här har verkligen döden intill sig hela tiden. Och personalen är väldigt ohjälpsam till skillnad mot på bup. Maten går väldigt bra, jag får inte så mycket ångest och det känns underbart att slippa spy hela tiden. Ikväll ska vi fika och titta på big brother, imorgon ska jag ha en massa möten och på torsdag kommer Andie. Jag har fått ett jättefint halsband av min mor som jag ska visa bild på sen. Runt armen bär jag ett sjukhusarmband. Jag känner mig stor och äcklig som när jag vägde tio kilo mer, men det är nog ok. Jag får vänja mig vid att bli ännu större än vad jag var när jag skrevs ut från behandlingsavdelningen, för då tränade jag för mycket och åt för lite.

Något som är jobbigt är att kvällsfikan (som jag behöver för att vara mätt) är frivillig, så jag är nästan själv med att äta den. Men jag hoppas inte att någon tycker att jag är äcklig, för jag är ändå ganska rädd för att äckla folk med mitt utseende och mitt ätande. Men nu ska jag gå, sitter vid patientdatorn och det känns lite jobbigt. Hejdå!

Machine gun

Kära kära bloggen. Jag kan nog inte beskriva i ord hur tacksam jag är för att du alltid funnits där för mig när jag behövt någonting som lyssnade utan att döma, utan att tala, utan att se. Utan att se hur jag hatar och bryter samman i ett färglöst strössel av något som ska föreställa en person. Du har aldrig klandrat mig, försvarat mig, slagit mig, kramat mig, älskat mig. Du har aldrig tvingat mig att välja, du har aldrig tvingat mig att inse hur hemsk jag är. Du har tvingat mig att inse hur hemsk jag är. Men aldrig lämnar jag dig.

Jag
vet
inte
vad
jag
ska
göra

utan mig
-

En medicinlös natt, alltså en sömnlös natt. Men imorgon ska jag till Lund och stanna i en vecka. Ska jag bli frisk den här gången? Kommer jag förlora allt om jag misslyckas? Kommer jag ens att vakna i tid? Ja jag vet en som inte kan svara på det här, och det är Benny Rosenqvist. När ska jag sluta se folk som inte existerar på centralen? Det har gått mer än ett år nu, mer än ett år sedan
ja, sedan vadå? Vad hände egentligen va? Inbillade du dig allting? Vad är det som är olagligt? Våldtäkt är kuk i fitta? Pisseman? Pissemannen i fittan? Nej? Inte? Inte olagligt? Sa du ens nej? Band han fast dig, drogade dig, drog ner dina byxor och tryckte in sin kuk i dig tills hela golvet var blodigt? Inte? Lägg ner förundersökningen? Hennes mamma har cancer? Hur ska hon hjälpa mig? Vad menade han? Betyder det något? Borde jag sova nu? Borde jag ens leva?

Päronkompott

Tjena! Min mage är nära att explodera så jag vet inte varför jag skriver det här. Jag har precis ätit frukost the bulimia way, så därför har jag lite ont.. Vad blev det idag kanske man undrar? Jo det blev tre mackor och två portioner gröt. Kul. MEN det här ska inte bli en ätstörningsblogg så nu talar vi inte mer om det. Det här är min sista helg innan inläggningen, (eller vad ska man kalla det? Jag ska ju vara där på observation.) och den ska spenderas på det absolut bästa tänkbara sättet att spendera sin helg, nämligen i soffan med Andie. Alltså, fattar ni hur underbart det är att vara så nöjd med sin tillvaro som jag är när jag umgås med Andie? Det är som att alla jobbiga saker tar en paus, som att de fastnar bakom en slags mur runt porten. Jag har aldrig känt mig så trygg, bekväm och lycklig med någon förut. Jag har aldrig litat på någon såhär mycket.

Vad ska vi göra? Vi ska titta på melodifestivalen imorgon, men idag ska vi se en film och lite serier, och så ska vi äta, kramas och prata en massa. Denna melodifestivalen var faktiskt lite lite rolig. Såg ni första avsnittet? Den sista låten var Euphoria med Loreen. Alltså, den var väldigt väldigt bra! Ni måste ladda ner och se den, för hela framförandet var bra. Resten är bara skit och Thomas Di leva är en psykos-patient, tyvärr.

Igår hittade jag en massa gamla bilder och skolböcker, så jag tänker lägga upp någon bild här i väldigt dålig kvalitet eftersom att jag inte tror att vi har någon scanner. Men nu måste jag duscha och göra mig fin så att ingen spyr på tåget. Fussy fuss!

Stilltimestandstill

Salaam alaikum! Här sitter jag med magsmärtor som vanligt. Jag har precis tagit blodprover inför inläggningen, var tvungen att andas in i halsduken för att en väldigt förkyld kvinna satte sig precis intill mig.. Men här sitter jag utan plåster och inväntar blåmärket. Mm, jag har ätit en stor portion gröt med äppelmos och russin för att få tillräckligt med energi. Jag ramlade nästan ihop när jag gick hem därifrån, och insåg att jag omöjligen kan ta mig till triangeln idag om jag inte äter. Jag ska kolla på piercingsmycken eftersom att jag har tappat min kula (igen).

I måndags var jag och Andie på Green Mango och åt thaimat för att fira en hemlig högtid. Vi åt vegetariska vårrullar med sötsur sås till förrätt och lättfriterad tofu med sötsur sås, ananas och ris till huvudrätt. Tofun var perfekt men jag tycker att uncle bens sås är godare, faktiskt.

Nu orkar jag inte skriva mer för jag orkar inte leva mer så hejdådå.<

- Alltså hur fan kunde det bli såhär? Jag vet inte ens vem jag är längre HALLÅ släpp ut mig ur mig någon gång då?

Bulimic vegetarian wins beauty contest

Jag sitter och väntar på att äntligen få sova efter en lång jobbig kväll. Varför kan jag inte bara gå och lägga mig när jag vill? Jo för att jag måste bli "färdig" med allting först. Måste spy färdigt ifall jag har ätit. Det kan ta flera timmar när det är som värst. Inte för att det är svårt egentligen, utan för att jag aldrig blir nöjd. Jag är för trött för att bli nöjd. Sen måste jag bli ordentligt ren, städa lite och byta kläder och bädda sängen. Mellan allt detta måste jag lägga mig på golvet eller sätta mig vid datorn för att vila. Därför kommer jag aldrig i säng när jag borde, och när jag försöker strunta i allt detta och bara gå och lägga mig, kanske till och med utan att äta? Ja då kan jag glömma sömnen helt och hållet. Jag har även hunnit med att få lite invändig panikångest. Det kom när jag insåg att jag faktiskt ska vara inlagd, borta från Andie och borta från all min trygghet. Tänk om veckan förvandlas till flera månader? Tänk om någonting händer som förstör allting? Tänk om allting förändras på ett sätt jag inte klarar av, tänk om jag förlorar Andie tänk om världen förvandlas till en båt som seglar iväg utan mig.

Jag kan inte fortsätta såhär, vad fan håller jag på med? Jag vill bara köra över mig själv med en stor lastbil, pressa ihop mig till en låda och plocka upp mig med en gaffeltruck som sedan kör iväg och lastar ner mig bland det som ska brännas på en återvinningscentral. Jag känner mig som en dum köttbulle som rullar runt på en tallrik för att någon leker med maten.
Godnatt.

Polkagris

Vet ni vad? Jag har på något jävla sätt, ja jag vet inte ens hur, fått en plats på ätstörningsavdelningen St: Lars i Lund. Jag blir inlagd på bedömningsvecka den tjugonde. Jag blev väldigt glad när jag fick veta det, nu känner jag mig mest tom. Jag vill dö just nu, vet inte varför. Jag ska inte till vegegården imorgon för Andie är sjuk. Det kan jag leva med, men vi ska inte ses förrän nästa fredag och det kan jag inte leva med. Det får jag göra ändå. Jag har ju mina polkagrisar! Jag har varit sugen på polkagrisar i flera månader, och nu när jag äntligen fick smaka en äkta polkagris så smakar det bara tandkräm. Varför?

Jag ska på utflykt till Helsingör på måndag, ensam. Jag tog mig nämligen i kragen idag och ringde danska polisen angående min låtsasmorfar, ni vet. Så jag ska dit och passa på att njuta av avbrottet från Sverige ett litet tag. Måske köbe lit danske gulerodsboller? Det smager sgu godt. Ja om det är något danskar är bra på så är det att baka. Fast jag glömmer aldrig när jag var liten och min mormor hade bakat vanliga frukostbullar med en massa godis i, så jävla äckligt! Haha. Och jag ville inte såra henne så jag fick låtsas att det var gott.

Jag insåg just att när polisen frågade ifall min mormor visste vad hennes man sysslade med så hade jag kunnat svara nej och då skonat henne från jobbigheter, men jag tänkte inte på det utan svarade direkt ja. Det var ju sanningen, men tänk om det var dumt? Äsch, hon får skylla sig själv. Det är fan inte mitt jobb att bestämma om hon ska få betala för sina misstag eller inte. Men det känns konstigt att tänka på hur mycket jag älskade henne förut. Vi hade en nära relation till varandra, men sen bröt jag kontakten. Tänk om jag vaknar en dag med dödsångest och ångrar mig, saknar henne, vad gör jag då? Nej. Nu har jag faktiskt ingen mormor längre, kommer antagligen inte ens bli inbjuden till hennes begravning. Där lär inte serveras någon veganmat ändå, så skitsamma.

Jag ska handla på bordershopen, faxe kondi och kims tomatsnacks, DET ÄR SÅ GOTT varför bor jag inte i Danmark!??! Nu har jag suttit här och försökt skriva klart i fem timmar, så det är nog dags för mig att gå och hänga mig eller jag menar lägga mig. Imorgon ska jag väl vakna klockan två och gå runt och svälta hela dagen tills jag hetsäter lite middag och slänger på mig ytterkläder tills jag får kramp och tvingas svälja uppstötningar. "This is bliss Hum, this is heaven on earth.."

Forgive me father I

30 sanningar om mig.

1. Mina föräldrar är och har varit alkoholister under hela min uppväxt.
2. Jag har ingen kontakt alls med någon i min släkt.
3. Jag är bulimiker och hetsäter löjliga mängder mat (som jag spyr upp) nästan varje dag.
4. Jag har haft ätstörningar i olika former sedan jag var 11.
5. Jag kan inte sova utan medicin.
6. Från att jag var 4(?) till ungefär 9 år, blev jag sexuellt utnyttjad av min styvmorfar.
7. Innan jag åkte fast för stöld så snattade jag allt från kläder till frukostbullar.
8. Jag identifierar mig inte som kvinna eller flicka, inte alls.
9. Jag har i flera månader levt på mackor, gröt och saft, varje dag.
10. Jag verkligen älskar mackor, gröt och saft.
11. Jag har bara varit riktigt riktigt kär i två personer.
12. Om jag var frisk skulle jag ätit mikrad falafel till middag varje dag.
13. Jag mår illa av att se min kvinnliga kropp.
14. Jag skulle offrat mitt liv för de flesta människor.
15. Jag är jättebra på att baka och laga vissa rätter.
17. Mina öron brukar stängas av automatiskt när folk börjar prata om gud.
18. Jag har träffat på så många pedofiler att jag tappat räkningen.
19. Jag vill ha barn i framtiden och har redan tänkt på namn.
20. Jag visar aldrig mina fötter för någon.
21. Jag har ganska lindrig dermatillomani.
22. Jag dricker 5-8 liter vatten varje dag.
23. Min bästa vän sedan barnsben heter Caroline, och jag älskar henne jättemycket.
24. Mina ätstörningar gör att jag har förlorat kontakten med Alla mina vänner.
25. Förut bad jag varje natt att jag inte skulle vakna nästa morgon.
26. Jag har dagligen tvångstankar om att min pappa ska rusa in på mitt rum och misshandla mig.
27. Jag kan vara väldigt rädd för att förlora dem jag älskar.
28. Jag drömmer om att en dag olagligt gifta mig med Andie.
29. Jag önskar att jag var så androgyn att ingen anade vad som stod i mina papper.
30. Jag tror att jag kommer bli frisk en dag.

05:55

BHEHJEhj jag kan inte sova som vanligt så nu sitter jag utan tröja vid datorn och har ett extremt juice och isvatten-sug som jag kan få ibland. Jag ska trötta ut mig genom att göra en bild på det jag fick i julklapp, eller inte julklapp men man kan kalla det så. Igår började så hemskt att jag trodde att jag skulle dö ett tag men slutade väldigt bra. Åh. Stämningen var mysig och maten var jättegod, fast jag smakade bara miniportioner av Andies pizza, ost och broccoli-paj, lite olika goda grönsaksblandningar, en bit mazarinpaj, en liten chocolate chip-cookie och mina cupcakes. Snacka om lyx att få äta allt detta som vegan, trodde aldrig jag skulle smaka mazariner igen faktiskt, det är så jobbigt att göra. Och (!!) jag smakade världens, världens godaste och nog mest underskattade drink, white russian. Fast vegansk då. Så nu blir det en bild på min nya blivande last och den årliga listan som till skillnad från förra året skrivs av mig i lite mindre onyktert och pedofil-hjärntvättat tillstånd..


2011

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja, många saker tror jag.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade inga.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.

4. Dog någon som stod dig nära? Jag tror inte det.

5. Vilka länder besökte du? Danmark en gång med Caroline.

6. Är det något du saknat år 2011 som du vill ha år 2012? Ja, energi till att göra någonting produktivt eller ens roligt över huvud taget.

7. Vilken/vilka händelser år 2011 kommer du alltid att minnas? När jag träffade Andie första gången och blev kär, när vi kramades på riktigt första gången och jag visste att det var besvarad kärlek, när jag blev inlagd och var inlagd under hela våren, när jag bodde i fosterfamilj under sommaren och anmälde F och min morfar, när jag fick brevet om att allt var nerlagt, när jag, Emma, Bea, Alex och Nadia åkte till Göteborg, när jag åkte till Hammenhög och när jag firade nyår med Andies fina vänner.

8. Vad var din största framgång 2011? Som förra året att jag inte tog livet av mig eller dog, att jag insåg hur fruktansvärt jag hade det i Stockholm, att jag började äta ordentligt, gå till skolan lite och framför allt att jag blev ihop med min Andie!

9. Största misstaget? Att jag fortfarande var kvar i Fredriks smutsiga spindelnät en liten bit in på året och att jag blev fast i en ny väldigt svår ätstörning som hindrade mig från att göra någonting.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, en hel del.

11. Bästa köpet? Sista tågbiljetten hem från Stockholm på nyårsaftonen!!!!!

12. Vad spenderade du mest pengar på? Tågbiljetter och mat.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja! Andie och andra fina människor.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011? Den här listan

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare!

16. Vad önskar du att du gjort mer? Gått i skolan.

17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ägnat mig åt min ätstörning.

18. Hur tillbringade du julen? I Andies lägenhet med film, tv-serier och julfika!

19. Blev du kär i år? Ja, riktigt riktigt kär.

20. Favoritprogram på TV och favoritfilm? Family Guy och Bobs burgers! (förutom twin peaks såklart) -
Drive, Full metal jacket, Hämnarens resa, Lost Highway, All about lily Chou-Chou, Videodrome, Lille Soldat, Fargo, Fish tank, Grizzly man, Inland Empire,

21. Bästa boken du läste i år? Till Isola, den var ganska bra.

22. Största musikaliska upptäckten? En massa musik jag fick av Andie, främst 90-tal och ny musik och sen twin peaks.

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag fick pengar så att jag kunde köpa mina 67-platåskor. Och så fick jag min svarta sammetsklänning av Andie som jag hade önskat mig länge!

25. Något du önskade dig men inte fick? Ja, pengar av min mormor och hennes man som jag fått varje jul förutom denna. De pengarna är väldigt viktiga för mig och min mor men jaja.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2011? Jag gjorde frukttårta och helt sjukt god kalljäst veganpizza, sen minns jag fan inte vad jag gjorde mer.. Köpte födelsedagspresenter till mig själv tror jag. Ja och så var jag i skolan.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, om jag var frisk eller friskare, om hela polisgrejen gick bra, om jag fick en ordentlig behandling och eget boende.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2011? Svart, väldigt mycket monki, lite speciell och glittrig men mest tråkig och fattig.

29. Vad fick dig att må bra? Att flytta ifrån monstret, att träffa Andie, mina vänner, mina nya mediciner, behandlingsavdelningen och alla fina människor jag träffade.

30. Vilken kändis var du mest sugen på? Audrey Horne från Twin peaks är den enda jag kan komma på.

31. Vem saknade du? Mest Andie, Caroline, Emma och Bea men många gånger saknade jag mina gamla vänner och kortvariga kontakter.

32. De bästa nya människorna du träffade? Andie, alla Andies vänner, personalen och patienterna på behandlingsavdelningen, några nya läkare (särskilt en), och hm.. Ulrik tyckte jag om.
-

Här är mina planer för 2012:

• Göra allt för att bli frisk från min ätstörning.
  
  • Gå i skolan och inte bli av med CSN.
    
    • Dricka White Russian ute på min födelsedag.
      
      • Träffa folk oftare.

• Och slutligen, spara pengar till något bra.