Aldrig ska en få lugn och ro, aldrig slutar livet trycka ner en i asfalten. Vad ska jag göra nu? Z-gården var inte som jag tänkt och snart förlorar jag Andie också. Varför ska det vara såhär? Varför kan ingen bara hjälpa mig, ge mig lite lycka utan att piska mig efteråt. Snart tar jag kroken som är satt för mig. I taket hänger en krok i träbalken, jämte den är en stor bortbruten bit i träet. Som att någon försökt hänga sig där. Men ändå sitter jag här på golvet och lyssnar på Kate Bush, försöker tänka att jag vill härifrån samtidigt som jag försöker tänka att jag vill stanna. Jag kan inte bestämma mig. Jag kan i nte, jag vill inte, jag vet precis vad Kerstin kommer att säga och jag får lyssna. Två veckor till sen får vi se hur jag känner. Kommer Andie att vänta? Kommer jag att klara mig? Vet inte och antagligen.
Åh herregud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.