Warum?

Okej, let me get the story straight. Jag trivdes direkt på söndagen när jag kom hit, jag och de andra boende kom överens direkt även om vi är väldigt olika. Jag kände att jag kunde vara mig själv och det var jag, men det blev för mycket för dem. I Berlin växte konflikterna som en cancer mellan oss och jag tillbringade största delen av resan till att gråta och skada mig själv. Det betyder inte att ingenting var positivt men samtalen med Andie var enbart negativa och därför började hen också må dåligt, sämre än mig. Efter allt skrik och gråt fick jag åka till Andie i fredags och då talade vi ut på ett väldigt skrämmande sätt. Jag trodde att det var slut, att kaoset tagit över allting och jag kände mig som en stor svart fläck. Skriken, gråten slutade och jag fick sova hos Andie över helgen. Vi talade ut och allting kändes bra, jag kom hem och talade ut med en här och allting kändes ännu bättre. Men hur började allting då?

Det började med att några boende störde sig på mig för att jag har mycket att säga om allting, mina åsikter och min kost. Min personlighet. Jag kände mig pressad och reagerade därför väldigt dumt på någonting A sa. Vi började bråka och jag gick ut och grät. Där gick allting åt helvete och jag kände mig väldigt mobbad av de andra. Vi sa förlåt men ingenting blev bättre, jag höll mig tyst och snäll men ingenting hjälpte. På väg hem när allting kändes helt okej, stannade vi för att äta. Tre boende (A, M och D) satt själva i bilen efteråt och när jag kom tillbaka såg jag att mitt headset (som var dyrbart och i perfekt skick) låg på samma plats som förut men var totalt sönderslitet och förstört. Jag fick panik men sa lugnt, "har någon sett mitt headset eller bytt ut det?" direkt blev folk rasande och skrek åt mig att jag inte får anklaga någon. Jag lugnade ner mig och tänkte att jag kanske råkat göra det själv, men jag tittade närmare på dem och insåg att det var bitmärken överallt, att de var sönderbitna. Jag fick sån panikångest att jag började gråtskrika "VEM HAR GJORT DET, VARFÖR, JAG SKA HA TILLBAKA DEM, GE MIG DEM NU!!!!!???" Då, då bröt helvetet loss och jag kunde inte andas, D och A började spy. Efter ungefär 500 bråk med personalen var vi hemma och jag började packa ihop alla mina saker. Då knackade D på mitt fönster och jag tänkte att nu orkar jag inte mer, men jag gick ut till henne. Vi satt i mörkret och hon hotade mig, hon sa att jag skulle akta mig för dem och att det är farligt att anklaga dem för något de inte gjort. Hon sa att det var mitt fel om någonting hände med A och att det fanns andra hem jag kunde flytta till. En sista panikattack och sedan var det krismöte. Krismötet var fruktansvärt, riktigt hemskt. Jag fick det värsta utbrottet jag någonsin fått inför folk och bara skrek och skrek "HUR KAN NI GÖRA SÅHÄR? JAG ORKAR INTE MER, JAG ORKAR INTE MER NU". Jag grät, slog och sprang in i huset, ramlade ner på golvet och grät, sprang in på mitt rum och trodde att jag skulle dö. Mi (en av de boende) sprang efter mig och kramade om mig, sa att allting skulle bli bra. Jag lugnade ner mig och då kom A in. Vi talade ut lite och saker började kännas bättre.

Nästa dag var allting helt okej. Nu är allting bra och jag har fått Glenns gamla hörlurar. Men jag vet ändå inte om jag klarar att bo kvar här. Imorgon är det soc-möte och jag får ge det några veckor, sen får vi se. För sjukt nog trivs jag ändå. När getterna stångas mjukt mot ens händer och katten smyger in i rummet för att bli klappad, hur kan en annat än trivas då? Oh dear god, please stop fucking with my head. -