Fan. Nej men vad ska jag göra? Ska jag gråta, skära, slå mig själv tills blåmärkena täcker min smutsiga hud? Försvinner smutsen från mig då? Blandas den med blodet som rinner ut? Nej.
Ska jag gå till motorvägen och fortsätta tills skyltarna blir främmande, tills jag somnar på marken och någon kör mig till sjukhuset? Ska jag sätta mig på tåget och åka långt, långt bort från mig själv, lägga mig på rälsen och låta huvudet med alla tankar, avlägsnas från kroppen?
Ska jag ge upp?
Jag kan inte ens träffa mina vänner längre, jag kan inte ens gå ut utan att dö av ångest innan och efter och allting är en jävla kamp på ett sätt som det aldrig varit förut, och allting handlar om min ätstörning för att ingenting annat ska få plats, för tänker jag på något annat än vad/var/när/hur jag ska äta så bryter jag ihop.
FAN VAD SJUKT det här är
fan vad sjukt det här är
fan vad sjuk världen är
can you fall from a wound like that dear
torsdag 28 juli 2011
söndag 17 juli 2011
Löjligt
HAHA okej, någon av mina grannar läser alltså min blogg så jag måste ta bort en massa ord från bloggjäveln så att min mor inte kan söka sig till den. Ifall ni undrar över konstiga meningar sedan alltså.
On the verge
of having an panikångestattack. Och vet inte vad jag ska göra åt det. Snart har jag öppnat meddelandet och då finns ingen återvändo. Varför gör det så jävla ont i mig nu? Varför är jag så rädd? Meddelandet finns bara på skärmen, ingen kan skada mig, jag är säker här. Är jag säker här? Snälla kom och rädda mig från verkligheten, jag klarar inte det här. Jag kommer skada mig själv mer än jag borde, jag kommer gråta och skaka av ångest, det vet jag. Nu är det bara jag och min dator, snart har jag öppnat meddelandet, snart vet jag det jag inte ville veta. Dumma dumma Miriam, varför lät du tvångstankarna vinna?
Känns som att ångesten bara blir svårare att hantera allt som tiden går. Den tar liksom över mitt liv, och återskapar sig själv hela tiden. Snart går jag tillbaka till att isolera mig på mitt rum, eller nä, då dör jag hellre. Snart dör jag. Men jag vill inte dö innan jag ens börjat leva! Fan, fan fan fan fan
fan
fan
fan
fan
fan.
-
EDIT: Ah, det var bara ett vanligt äckel som hade skrivit, så ångesten kryper tillbaka lite grann!
Känns som att ångesten bara blir svårare att hantera allt som tiden går. Den tar liksom över mitt liv, och återskapar sig själv hela tiden. Snart går jag tillbaka till att isolera mig på mitt rum, eller nä, då dör jag hellre. Snart dör jag. Men jag vill inte dö innan jag ens börjat leva! Fan, fan fan fan fan
fan
fan
fan
fan
fan.
-
EDIT: Ah, det var bara ett vanligt äckel som hade skrivit, så ångesten kryper tillbaka lite grann!
onsdag 13 juli 2011
You've seen the worst of me now
Vaknade klockan nio, duschade och åt två mackor. Jag tog på mig mina mörkgrå byxor, en ljusgrå t-shirt och en svart kofta, gick ner på gatan och skyndade mig till tåget. På väg dit såg jag någon, jag visste inte vem det var, jag kände inte igen henne. Men sen såg jag att det var Emma, min gamla gamla vän som jag inte träffat sedan avslutningen i nian.
Jag.. Jag bara gick över gatan, jag kunde inte, jag bara.. Jag kramade henne. Jag kände sån sorg, sån stor vilja att bara gråta, skratta, bara krama spöket av min svunna barndom som stod framför mig med sitt silvriga kors runt halsen. När hon log så log hon in bakom min näthinna, och fastnade. Fastnade i nätet. Jag tror att jag kände att hon kände ungefär samma sak, det är det värsta. Hon skulle till sitt jobb. Jag skulle till min psykolog, vilket jag inte sa, för i den stunden insåg jag att om Gud var tvungen skjuta en av oss så skulle han valt mig utan att tveka. I den stunden insåg jag att det var så det hade varit, under hela vår uppväxt och att ingenting ändrats. Även om allting förändrats.
Vad skulle vi prata om liksom? Hennes jobb? Hennes nya vänner? Hennes lyckliga familj? Hennes perfekta betyg? Hur vacker hon blivit? Hur lycklig hon är?
Min tomma plånbok? Min ensamhet? Min misslyckade familjehemsplacering? Att jag inte gått till skolan på tre år? Hur missbildad jag blivit? Hur jag dagligen kämpar för att inte av ren ilska kasta mig framför tåget? Tiden på bup-akuten? Tiden på behandlingsavdelningen? Fredrik?!
Nej. Jag hatar mig själv mer än jag någonsin vågat erkänna. Det gör jag faktiskt, fyfan. Jag fattar inte hur någon som inte hatar sig själv väldigt väldigt mycket kan vilja vara i min närhet, jag fattar faktiskt inte det. FYFAN!
-You're tired, tired of the dark.
Jag.. Jag bara gick över gatan, jag kunde inte, jag bara.. Jag kramade henne. Jag kände sån sorg, sån stor vilja att bara gråta, skratta, bara krama spöket av min svunna barndom som stod framför mig med sitt silvriga kors runt halsen. När hon log så log hon in bakom min näthinna, och fastnade. Fastnade i nätet. Jag tror att jag kände att hon kände ungefär samma sak, det är det värsta. Hon skulle till sitt jobb. Jag skulle till min psykolog, vilket jag inte sa, för i den stunden insåg jag att om Gud var tvungen skjuta en av oss så skulle han valt mig utan att tveka. I den stunden insåg jag att det var så det hade varit, under hela vår uppväxt och att ingenting ändrats. Även om allting förändrats.
Vad skulle vi prata om liksom? Hennes jobb? Hennes nya vänner? Hennes lyckliga familj? Hennes perfekta betyg? Hur vacker hon blivit? Hur lycklig hon är?
Min tomma plånbok? Min ensamhet? Min misslyckade familjehemsplacering? Att jag inte gått till skolan på tre år? Hur missbildad jag blivit? Hur jag dagligen kämpar för att inte av ren ilska kasta mig framför tåget? Tiden på bup-akuten? Tiden på behandlingsavdelningen? Fredrik?!
Nej. Jag hatar mig själv mer än jag någonsin vågat erkänna. Det gör jag faktiskt, fyfan. Jag fattar inte hur någon som inte hatar sig själv väldigt väldigt mycket kan vilja vara i min närhet, jag fattar faktiskt inte det. FYFAN!
-You're tired, tired of the dark.
söndag 10 juli 2011
Dreamer
10 Juli 2011 - 22:24 - mitt rum i Höör
Gick ut i köket och gjorde två mackor och en kopp té, grät lite, åt upp och kom på att jag hade en blogg. Rotar du bland soporna får du skylla dig själv. Sefika sa; "Nackdelen med att bo hos oss är att du inte får träffa Andie. Så tänk efter när du är hemma" Du förstör din kropp. Ät duktigt när du är hemma Miriam. Jag tycker bara synd om dig. dreamer,dreamer,dreamer. Ska aldrig mer gå ut. Aldrig mer se dig i ögonen, aldrig mer se mig i spegeln, aldrig mer försöka försöka. Hur kan man gå vidare när alla blockerar vägen med sina ben? VEM ÄR ALLA MIRIAM?
Ser du ner på mig? Nej jag tycker bara synd om dig. Eller
Ja, jag ser ner på dig och därför tycker jag synd om dig, för att du inte är lika bra som du kunde varit.
Gick ut i köket och gjorde två mackor och en kopp té, grät lite, åt upp och kom på att jag hade en blogg. Rotar du bland soporna får du skylla dig själv. Sefika sa; "Nackdelen med att bo hos oss är att du inte får träffa Andie. Så tänk efter när du är hemma" Du förstör din kropp. Ät duktigt när du är hemma Miriam. Jag tycker bara synd om dig. dreamer,dreamer,dreamer. Ska aldrig mer gå ut. Aldrig mer se dig i ögonen, aldrig mer se mig i spegeln, aldrig mer försöka försöka. Hur kan man gå vidare när alla blockerar vägen med sina ben? VEM ÄR ALLA MIRIAM?
Ser du ner på mig? Nej jag tycker bara synd om dig. Eller
Ja, jag ser ner på dig och därför tycker jag synd om dig, för att du inte är lika bra som du kunde varit.
torsdag 7 juli 2011
uh huh her
HAE! Le update: Ska till Höör på söndag där jag ska vara i minst tre veckor, sedan får vi se vad som händer. Vet inte vad jag ska göra som vanligt och jag mår konstigt, väldigt konstigt. Ska spela bort mina bekymmer om en liten stund, eller titta på Dr. Phil? Jag är kär så att det gör ont som vanligt. I Andie. Och Leisha Hailey. Såg en trött och väldigt ung mamma på tåget med långt sjöjungfruhår och tjocka ärr på vänsterarmen. Känner mig bara så.. Ledsen. Har ingen lust till någonting, ser inte fram emot någonting, vill ingenting. Snälla Citalopram, gör mig lycklig? Nä, xboxen får göra mig lycklig. Och mildas mjölkfria margarin. Haha. I am so very pathetic.
söndag 3 juli 2011
Fan också
Sitter med mitt skimrande bubbelgumsrosa nagellack som Sefika tyckte var fult och skriver vid äppeldatorn. Om en kvart ska jag göra middag, havrekusar med tofuskinka och fiberhavre/grahamsgröt med äppelmos. Har ätit det här till middag varje dag i säkert två månader och har inga planer på att ändra mig! I fredags handlade jag lite kläder i Malmö med min mama och sen åkte jag och Andie till Landskrona. Vi såg the darjeeling limited och spelade fable och sedan sov vi, i olika rum (fattar inte varför). På morgonen gick jag och Cissi för att väcka underbaraste Andie och så åt vi frukost medan Sefika friterade mat i rapsolja tidigt på morgonen som vanligt.
När Andie hade gått så körde vi tillbaka till kronan med Erwin och hans son William och ja, nu minns jag inte mer av någon anledning?!
fredag 1 juli 2011
Like me
Jag har inte tänkt på hur dåligt jag hanterar förändringar förrän nu. Antagligen eftersom att mitt liv varit mer eller mindre oföränderligt under långa perioder, med små ändringar eller väldigt stora men långvariga och mer naturliga förändringar. Jag har bott i mitt ätstörda, alkoholiserade, kärlekslösa depressionshem i nästan hela mitt liv. Att bara dra upp mig därifrån och sätta ner mig i ett problemfritt familjehem är inte riktigt ok, men det har jag först insett nu. Som när man tar bort en fästing på fel sätt, då delas den på mitten och fastnar med ena delen i huden, då går det knappt att få bort den sen.
På sista tiden har jag som sagt haft väldigt mycket panikångest. Det börjar när jag vaknar och samlas som lager av ångest inuti mig tills det inte får plats mer, då börjar paniken. Jag bråkade med familjehemmet i tisdags, packade mina grejer och ringde efter soc så att de kunde hämta mig. Men det gick inte, så jag fick gråta mig till sömns och ha möte dagen efter. På mötet bestämde jag mig för att stanna där, men jag ville åka hem över natten. Jag sov bara några få timmar den natten, och när jag vaknade kom Andie till mig i Höör och allting var egentligen ganska bra. Men på kvällen skulle jag bli hämtad av Sefika och då började paniken. Jag skrek en liten stund men sen försvann all energi och jag föll ner gråtandes på golvet. Min mor fick möta Sefika och säga att jag inte kunde gå ut. Jag kröp till fönstret och sträckte mig efter det renaste rakbladet jag kunde hitta, tryckte det mot pulsen och tänkte "Nej, det går inte, det går bara inte", så jag skar lite i låret och kände lugnet av smärtan som liksom sprakade genom kroppen.
Jag ringde till bup och Sefika körde mig till Malmö. Min läkare från Eslöv hade jouren, så han lät mig gå in lite före alla andra för att vi redan känner varandra. Efter att ha väntat några timmar i väntrummet med några stackars flyktingar och ett annat socialfall så blev jag inlagd över natten. Jag fick sova ut ordentligt och äta frukost med en arg anorektiker. På mötet sa vi att jag skulle till Höör över natten och sedan återvända till Landskrona idag. Kaos? Ja.
-
Idag ska jag kanske handla lite med Mari i Malmö innan jag tar tåget.. hem?
Hm, vad hade man gjort utan bup egentligen? Jag hoppas att saker utvecklas till någonting bra. Så att inte all den här smärtan varit förgäves, eller något sådant.
OCH!! Jag har fått fable 2 av Andie. Så nu hör ni inte av från mig på några veckor, eheh! Jo det gör ni för familjen ska resa till Bosnien om en vecka, då ska jag vara utan xbox.
På sista tiden har jag som sagt haft väldigt mycket panikångest. Det börjar när jag vaknar och samlas som lager av ångest inuti mig tills det inte får plats mer, då börjar paniken. Jag bråkade med familjehemmet i tisdags, packade mina grejer och ringde efter soc så att de kunde hämta mig. Men det gick inte, så jag fick gråta mig till sömns och ha möte dagen efter. På mötet bestämde jag mig för att stanna där, men jag ville åka hem över natten. Jag sov bara några få timmar den natten, och när jag vaknade kom Andie till mig i Höör och allting var egentligen ganska bra. Men på kvällen skulle jag bli hämtad av Sefika och då började paniken. Jag skrek en liten stund men sen försvann all energi och jag föll ner gråtandes på golvet. Min mor fick möta Sefika och säga att jag inte kunde gå ut. Jag kröp till fönstret och sträckte mig efter det renaste rakbladet jag kunde hitta, tryckte det mot pulsen och tänkte "Nej, det går inte, det går bara inte", så jag skar lite i låret och kände lugnet av smärtan som liksom sprakade genom kroppen.
Jag ringde till bup och Sefika körde mig till Malmö. Min läkare från Eslöv hade jouren, så han lät mig gå in lite före alla andra för att vi redan känner varandra. Efter att ha väntat några timmar i väntrummet med några stackars flyktingar och ett annat socialfall så blev jag inlagd över natten. Jag fick sova ut ordentligt och äta frukost med en arg anorektiker. På mötet sa vi att jag skulle till Höör över natten och sedan återvända till Landskrona idag. Kaos? Ja.
-
Idag ska jag kanske handla lite med Mari i Malmö innan jag tar tåget.. hem?
Hm, vad hade man gjort utan bup egentligen? Jag hoppas att saker utvecklas till någonting bra. Så att inte all den här smärtan varit förgäves, eller något sådant.
OCH!! Jag har fått fable 2 av Andie. Så nu hör ni inte av från mig på några veckor, eheh! Jo det gör ni för familjen ska resa till Bosnien om en vecka, då ska jag vara utan xbox.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)