of having an panikångestattack. Och vet inte vad jag ska göra åt det. Snart har jag öppnat meddelandet och då finns ingen återvändo. Varför gör det så jävla ont i mig nu? Varför är jag så rädd? Meddelandet finns bara på skärmen, ingen kan skada mig, jag är säker här. Är jag säker här? Snälla kom och rädda mig från verkligheten, jag klarar inte det här. Jag kommer skada mig själv mer än jag borde, jag kommer gråta och skaka av ångest, det vet jag. Nu är det bara jag och min dator, snart har jag öppnat meddelandet, snart vet jag det jag inte ville veta. Dumma dumma Miriam, varför lät du tvångstankarna vinna?
Känns som att ångesten bara blir svårare att hantera allt som tiden går. Den tar liksom över mitt liv, och återskapar sig själv hela tiden. Snart går jag tillbaka till att isolera mig på mitt rum, eller nä, då dör jag hellre. Snart dör jag. Men jag vill inte dö innan jag ens börjat leva! Fan, fan fan fan fan
fan
fan
fan
fan
fan.
-
EDIT: Ah, det var bara ett vanligt äckel som hade skrivit, så ångesten kryper tillbaka lite grann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.