Fan. Nej men vad ska jag göra? Ska jag gråta, skära, slå mig själv tills blåmärkena täcker min smutsiga hud? Försvinner smutsen från mig då? Blandas den med blodet som rinner ut? Nej.
Ska jag gå till motorvägen och fortsätta tills skyltarna blir främmande, tills jag somnar på marken och någon kör mig till sjukhuset? Ska jag sätta mig på tåget och åka långt, långt bort från mig själv, lägga mig på rälsen och låta huvudet med alla tankar, avlägsnas från kroppen?
Ska jag ge upp?
Jag kan inte ens träffa mina vänner längre, jag kan inte ens gå ut utan att dö av ångest innan och efter och allting är en jävla kamp på ett sätt som det aldrig varit förut, och allting handlar om min ätstörning för att ingenting annat ska få plats, för tänker jag på något annat än vad/var/när/hur jag ska äta så bryter jag ihop.
FAN VAD SJUKT det här är
fan vad sjukt det här är
fan vad sjuk världen är
can you fall from a wound like that dear
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.