No comets

Pusspuss!

Blubb blubb glöm förra inlägget tack och här är en bild på världens vackraste par eheh! Hata inte mig. Okej vi (jag) kanske inte är charmigast, men vi är bäst på vårt sätt. Vi älskar varandra väldigt mycket, så hör du det bloggen? Allt är inte misär! På tal om att allt inte är misär så är det snart nyårsafton.

Imorgon ska jag och Caroline träffas och handla lite småsaker om jag får pengar av min papasofpk för min mamma är i Danmark hos min mormor och hennes pedofil-make. Hoppas att hon kommer hem med ett julkort (pengar) från dem, annars orkar jag inte ens skänka en liten liten tanke åt honom när han ruttnar i fängelset. Inte för att han kommer ruttna någonstans så snälla som reglerna ser ut just nu. Anyways, på fredag ska jag baka cupcakes för första gången så jag måste faktiskt ta bilder. Pepparkakssmak ska det bli, med vit god glasyr. På lördag ska jag och mina cupcakes åka taxi (onödigt jag vet) till Kirseberg med min älskling och en pizza. Eh. Ja och så ska vi fira nyår där hos en massa människor jag aldrig träffat. Det ska bli läskigt och roligt. Roligast av allt är att jag ska vara väldigt fin. Jag ska ha en svart sammetsklänning med glittriga strumpbyxor, svarta platåskor och lite glittriga smycken! Jag har en lakritsspray också som jag ska spraya ner mig med. Kul va, fläsklägg. Måste fota så att jag minns att jag inte alltid är ruttet fläsklägg.

frånochmednu

När jag var liten sa min syster att min mamma hade sagt att hon hoppades att jag var lesbisk.

Igår när jag satt på tåget hem från Hammenhög insåg jag en sak. Det finns ingen diagnos som förklarar ondska. F är inte ond för att han har asperger/adhd, han gjorde och gör inte de fruktansvärda saker som han gjort eftersom att han har diagnoser. Han är bara en ond människa. Efter att ha varit i Hammenhög och träffat en massa helt underbara autistiska människor så insåg jag att de inte påminner om Honom alls. Inte alls. Så jag ångrar att jag sa att jag aldrig mer skulle skapa relationer med folk som har asperger. Jag ändrar det till: Jag ska aldrig mer skapa relationer med ondskefulla kräk. Amen.

dsASFAG

Hiv! Jag mår inte så väldigt bra nu nej nähä? nej okej. Så därför skriver jag aldrig. Jag har inte hiv, men jag är förkyld och ojämnt men ganska mycket deprimerad. Jag sitter mest och väntar på att min far ska komma hem så att jag kan åka iväg någonstans innan jag imploderar av ångest. Det gör så ont i mig nu, som att mitt innanmäte gråter. Som att det bildas stora istappar som sakta skär sönder mig inifrån. Sorry but that is how I feel. Jag har inte ens duschat idag och vill inte visa mig ute, jag vill helst ligga här och dö i hevvllvet. Men det ska jag inteeeeete så hejdå.

xx

Hej hejs. Har nyss ätit middag och känner mig helt febrig av det. Vet inte varför det blir så riktigt. Mycket har hänt sedan sist, inga särskilt stora grejer, mer små bloggvänliga inslag i min annars halvpatetiska vardag. En av sakerna är väl när jag satt på tåget till Malmö för att träffa Andie och en massa andra fina människor. Efter ett tag stannade det och jag kände direkt att "det här kommer ta lång tid". Ja, det tog lång tid, flera timmar faktiskt. Jag och en annan från Höör var de enda på tåget när vi fastnade mitt ute på landet. Efter ett tag sa konduktören att det inte fanns något annat att göra än att följa med honom in i förarhytten och klättra ner från dörren till spåret för att sedan vandra i mörkret längs med en grusväg tills vi kom till en station. Så det gjorde vi.

I måndags åkte jag buss helt ensam i Eslöv och blev trakasserad av busschauffören. Han började fråga en massa olämpliga frågor med en väldigt olämplig röst för att sedan komma till "Har du pojkvän? Kan du ringa mig? Kan jag få ditt nummer? Kan vi träffas? Kan vi träffas när du gjort slut med din pojkvän?" Utan att bry sig om min låga ålder så sa han att jag var mycket söt och vacker och fin och söt och speciell äckel äckel. Och så ljög han ner sin ålder ungefär tio år, eh heh. Han bara: "..32" Jag: "Nä"
Hur som helst så ringde jag Skånetrafiken och berättade så han lär väl få en och annan uppläxning. Ja, annars har det väl inte hänt så mycket mer jag vet inte ok o k ok .

Bottle in a ship

Jag hade kunnat skriva om hur dum i huvudet jag är och hur mycket jag hatar mig själv just nu. Jag hade kunnat undra varför i hela helvetet jag skriver vad jag äter till frukost och andra totalt meningslösa matrelaterade saker. För jag skriver bara om mat, hela mitt liv är bara mat mat mat kan man tänka när man träffar mig/läser min blogg. För vad fan är jag? En liten jävla FLICKA som inte kan acceptera en vuxenkropp. En liten jävla skitunge, ett litet äckelbarn, jävla idiot som inte kan äta upp maten på tallriken, gå till skolan och inse att hon hon hon är SJUTTON år gammal och inte ett jävla barn längre. Men när hon går ut tror folk att hon är fjorton för hon kan inte äta upp maten på tallriken och växa och utvecklas som de gör.

Jag känner mig så jävla löjlig när jag ser mig själv i spegeln. Allt jag ser är ett genomskinligt skal av den jag en gång var, en svart skugga. När jag tittar närmre så ser jag någon annan, någon jag inte känner igen, en sorglig, obetydlig och nästan osynlig liten flicka. En sån där som man plockar upp på gatan och våldtar tills man tröttnar. En sån där som man puttar omkull och skrattar åt, en sån där som man tycker synd om när man ser henne på tåget efter jobbet.

Ja, jag hade kunnat skriva om det. Eller om vad jag åt till frukost?

Just say yes

Hej bloggen. Min helg har varit underbar ska ni veta. I fredags åkte jag och C till Malmö för att handla lite och sen gick vi hit för att umgås resten av kvällen. Igår plockade vi ihop lite alkohol från hennes föräldrars förråd och cyklade för att ha fest med Bea, Emma och Alex hos Bea. Hennes föräldrar var i Turkiet och vi lovade att inte dricka.. Men ja, Emma var den enda som blev full på min äckliga whisky-whisky-flädersnaps-massa jordgubbsarom-mix. Eh, förutom en liten stund när vi var ute då jag råkade skrika lite på några ungar och skratta åt Carolines bror.. Men det var en behaglig nivå av onykterhet! Haha.

Nu sitter jag och lyssnar på Nationalteatern innan skolan, och har precis ätit frukost bestående av en skiva surdegsbröd, en minibaguette med citronmarmelad och en kopp Hawaii-té med sojamjölk. Imorgon ska jag äntligen träffa Andie och nu ska jag försöka göra klart läxorna. Hejdå mina små barn.

Eller just det: I natt drömde jag att jag blev fasthållen och våldtagen av två små tonårspojkar. Den ena tog med mig till hans stuga ute på landet där han låste in mig för att ha mig som sexslav men jag lyckades till slut rymma.. Och och!! Idag börjar en ny person i klassen som heter Ulrik. Han har asperger och är besatt av vulkaner. Jag skriver mer om honom sen, hej.

Skathjärta

Jag lyssnar på scatterheart från min stockholm-spellista och tvingar mig själv att inte bryta ihop. Idag är nog ingen bra dag. Jag vaknade tidigt men gick inte till skolan, och somnade klockan två för att vi inte hade någon mat. Nu vaknade jag och åt min gröt till twin peaks som vanligt. Det är bara ett avsnitt kvar nu, vilket gör mig väldigt ledsen. Och jag höll på att gråta ihjäl mig när agent Cooper och Annie skulle ligga med varandra. Det var så fint, och jag tänkte på Andie. Kanske därför jag är så känslig just nu, för att twinie snart är slut. Jag saknar Andie så himla mycket också, vet inte riktigt varför eftersom att det inte var längesedan vi träffades och vi ska träffas ganska snart igen. Men en enda helg utan min älskling och jag blir ur balans. Jag blandar kanske ihop alla känslor till en stor smet av ångest. Mm, smet. Jag bakade innan, tranbärskaka, och det var så jävla surt och beskt. Fy fan.

Jag bara..

Äsch. Nej. Jag och Caroline ska åka till hemmakväll om en stund och hyra lite film, sen ska vi ha myskväll! Imorgon ska jag förhoppningsvis sova hos Bea med Emma och Alex. Det gör mig glad må ni tro. Nu måste jag bara dra mig upp ur stolen och in i badrummet, hejdå. Jag älskar er.

111

Hej bloggen. Här sitter jag i min röda fåtölj med ett fint rött linne från myrorna med ugglor på. Jag har ett stulet ugglehalsband också, och mörkrosaröda naglar. Precis samma färg som mitt hår var för nästan precis tre år sedan. Känns helt overkligt att det var så länge sedan jag gick runt i min 80-talsdröm och handlade godis på bilema med Caroline varenda dag. Vem är jag nu? Och vad hände med den där tonårsdrömmen som aldrig blev någonting, inte ens en film.

Jag ska medge att jag snart börjar gråta och att allting jag skriver nu är delvis baserat på att jag inte ätit eller sovit bra alls de senaste veckorna. Men snart ska jag till Andie och må bra resten av kvällen. Jag orkar inte skriva mycket mer nu för jag känner ångesten riva i mig lite, men jag ska lägga in en bild på mina presenter här nu. För ja, jag har ju fyllt sjutton för några dagar sedan, och det var ganska fint. Jag kände mig så omtyckt den dagen, en känsla jag nästan aldrig känt.

Hos Andie väntar två presenter till, för vi har inte träffats på en evighet. Och ehm, jag har köpt lite fina nya kläder också som jag vill visa för er, men det får bli senare. Då blir det ju kroppsbilder också how fun! På tal om födelsedagar så är ju hela familjen Miriam födda i September, så om några dagar ska jag fira mina föräldrar med en algeriet-halsduk till min fader och en någonting till min moder. Och imorgon tvingar han mig att göra diabetestårta, usch. Jag hatar att göra tårta oki hejdo!!!!!

k-hole

Här sitter jag igen, alldeles för sent jag vet, men utan lergigan så sover jag bättre när jag går och lägger mig sent. Har bara tittat på family guy och ätit mackor med växtsmör. Jag känner mig så dålig, så hemsk just nu. Samvetet trycker i bröstet utan att jag egentligen förstår varför. Jag har dåligt samvete över att jag är så elak, att jag pratar för mycket, att jag har matproblem som folk vet om, att jag struntar i viktiga saker, att Caroline tycker att jag har lämnat henne och att det är mitt fel att jag har tappat kontakten med alla mina vänner.

Det är så jävla bakvänt alltihop. För jag får dåligt samvete när jag äter, när jag inte äter, när jag är elak, när jag är för snäll, när jag går till skolan, när jag inte går till skolan. Vad jag än gör så får jag dåligt samvete! Och mina jobbigaste tvångstankar har börjat komma tillbaka nu vilket gör allting värre. En dålig dag (som är nästan varje dag), så måste jag sminka mig och spendera flera timmar med mitt hår och mina kläder för att kunna gå ut. Men det hjälper inte, jag känner mig ful och äcklig hela tiden nu. När jag sitter på tåget eller går förbi alla skyltfönster så vill jag bara kräkas på min spegelbild. Det är konstigt, för jag var ovanligt nöjd med mig själv för bara några veckor sedan. Jag får dåligt samvete av det här också såklart, jag vill inte att någon och särskilt inte de jag bryr mig om, ska tycka att jag blivit ytlig och ointressant. För jag kan faktiskt inte hjälpa att jag är lyckosam nog att vara född i den här bakvända jävla smörjan.
-
Jag måste sova nu, men jag ska skriva några viktiga saker till. Jag var på Malmöfestivalen igår och såg Bob Hund. Eller det var så det var tänkt, men kvällen förstördes av en kille som bestämde sig för att med sitt kompisgäng, hålla fast mig och tafsa på mig. Nej, inte så våldsamt som det lät nu, han höll inte hårt och jag hade kunnat ta mig loss. Men folk dansade överallt runt oss, och jag blev som förstenad, som att jag inte ens märkte vad han gjorde förrän Emma, Bea och Alex drog mig därifrån. Jag kände liksom ingenting, ingenting alls. Så därför reagerade jag inte först. Det var en ung kille, han dansade bakom mig och tog mig överallt på kroppen och jag tror att han kysste mig i nacken. Hans händer var så klumpiga och hala, som ett litet barn liksom, ett porrskadat äckel. Ingen rör min kropp utan min tillåtelse och därför tänker jag anmäla honom. Är så jävla trött på att bli kränkt och vara den enda som får lida av det. Nä, 17 år är väl länge nog för sådant skit.

Ja, jag fyller 17 på fredag. Det trodde du inte va, slutet! Jag orkar fortfarande inte, men det är mest för att jag är trött. Så god natt. Och jag ska köpa en massa fina presenter och baka något fint som jag skriver ner här sen, så. Och en sak till. Jag älskar er, jätte mycket. Alla som läser det här och jag beräknar det till ungefär tre, fyra personer varav två verkligen behöver höra det eftersom att jag aldrig hör av mig och aldrig skriver och aldrig ingenting. Jag lovar att jag göra det och ni kan alltid höra av er till mig om ni vill när ni vill och sånt.

Mjau

Nu ska jag till malmöfestivalen med Caroline. Vi ska träffa Emma och bea, och så ska vi se Cocorosie och Iron and Wine. Antagligen kommer det att bli bästa dagen den här sommaren, trots att vädret är hemskt. Idag började skolan verkar det som, men ingen skola för mig för idag ska jag ha kul. Snart ska jag dock börja skolan, och jag vill faktiskt. Kanske ordnar det sig ändå? No time to waste, nu måste jag fixa mitt häxhår. Skriver förhoppningsvis sen om hur det blev, kanske. Hejdå alla jesusälskande små kakmonster. <3

Who do you have to fuck to get a beer around here

Här sitter jag och har sömnproblem men jag ska snart gå och lägga mig igen efter att jag skrattat färdigt åt hur knäpp i huvudet jag var för två år sedan. Jag gick runt och var hög på livet och ritalin hela tiden så en dag fick jag för mig att om jag märkte alla inlägg i min blogg med ordet "avpublicera" så skulle de automatiskt avpubliceras när datorn läst mina tankar. Så därför står det avpublicera under en massa inlägg, vet inte hur man tar bort det.. Eh, ja. Men nu har jag i alla fall kvar allt skit jag skrev, så.

Borde kanske skriva oftare, för det händer trots allt saker som bör skrivas här. Men jag orkar liksom inte, jag skriver tusen sidor av tankar som jag bara raderar. Kommer jag radera det här också? Jag vet inte än. Jag önskar att jag kunde vara helt ärlig om allting, att jag bara kunde skriva alla äckliga detaljer och sanningar om hur jag känner och hur livet runt mig och inuti mig verkligen ser ut just nu. Men det kan jag inte. Jag tänker att jag är så jävla öppen med allting, att det inte finns annat än det man ser. För jag förväntar mig alltid att det folk ser är vad jag ser, absolut ingenting. Slöseri med tid. Men jag antar att, om jag säger till alla röster i mitt huvud och alla minnen av röster utanför mitt huvud att hålla käften i några sekunder, så kanske det är möjligt att jag har fel. Eller? Borde jag sova? Ja, ja. Guten nacht erdbeersaft!!

nej, nej

Fan. Nej men vad ska jag göra? Ska jag gråta, skära, slå mig själv tills blåmärkena täcker min smutsiga hud? Försvinner smutsen från mig då? Blandas den med blodet som rinner ut? Nej.
Ska jag gå till motorvägen och fortsätta tills skyltarna blir främmande, tills jag somnar på marken och någon kör mig till sjukhuset? Ska jag sätta mig på tåget och åka långt, långt bort från mig själv, lägga mig på rälsen och låta huvudet med alla tankar, avlägsnas från kroppen?
Ska jag ge upp?

Jag kan inte ens träffa mina vänner längre, jag kan inte ens gå ut utan att dö av ångest innan och efter och allting är en jävla kamp på ett sätt som det aldrig varit förut, och allting handlar om min ätstörning för att ingenting annat ska få plats, för tänker jag på något annat än vad/var/när/hur jag ska äta så bryter jag ihop.

FAN VAD SJUKT det här är
fan vad sjukt det här är
fan vad sjuk världen är
can you fall from a wound like that dear

Löjligt

HAHA okej, någon av mina grannar läser alltså min blogg så jag måste ta bort en massa ord från bloggjäveln så att min mor inte kan söka sig till den. Ifall ni undrar över konstiga meningar sedan alltså.

On the verge

of having an panikångestattack. Och vet inte vad jag ska göra åt det. Snart har jag öppnat meddelandet och då finns ingen återvändo. Varför gör det så jävla ont i mig nu? Varför är jag så rädd? Meddelandet finns bara på skärmen, ingen kan skada mig, jag är säker här. Är jag säker här? Snälla kom och rädda mig från verkligheten, jag klarar inte det här. Jag kommer skada mig själv mer än jag borde, jag kommer gråta och skaka av ångest, det vet jag. Nu är det bara jag och min dator, snart har jag öppnat meddelandet, snart vet jag det jag inte ville veta. Dumma dumma Miriam, varför lät du tvångstankarna vinna?

Känns som att ångesten bara blir svårare att hantera allt som tiden går. Den tar liksom över mitt liv, och återskapar sig själv hela tiden. Snart går jag tillbaka till att isolera mig på mitt rum, eller nä, då dör jag hellre. Snart dör jag. Men jag vill inte dö innan jag ens börjat leva! Fan, fan fan fan fan
fan
fan
fan
fan
fan.

-
EDIT: Ah, det var bara ett vanligt äckel som hade skrivit, så ångesten kryper tillbaka lite grann!

You've seen the worst of me now

Vaknade klockan nio, duschade och åt två mackor. Jag tog på mig mina mörkgrå byxor, en ljusgrå t-shirt och en svart kofta, gick ner på gatan och skyndade mig till tåget. På väg dit såg jag någon, jag visste inte vem det var, jag kände inte igen henne. Men sen såg jag att det var Emma, min gamla gamla vän som jag inte träffat sedan avslutningen i nian.

Jag.. Jag bara gick över gatan, jag kunde inte, jag bara.. Jag kramade henne. Jag kände sån sorg, sån stor vilja att bara gråta, skratta, bara krama spöket av min svunna barndom som stod framför mig med sitt silvriga kors runt halsen. När hon log så log hon in bakom min näthinna, och fastnade. Fastnade i nätet. Jag tror att jag kände att hon kände ungefär samma sak, det är det värsta. Hon skulle till sitt jobb. Jag skulle till min psykolog, vilket jag inte sa, för i den stunden insåg jag att om Gud var tvungen skjuta en av oss så skulle han valt mig utan att tveka. I den stunden insåg jag att det var så det hade varit, under hela vår uppväxt och att ingenting ändrats. Även om allting förändrats.

Vad skulle vi prata om liksom? Hennes jobb? Hennes nya vänner? Hennes lyckliga familj? Hennes perfekta betyg? Hur vacker hon blivit? Hur lycklig hon är?

Min tomma plånbok? Min ensamhet? Min misslyckade familjehemsplacering? Att jag inte gått till skolan på tre år? Hur missbildad jag blivit? Hur jag dagligen kämpar för att inte av ren ilska kasta mig framför tåget? Tiden på bup-akuten? Tiden på behandlingsavdelningen? Fredrik?!

Nej. Jag hatar mig själv mer än jag någonsin vågat erkänna. Det gör jag faktiskt, fyfan. Jag fattar inte hur någon som inte hatar sig själv väldigt väldigt mycket kan vilja vara i min närhet, jag fattar faktiskt inte det. FYFAN!


-You're tired, tired of the dark.

Dreamer

10 Juli 2011 - 22:24 - mitt rum i Höör

Gick ut i köket och gjorde två mackor och en kopp té, grät lite, åt upp och kom på att jag hade en blogg. Rotar du bland soporna får du skylla dig själv. Sefika sa; "Nackdelen med att bo hos oss är att du inte får träffa Andie. Så tänk efter när du är hemma" Du förstör din kropp. Ät duktigt när du är hemma Miriam. Jag tycker bara synd om dig. dreamer,dreamer,dreamer. Ska aldrig mer gå ut. Aldrig mer se dig i ögonen, aldrig mer se mig i spegeln, aldrig mer försöka försöka. Hur kan man gå vidare när alla blockerar vägen med sina ben? VEM ÄR ALLA MIRIAM?

Ser du ner på mig? Nej jag tycker bara synd om dig. Eller
Ja, jag ser ner på dig och därför tycker jag synd om dig, för att du inte är lika bra som du kunde varit.

uh huh her

HAE! Le update: Ska till Höör på söndag där jag ska vara i minst tre veckor, sedan får vi se vad som händer. Vet inte vad jag ska göra som vanligt och jag mår konstigt, väldigt konstigt. Ska spela bort mina bekymmer om en liten stund, eller titta på Dr. Phil? Jag är kär så att det gör ont som vanligt. I Andie. Och Leisha Hailey. Såg en trött och väldigt ung mamma på tåget med långt sjöjungfruhår och tjocka ärr på vänsterarmen. Känner mig bara så.. Ledsen. Har ingen lust till någonting, ser inte fram emot någonting, vill ingenting. Snälla Citalopram, gör mig lycklig? Nä, xboxen får göra mig lycklig. Och mildas mjölkfria margarin. Haha. I am so very pathetic.

Fan också

Sitter med mitt skimrande bubbelgumsrosa nagellack som Sefika tyckte var fult och skriver vid äppeldatorn. Om en kvart ska jag göra middag, havrekusar med tofuskinka och fiberhavre/grahamsgröt med äppelmos. Har ätit det här till middag varje dag i säkert två månader och har inga planer på att ändra mig! I fredags handlade jag lite kläder i Malmö med min mama och sen åkte jag och Andie till Landskrona. Vi såg the darjeeling limited och spelade fable och sedan sov vi, i olika rum (fattar inte varför). På morgonen gick jag och Cissi för att väcka underbaraste Andie och så åt vi frukost medan Sefika friterade mat i rapsolja tidigt på morgonen som vanligt.

När Andie hade gått så körde vi tillbaka till kronan med Erwin och hans son William och ja, nu minns jag inte mer av någon anledning?!

Like me

Jag har inte tänkt på hur dåligt jag hanterar förändringar förrän nu. Antagligen eftersom att mitt liv varit mer eller mindre oföränderligt under långa perioder, med små ändringar eller väldigt stora men långvariga och mer naturliga förändringar. Jag har bott i mitt ätstörda, alkoholiserade, kärlekslösa depressionshem i nästan hela mitt liv. Att bara dra upp mig därifrån och sätta ner mig i ett problemfritt familjehem är inte riktigt ok, men det har jag först insett nu. Som när man tar bort en fästing på fel sätt, då delas den på mitten och fastnar med ena delen i huden, då går det knappt att få bort den sen.

På sista tiden har jag som sagt haft väldigt mycket panikångest. Det börjar när jag vaknar och samlas som lager av ångest inuti mig tills det inte får plats mer, då börjar paniken. Jag bråkade med familjehemmet i tisdags, packade mina grejer och ringde efter soc så att de kunde hämta mig. Men det gick inte, så jag fick gråta mig till sömns och ha möte dagen efter. På mötet bestämde jag mig för att stanna där, men jag ville åka hem över natten. Jag sov bara några få timmar den natten, och när jag vaknade kom Andie till mig i Höör och allting var egentligen ganska bra. Men på kvällen skulle jag bli hämtad av Sefika och då började paniken. Jag skrek en liten stund men sen försvann all energi och jag föll ner gråtandes på golvet. Min mor fick möta Sefika och säga att jag inte kunde gå ut. Jag kröp till fönstret och sträckte mig efter det renaste rakbladet jag kunde hitta, tryckte det mot pulsen och tänkte "Nej, det går inte, det går bara inte", så jag skar lite i låret och kände lugnet av smärtan som liksom sprakade genom kroppen.

Jag ringde till bup och Sefika körde mig till Malmö. Min läkare från Eslöv hade jouren, så han lät mig gå in lite före alla andra för att vi redan känner varandra. Efter att ha väntat några timmar i väntrummet med några stackars flyktingar och ett annat socialfall så blev jag inlagd över natten. Jag fick sova ut ordentligt och äta frukost med en arg anorektiker. På mötet sa vi att jag skulle till Höör över natten och sedan återvända till Landskrona idag. Kaos? Ja.
-
Idag ska jag kanske handla lite med Mari i Malmö innan jag tar tåget.. hem?
Hm, vad hade man gjort utan bup egentligen? Jag hoppas att saker utvecklas till någonting bra. Så att inte all den här smärtan varit förgäves, eller något sådant.

OCH!! Jag har fått fable 2 av Andie. Så nu hör ni inte av från mig på några veckor, eheh! Jo det gör ni för familjen ska resa till Bosnien om en vecka, då ska jag vara utan xbox.

Dra ut organen tack.

Alltså jag O R
K



AR

inte mer. nu. Jag har blivit en jävla panikångestmaskin, och har bara panikångest över allting hela jävla tiden. Bland annat just nu. Är i Höör och borde bli hämtad om en timma men har ingen aning om någon kommer eftersom att telefonen varit tyst och det känns som att jag inte ska bli hämtad, de vill väl inte ha tillbaka mig. WHO COULD BLAIM EM'!!!!!!!!
..
Jag saknar Andi pandi så mycket att jag snart dör och DÖR i dödens säng. Jag vet inte vart jag ska lägga huvudet när ögonen gör så ont och jag vet inte vart jag ska lägga glädjen när sorgen tar så stor plats. Jag kan inte bo här, kaninté leva det här livet alls, men själen och huden och väggarna skriker när jag tänker på Landets krona. Jag vill inte dit. Jag vill inte till Sefika. Jag tycker inte om henne, jag tycker INTE om dig sefi! Jag tycker inte om känslan av Ibbes orkeslöshet heller. Han sa ju det själv, att han snart är klar med livet. Jag bara "Jo, det känns så." Men alltså nä, nä, nänänänä, jag klarar inte det här. Isolation. Escape. Delete. Defeat. Vart ska jag lägga min ångest? HALLÅ?

Att bli avbruten av babushka mitt i ett inlägg

Hej alla vackra varelser. Jag sitter i Landskrona vid min porrskadade apple dator på mitt afrika-rum. Jag vill ta en massa bilder på katterna och huset, men inte idag. Jag har precis ätit grekiskt surdegsbröd till frukost och tittat lite på twin peaks. Snart ska jag göra falafel med basmatiris, och sen ska vi köra till malmö för att köpa pålägg och hälsa på Erwin.

(and beautiful)

När en bara vill att allting ska bli bra, när en vill höra att allting bara var en hemsk dröm, ett dåligt skämt. När en för en gångs skull vill känna trygghet i sitt liv och kunna sova utan ångest och skuld som skär i bröstet. Och när en inser att det aldrig kommer hända. När en gråter och ifrågasätter meningen med allt, med livet. När en inser att det är dags att gå vidare och hur svårt det kommer bli. För det gör ont, varje slag, varje ord. När en vill skydda sig från ord och kärlek. När en märker att det inte går.

När en bara vill att allting ska bli bra.

-

Genvägar: tryck på Ctrl

Jag orkar inte mer, jag vill bara sova. Men jag kan inte sova för alla insekter som kryper in i mina öron. Det hjälper ju inte att hålla för öronen heller, då sparar man dem inuti istället. Jag skulle inte ens göra någonting särskilt imorgon, så jag hade kunnat stanna hos världens finaste människa och det irriterar mig, bara lite LITE! Men jag ska inte gråta över spilld jordgubbsproviva, jag ska bara gå och lägga mig med min ersättningsälskare, Lergigan. Åh, just det. På Onsdag flyttar jag till familjen jagvetinteensvaddeheteriefternamn i Landskrona. Ja, jag lämnar Höör. Så hejdå alla underbara rasister, tragiska tonåringar, psykopater och smygtransvestiter som inte läser min blogg! Jag kommer säkert sakna er i ungefär fem minuter innan jag inser att jag är i Landskrona, staden med flest SD-röster efter Åkessons hemstad..

Skrivet 20 December 2010 12:42

Från Mari:

Ja, jag drack lite vin, men jag var inte full, och sa inget. Jag förstår att du vill ha total 0 gräns för mig, men jag var inte full när du är här, det respekterar jag! Vad händer? Jo just ingenting! Jo, jag kränker dig, och gör dig ledsen. Inga ursäkter för det. Men jag är här för dig när du behöver mig, gör så gott jag kan. Jobbar och lever inte på bidrag! Att jag är en usel mor, det vet jag, men jag älskar dig av hela mitt hjärta, och det vet du.
Självmedicinering vill jag kalla det. Men mycket mindre än innan.
Vi bråkar aldrig, bara har det lugnt.
Så synd att du inte vill följa med till mormor.
Skall åka till skolan imorgon. Men kom ihåg att jag älskar dig! Mamma.

Cremekex

Hej allah. Jag har onekligen varit med om en del sedan sist jag skrev, men jag ska försöka sammanfatta det så mycket som möjligt.

Jag och socialen har varit hos ett familjehem som var intressanta för mig, och jag var först negativ till det men nu i efterhand inser jag hur jävla bra det verkade. Jag har sagt att jag vill vill vill flytta dit, och eftersom att de är intresserade av mig så ska det förhoppningsvis gå. Om sådär två veckor vet jag om jag får flytta in där, och jag vet att jag kommer bli förkrossad om jag inte får det. Det var därför jag först vägrade acceptera hur bra jag egentligen kände för det, jag ville inte bli besviken. Men nu är det för sent för likgiltighets-försvarsmekanismen, så det är bara att köra.. på.

På tal om att köra på så ska jag imorgon sätta mig ner med Mikael. Imorgon händer det alltså. Och idag öppnades jag som en automatisk dörr hos soc, och berättade nästan allt som gick att berätta om mina och min familjs mörkaste hemligheter. Inte hemligheter, men ni vet, sånt man inte talar om vid middagsbordet. Helt sjukt egentligen, trodde aldrig att jag skulle våga. Jag vågar inte nu heller, men jag har ju inget val längre.

Åh, jag vill bara gå och lägga mig. Men jag måste göra klart det här först, faktiskt. Kanske är det vad som krävs för att jag ska kunna gå vidare och utvecklas, skapa saker. Skapa filmer, skapa texter, skapa ett hem, skapa en familj, skapa ett liv. Det är ju det jag vill göra i framtiden, och om jag inte får göra det så är allting just nu helt meningslöst på många sätt. Så, jag kanske måste, måste avsluta det här och gå vidare.
-
Ja, och till lite helt andra saker. Jag såg Berny och hennes knarkpojkvän i Malmö för några dagar sedan. Gick förbi dem två gånger, de såg ut att vara på knarkjakt. Tänkte bara säga det.. Och ehm, ni som inte har smakat Cremekex citron eller smultron (göteborgs kex), så måste ni göra det omgående! Det är världens godaste veganska köbekagor. Man kan doppa dem i citronté eller kall sojamjölk, eller dricka röd saft till. Mm! Hejdå pusspuss.

If you feel like a liar

Hej min stackars blogg. Jag lever än, och fortsätter min stilla kamp mot allt och ingenting. Armbandet sitter kvar i huden, även om jag tar av det, även om det inte betydde någonting, även om jag ljög när jag sa att det inte betydde någonting, även om pärlorna sprids över golvet i mitt kalla varma rum. Det finns alltid kvar i huden.
-
Imorgon ska jag till Mikael, min nya samtalskontakt i Eslöv. Jag trivs väl inte jättebra med honom, men jag bad om en väldigt omanlig man, om jag tvunget skulle ha en man (det fanns inga kvinnor eller "kvinnor" lediga). Så det blev han. Imorgon ska jag i alla fall dit, och antingen fortsätta berätta om vad jag vill ha ut av mitt liv under tiden som han skriver ner mina ord i punktform på ett löjligt stort block, - Eller så tar jag tag i det som bitit i mig så länge nu, det som dragit med mig till det möjligen smutsigaste av smutsiga ställen för att fullborda sin egen skapelse. Det, det har liksom tagit pauser, men aldrig riktigt fullbordats förrän nu. Kanske för att jag har låtit det ske, eller kanske för att det inte kunnat bli på något annat vis.

Men det spelar ingen roll, för det som har hänt har verkligen hänt. Och det enda jag kan göra nu är att gå vidare, såklart. Men det finns olika sätt att gå vidare på, visst? Man kan bittert och stilla, smyga förbi, utan att vända sig om. Eller så kan man gå några steg, vända sig om och skrika, så högt att det förflutna inte bara göms undan, utan slås i spillror, trampar på sig själv och blöder lite, och sedan fortsätta framåt med huvudet högt. Vad är enklast att välja? Det förstnämnda. Vad är modigast att välja? Jag vill inte ge upp mer.
-
Dagarna har varit som små insektsbett, med undantag för kärleksdagarna. Tiden som spenderas i Andies armar är allt annat än giftig, den är bara glitterbeströdd och fin. Man brukar ju säga att kärlek är på gott och ont, att kärlek orsakar både den största glädjen och den tyngsta sorgen. Men jag tror att det är fel egentligen, för då är det ju inte kärlek. När det förvandlas från gott till ont så slutar det ju vara gott, det ändrar liksom form helt. Kärlek är alltid kärlek, men däremot kan man bli lurad av sig själv och sina känslor. Tro att det är kärlek när det egentligen är något annat, men man vet alltid innerst inne hur det är. Så har det alltid varit för mig, att jag vetat när det varit något annat än en sa att det var. Men en sa det bara för att det var enklast så. Att slippa förklara, slippa tänka. (Från och med några ord sedan så slutar jag skriva man. Eller försöker. Ok? Ok.)

Oh no

Salam! Jag älskar arabiska, om jag fick välja ett språk jag skulle lära mig nu så hade jag valt arabiska.

Idag ska jag nog åka till nova lund ensam, orkar inte vänta på att C ska vakna. Behöver köpa lite skivor och filmer, dock inte där, rocks är så dyrt. Men jag ska kola (mm) lite på skor och väskor kanske. Mina skor är så söndriga nu, köpte dem när jag var inlagd på akuten. Minns den dagen. Jag mådde jättedåligt och hade gråtit och matvägrat hela dagen, och när min mor kom så gick vi till mobilia för att få mig att tänka på annat lite. Då drunknade jag i känslan av äckel, och kände att jag måste måste skala av mig, nu. Så jag bara sprang in i affären och köpte en ny jacka och nya skor, tog av mig stockholmkläderna och la dem i en påse, tog på mig det nya och gick tillbaka till akuten. Den dagen startade jag mitt nya kapitel tror jag.

Idag är det mors dag kom jag just på. Borde köpa en "förlåt för att jag förstört ditt liv lika mycket som du förstört mitt-present" Ja, det ska jag göra. Nej, jag får skriva mer senare för nu måste jag duscha. Och jag kan inte lägga in bilder på väldigt länge för min datorskärm exploderade igår, så nu har jag en 90-tals skärm som tar över hela skrivbordet och inte klarar av färger. Men sen ska jag lägga in bilder! Kanske inte här, men på bilddagboken. Hejhå sålänge.

Pile of nothing

Jag mår bättre, ja, men inte bra. Verkligen inte bra. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg eller hur långt jag kommit, men jag äter-lever åtminstone nu. Det är skönt. De andra problemen är fortfarande kvar dock. I lördags fick jag en jävla panikångestattack också, det brukar jag inte få. Men det är han som förstör mig, han gör mig galen igen. Vem? Jo, världens äckligaste människa. Jag orkar inte vara snäll i bloggen längre, det här är MIN blogg och jag får skriva precis vad jag vill, och jag vill inte skriva elaka saker om folk som inte skadat mig väldigt mycket. Det har han gjort. Ja, det har du gjort. Du är säkert jävligt nöjd också, över att det är mina armar och inte dina. För det borde kanske vara dina. Det borde vara du som ligger vaken varje natt och spyr över dina tvångsmässiga tillbakablickar.

Men jag vägrar ge upp, jag ska bli ren och fri. Jag är trött på att låta folk spotta på mig, och jag är trött på att trösta mig själv med att jag aldrig spottar tillbaka. Jag spottar inte tillbaka, men det betyder inte att jag inte kan låta dem lära sig av sina misstag. Hur som helst, jag ska försöka ha ett så vackert liv som möjligt utöver ångestmisären. Hejdå.

Taste T e s t

Utskriven*
Före sommarlovet den här gången, i alla fall. Nej jag blev inte utskriven för att jag mår så mycket bättre att jag klarar mig själv nu, helt ärligt, jag blev utskriven på grund av ett litet gulligt fenomen som kallas; platsbrist. Men jag visste att jag skulle hem när jag började äta normalt och hålla mig runt bmi 18. De enda som blev tagna på sängen var socialen, så nu sitter jag här igen och så lär det vara ett tag om jag inte vill sova med travhästuppfödare.

Men jag ska nog lyckas överleva. Idag ska jag till avdelningen för att hämta min mobil och mediciner som jag glömde. Blir nog jobbigt, känns ju som att jag ska tillbaka efter permissionen liksom. Vill gå in och sätta mig i köket, spela skitgubbe med Tanja och äta mellis med anorektikerna och helgpersonalen. Jag vill gå in på rum 1, lägga mig i den hårda sjukhussängen, lyssna på Elins skivor och läsa Galago. Jag vill se äckliga hundprogram på tv med tjejerna och deras föräldrar, jag vill bråka med Kristina, jag vill le mot Robert, jag vill promenera i pildammsparken.. Jag vill tillbaka till tryggheten och chansen till att bli frisk. Men någon annan sover i rum 1 nu, någon annan spelar skitgubbe med Tanja, någon annan ler mot Robert, någon annan hatar Kristina. Och så kommer det alltid att vara. Så jag måste gå vidare.
-
Hur som helst så mår jag bättre än jag gjorde före inläggningen, det får jag erkänna.

Utkast

Long time no see! Idag är det 50 dagar sedan jag la in mig på akuten för att sedan bli flyttad till behandlingsavdelningen, 50 dagar sedan jag höll på att ta livet av mig. Jag kämpar för att bli frisk, det gör jag verkligen. Men det är så jävla svårt. Jag trodde att jag skulle lyckas med denna permissionen, eftersom att de senaste veckorna och den senaste permissionen har gått utmärkt. Men nej, igår föll jag tillbaka. Det enda jag kan göra är börja om och försöka igen, så det är dagens planer. Låtsas som att ingenting hänt. Imorgon åker jag tillbaka och jag ska varken ha gått ner i vikt eller få ångest över att inte ha gått ner i vikt.

About today. Jag har kommit ganska långt ändå, jag har tillräckligt med fettreserver nu och får röra mig (nästan)fritt och lägga upp maten själv. Jag har slutat räkna kalorier också, väljer det jag känner för och lägger frivilligt ett tjockt lager margarin på mina mackor. Jag behåller maten på avdelningen nu också. Igår var första gången på två veckor, och jag hoppas hoppas HOPPAS att det var sista på länge också. Min hals klarar inte det längre, det blev direkt stora sår och jag harklar fortfarande upp blodklumpar.

Vaknade sent idag, så det fick bli en stor frukost för att ta igen för igår. Lika stor som på avdelningen, men ändå. Två mackor, en liten banan, ett glas chokladsojamjölk och en kopp munk-té. Tur att jag lärt mig äta frukost igen i alla fall, det har jag saknat. Men det är ensamt här. Där sitter vi allihop vid bordet, jag, Anna, Robert, Emma, tre andra patienter och deras mammor. Det har jag inte tänkt på förut, deras mammor. Var är deras pappor? (Alla patienterna har en pappa). Hur som helst.. Det är ju inte alltid Anna, Robert och Emma, men det brukar vara de som sitter vid bordet när vi äter frukost. Samma sak varje morgon, någon tröstdricker sin ögonblink, någon frågar efter mer vitt bröd. Och ja, det känns nästan som en familj nu. Jag kommer nog att sakna dem väldigt mycket när jag blir utskriven. Men apropå det som hände igår, så lär det bli senare än jag trodde i mitt naiva lilla huvud.

Jag kan inte stava till yesterday

Hej. Dagarna räknas in nu, men jag vet inte riktigt inför vad. Inför förändring kanske. Jag tror att jag hoppas det.

Jag har nu länge varit i dvala, och jag måste erkänna att jag börjar bli väldigt sjuk. Men mina värden är säkerligen lika perfekta som vanligt, och min kropp är nästan lika rund som vanligt. Det där förvirrar mig fruktansvärt mycket. Vågen visar mindre än någonsin i hela mitt 158.8 cm långa liv, alla kläder ramlar av mig, till och med mina nya byxor som jag köpte för kanske två veckor sedan. Men ingenting händer och jag känner mig fetare än någonsin. Ändå ser jag också att höftbenen sticker ut ovanligt mycket och att man ser revbenen ovanför (de snart oexisterande) brösten på ett sätt som man aldrig sett förut, men ändå. Jag är fet inuti. Fettet liksom sitter i hjärnan och trycker bort allt annat. Jag orkar inte. Ingen bryr sig heller, ingen oroar sig över hur jag ser ut, inte nu. Så varför ljuger vågjäveln då? Varför dör jag aldrig? VARFÖR? Och jag svälter inte längre, nej. Jag äter massor. Nu vet ni det. Kul för alla att veta hur jävla äckligt mitt liv är. Kul för alla att jag nu också ska påpeka att det värsta började precis just när jag träffade Fred rik. Men inte ska jag hata honom för det, nej nej Miriam hatar ingen. Miriam anmäler ingen. Miriam låter alla sverigedemokrater gå före henne i kön på Ica bara för att hon aldrig får vara värd mer än NÅGON ANNAN. Jävla helvete. Jag hatar vad jag har blivit. Jag hatar vad jag blev.

Men nu ska det bli ändring. Imorgon ska jag sova hos Andie, eller inte sova men spendera natten. När jag kommer hem så börjar mitt nya liv, eller förberedelsen inför mitt nya liv. Ok? Ok. Jag ska kräva hjälp.
-
Men fyfan vad jag kommer sakna benen.

Reglerna har ändrats

Jag försöker ändra på mig, i hopp om att du ska försvinna från mig då. Jag köper nya kläder, lyssnar på ny musik, äter andra saker, har sex med någon annan, tänker andra tankar. Men inte ens när jag sitter med mina poolfärgade hörlurar, målar naglarna blå och låter isländska ord omsluta min hjärna, inte ens då försvinner du. Äckelkänslan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, på riktigt nu, jag orkar inte mer.

Jag ångrar faktiskt allting vi gjorde. Det har jag aldrig gjort förut. Jag vill ha bort det, ha bort det från min hud från mitt huvud, ha bort smutsen och fläckarna och cancern som växer inuti mig. Den syns utanpå, jag vet att den syns. Varför hjälper ingen mig? Alla ser cancern, alla ser att jag behöver hjälp, men ingen bryr sig. Kommer jag någonsin att bli fri? Var jag ens fri förut?

Varför stoppade ingen mig från att åka? Kunde jag inte stoppas? Ni skulle skjutit mig. Jag hade förstått och förlåtit er. Nej, jag hade tackat er. Det finns ingenting som är värdigt med det här. Jag är ett paket gammalt kött i mataffären. Inte ens värd att ätas. Och du är i Malmö nu, ja. Vad tror du att det spelar för roll egentligen? Vad gör du ens här? Du har ingenting här att göra. Det gör ingen skillnad. Smutsen ligger fast som ett istäcke över min hud, jag fryser hela tiden. Och allting är ditt fel nu. Faktiskt, det är ditt fel nu. Men du bryr dig inte.
-
Mitt liv kunde varit så vackert nu, men det är bara färglöst. När jag skyddar mig mot smutsen så skyddar jag mig också från färgerna. Fåglarna. Elefanterna. Ingenting räcker.
-

Rollergirl

Jag är inte bara kär i känslan. Jag är kär i personen. Börjar bli trött på mig själv för den här gången vet jag att det kan göra väldigt ont, men jag kan inte göra någonting åt det. Jag visste väl att det skulle bli såhär också, egentligen.
-
Jag kom hem från Malmö för en stund sedan. Sov där sen igår, hos min nya vän. Min alldeles för fina vän. Efter det så träffade jag min syster för första gången på väldigt länge, och vi gick till ölcaféet på Möllan. Jag drack halväckligt lipton-té och hon drack öl. Men det var trevligt. Vi har bara verkligen ingenting gemensamt. Efter det så handlade jag lite, mörkgrått och orange nagellack, och lite mat. Jag köpte världens godaste pålägg också, vegansk vitlökskorv från redwood.
-
Jag kan inte vara värd någon så fin? Jag vägrar tro att jag kan vara det. Jävla huvud, kan du inte bara låta mig göra som jag vill?

Enough

Ah, men hej. Haha. Jag har något slags surrande irriterande lyckorus i mig, som hallonsoda. Jag känner mig som hallonsoda inuti. Kärlek. Jag är nog kär, men endast i situationen. Jag är kär i känslan just nu bara. Det räcker.

För en vecka sedan skrevs jag in på bup, jag mådde inte så bra. Hade som sagt inte ätit på ett tag så jag yrade mest runt och mumlade saker om att jag ville dö. På avdelningen började matkriget. Frukost, lunch, fika, middag, fika. Fem minuters utevistelse och vila + toalettförbud efter måltiderna. Helt galet att gå från att äta 1/4 äpple om dagen till att äta en full tallrik med rotfruktspaj till lunch. Det var jävligt hårt.

Jag fuskade nog mer än någon annan gjort också. Tryckte ihop mackorna till små bollar och gömde i tröjärmen, och när personalen gick ut en stund så skrapade jag ner mat i servetter och gömde i fickorna. Och så det där med vilan.. 300 upphopp om dagen, situps, gå fram och tillbaka i rummet, gå upp och ner på stolen. Har nog aldrig tränat så mycket förut. Jag gick väl upp sådär ett kilo fett och ett kilo muskler/vatten/annat. Men jag spydde inte en enda gång, inte ens när jag tvingades äta en hel macka med fyra lager mjölkfritt margarin (den helfeta versionen) + ett helt glas tropisk nektar (sockerjuice).

Jag vet inte vad det var som fick mig att till slut känna en anledning till att äta -leva. Kanske var det att Andie kom och hälsade på mig flera gånger, eller kanske så var det en slags skuldkänsla jag fick av alla apatiska flyktingpojkar som satt vid köksbordet. Nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för jag klarar mig nog ett tag. Idag ska jag träffa Andie och imorgon ska jag träffa Emma och Bea. Bara fina människor som får mig att må bra.
-

Royal Gala

Jag är så jävla trött på livet nu, totalt utmattad. Det är sanningen. Men jag är inte säker på att jag vill dö längre, jag har ju gett upp de där tankarna, eller jag ville tro att jag hade gett upp dem helt men de senaste dagarna har varit väldigt dödsfärgade. Det gör inget. Imorgon blir det nog bättre än idag, för imorgon har jag en plan och en anledning (motsägelserna samlas på rad) till att vakna. Jag ska till Malmö med Coraline och fika på glassfabriken. Hon ska antagligen äta en utsökt bakelse och dricka ekologisk läsk eller apelsinjuice, och jag ska dricka té. Möjligen med lite sojamjölk i. Men det ser jag fram emot, det stör mig faktiskt inte alls. Det är rädslan och ångesten som stör mig, att jag hela tiden är rädd över att ha gjort fel eller vad som ska hända om jag gör fel. Jag önskar att jag inte kunde göra fel, att jag hade full kontroll över åtminstone en sak i mitt liv. Men det har jag inte och därför är allting kaos. Därför är mitt utseende kaos. Katastrof.

Jag har ont i magen och idag åt jag burkchampinjon mixad med en massa vatten och äckliga kryddor. Det var inte så gott kom jag på i efterhand.. Men billigt! Vi gick till affären och jag köper ganska konstiga saker har jag kommit på. Det här köper jag typ varje gång: Ett paket osötad sojamjölk, en burk champinjoner, tre äpplen i tre olika sorter och ett paket buljong. Jag tycker om att köpa saker som hör ihop också, eller som liksom passar ihop på något vis. Och sedan pusslar jag ihop det i korgen, och lägger det i en perfekt rad och en särskild ordning på bandet när jag ska betala. Men idag förstörde hon i kassan allting och kastade iväg äpplena så att det ena äpplet gick sönder. Hur fan kan man göra så? Äpplen är ömtåliga skapelser och bör behandlas med vördnad. Jag borde slagit till henne.

Nej men helt ärligt, jag tycker ändå att det känns helt ok nu. Jag mår inte så dåligt, faktiskt. GODNATT!

Color Bars

Ah, long time no see. Jag är i Höör nu och mår ganska bra egentligen. Det är skönt att komma ifrån Stockholm ett tag i alla fall, även om jag kommer att sakna F. Antagligen ska jag till Göteborg nästa vecka eller något, men jag vet inte om jag har råd. Han är där på filmfestivalen, så. Då ska jag fika på andrum och handla på CD-centralen! Det blir fint.

Idag har jag vaknat sent och ätit frukost, vatten+sojamjölk med müsli, äpple, kanel och en kopp Earl Grey. Det är samma frukost som jag ätit i kanske två veckor, galet. Efter några timmar och flera koppar té och kaffe så gick jag till bilema med Caroline. Vi köpte twinings vaniljté, som tillsammans med sojamjölk är det godaste jag druckit på länge. Jag älskar twinings. Men jag dricker för mycket sojamjölk nu för tiden, det är inte så bra kanske. Fast med tanke på att det är enda källan till protein i min diet så är det nog inte så farligt. Förresten så såg jag en viss psykopat (som har ett namn som börjar på K):s nya sexobjekt i affären.. Tänkte nästan gå fram och slå till henne men hon får väl skylla sig själv.

Nu måste jag snart gå och koka vatten som jag kan hälla i min fina Nói Albinói-termos. Så att jag kan dricka té utan att väcka folk alltså. JAG ÄLSKAR TE! Så ni vet. Imorgon ska jag och C åka till Lund. Hon ska äta på max så att jag kan stjäla tépåsar, och så ska jag kolla på hörlurar. Det är allt. Nästan. Jag kanske ska fasta också, det är skönt och billigt. På fredag ska jag fasta i alla fall. Fast jag ska ha té/kaffe/vitaminer/kanske juice-fasta. Då skriver jag om hur det är, hejdå pusspusopo.

Midnight chaos

Hej. Jag tänker berätta saker för er idag. Nu har jag och F varit kära i tre månader. Det är inte alls lång tid egentligen, jag vet inte. Vi har ändå upplevt så mycket tillsammans att det känns som att vi alltid känt varandra, på den korta tiden. Och jag har nog ändrats en del också, kanske för att jag i princip inte var någonting innan jag träffade honom, jag var ju bara ett tomt skal. Nu känner jag mig som en person igen. Jag älskar honom, men jag är också väldigt väldigt ensam. Jag kände inte så stor ensamhet förut eftersom att jag inte kände någonting alls. I Stockholm är ensamheten så tydlig att jag mår illa. När han är borta så sitter jag bara hemma hela dagen och försöker få mig själv att gå ut, ner till tunnelbanan, vad som helst. När jag till slut lyckas mår jag redan så dåligt att jag bara mår sämre av att gå ut. Min sociala fobi är nu när den är som värst. Det gör att den där gamla känslan kommer tillbaka, känslan av att vilja dö.
-
Och många jobbiga saker har hänt här också. Saker som jag inte kan skriva här, vilket gör mig irriterad. Allting är bara kaos och jag har druckit upp allt té. Vågar knappt gå till affären, men jag fick lite pengar av CSN idag så jag ska tvinga mig själv att köpa lite vaniljté eller någonting. Men fan, det går ju inte. Jävla lipton. Får ångest av att gå till tvättstugan också, fick jag inte innan. Fan.
-
JAG har börjat med fluoxetin igen och om jag har tur så funkar det innan tabletterna är slut, då kan jag kanske fixa nya. Om allt går bra så ska jag kunna gå ut snart. Nu ska jag ut ändå, snart. Får ha min ipod och mina värdelösa hörlurar som inte gör att man försvinner in i en magisk värld av musik. Ska faktiskt köpa ett par bra hörlurar snart, kanske kan köpa second hand. Ja, okej. Hejdå-

Multiply

Jag skrev ett långt inlägg för flera dagar sedan, men jag orkade inte publicera det. Jag orkar fortfarande inte. Så nu blir det samma lista som förra året. Och jag har skrivit namn, för jag ville göra det. Jag vet inte om det var dumt, men det var ju sant. Jag har bara skrivit som det är.

2010

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade inga.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.

4. Dog någon som stod dig nära? Nej.

5. Vilka länder besökte du? Inga.

6. Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011? Jag vet inte, vi får se hur det blir.

7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? Hm, inget speciellt datum. Jag kommer väl mest minnas att jag träffade Fredrik och alla demonstrationer jag var på, och hela sommaren med bup såklart..

8. Vad var din största framgång 2010? Att jag hittade någon att vara med. Och att jag inte lyckades dö, faktiskt.

9. Största misstaget? Många många misstag. Men framför allt hela stöld-incidenten på sommarlovet, och ja hela sommarlovet över huvud taget. Men jag ångrar ingenting ändå liksom.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja.

11. Bästa köpet? Jag vet inte.

12. Vad spenderade du mest pengar på? Biljetter, böter och fika.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Kanske.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010? Den här listan.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? På sista tiden har jag varit mycket gladare, men innan dess var jag fruktansvärt ledsen. Så både och.

16. Vad önskar du att du gjort mer? Bra saker.

17. Vad önskar du att du gjort mindre? Dåliga saker.

18. Hur tillbringade du julen? Hos Fredrik med borscht och film.

19. Blev du kär i år? Ja.

20. Favoritprogram på TV? Ingenting.

21. Bästa boken du läste i år? Fjärilen i min hjärna.

22. Största musikaliska upptäckten? All isländsk musik, framför allt Björk.

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Ja, jag fick nog filmer och skivor tror jag. Och andra fina saker.

25. Något du önskade dig men inte fick? Nej.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010? Jag åkte till Malmö och sen gjorde jag tårta och åt tårta och ja. Jag vet inte.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, ja.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010? Nej fyfan, jag orkar inte.

29. Vad fick dig att må bra? Fredrik och andra personer ibland, medicinerna ibland och ja.

30. Vilken kändis var du mest sugen på? Hms, jag vet inte.

31. Vem saknade du? Daniella, Rebecka och Andreas.

32. De bästa nya människorna du träffade? Jens, Rebecka, Fredrik, och fler som jag inte kan skriva.