Enough

Ah, men hej. Haha. Jag har något slags surrande irriterande lyckorus i mig, som hallonsoda. Jag känner mig som hallonsoda inuti. Kärlek. Jag är nog kär, men endast i situationen. Jag är kär i känslan just nu bara. Det räcker.

För en vecka sedan skrevs jag in på bup, jag mådde inte så bra. Hade som sagt inte ätit på ett tag så jag yrade mest runt och mumlade saker om att jag ville dö. På avdelningen började matkriget. Frukost, lunch, fika, middag, fika. Fem minuters utevistelse och vila + toalettförbud efter måltiderna. Helt galet att gå från att äta 1/4 äpple om dagen till att äta en full tallrik med rotfruktspaj till lunch. Det var jävligt hårt.

Jag fuskade nog mer än någon annan gjort också. Tryckte ihop mackorna till små bollar och gömde i tröjärmen, och när personalen gick ut en stund så skrapade jag ner mat i servetter och gömde i fickorna. Och så det där med vilan.. 300 upphopp om dagen, situps, gå fram och tillbaka i rummet, gå upp och ner på stolen. Har nog aldrig tränat så mycket förut. Jag gick väl upp sådär ett kilo fett och ett kilo muskler/vatten/annat. Men jag spydde inte en enda gång, inte ens när jag tvingades äta en hel macka med fyra lager mjölkfritt margarin (den helfeta versionen) + ett helt glas tropisk nektar (sockerjuice).

Jag vet inte vad det var som fick mig att till slut känna en anledning till att äta -leva. Kanske var det att Andie kom och hälsade på mig flera gånger, eller kanske så var det en slags skuldkänsla jag fick av alla apatiska flyktingpojkar som satt vid köksbordet. Nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för jag klarar mig nog ett tag. Idag ska jag träffa Andie och imorgon ska jag träffa Emma och Bea. Bara fina människor som får mig att må bra.
-