frånochmednu

När jag var liten sa min syster att min mamma hade sagt att hon hoppades att jag var lesbisk.

Igår när jag satt på tåget hem från Hammenhög insåg jag en sak. Det finns ingen diagnos som förklarar ondska. F är inte ond för att han har asperger/adhd, han gjorde och gör inte de fruktansvärda saker som han gjort eftersom att han har diagnoser. Han är bara en ond människa. Efter att ha varit i Hammenhög och träffat en massa helt underbara autistiska människor så insåg jag att de inte påminner om Honom alls. Inte alls. Så jag ångrar att jag sa att jag aldrig mer skulle skapa relationer med folk som har asperger. Jag ändrar det till: Jag ska aldrig mer skapa relationer med ondskefulla kräk. Amen.

dsASFAG

Hiv! Jag mår inte så väldigt bra nu nej nähä? nej okej. Så därför skriver jag aldrig. Jag har inte hiv, men jag är förkyld och ojämnt men ganska mycket deprimerad. Jag sitter mest och väntar på att min far ska komma hem så att jag kan åka iväg någonstans innan jag imploderar av ångest. Det gör så ont i mig nu, som att mitt innanmäte gråter. Som att det bildas stora istappar som sakta skär sönder mig inifrån. Sorry but that is how I feel. Jag har inte ens duschat idag och vill inte visa mig ute, jag vill helst ligga här och dö i hevvllvet. Men det ska jag inteeeeete så hejdå.

xx

Hej hejs. Har nyss ätit middag och känner mig helt febrig av det. Vet inte varför det blir så riktigt. Mycket har hänt sedan sist, inga särskilt stora grejer, mer små bloggvänliga inslag i min annars halvpatetiska vardag. En av sakerna är väl när jag satt på tåget till Malmö för att träffa Andie och en massa andra fina människor. Efter ett tag stannade det och jag kände direkt att "det här kommer ta lång tid". Ja, det tog lång tid, flera timmar faktiskt. Jag och en annan från Höör var de enda på tåget när vi fastnade mitt ute på landet. Efter ett tag sa konduktören att det inte fanns något annat att göra än att följa med honom in i förarhytten och klättra ner från dörren till spåret för att sedan vandra i mörkret längs med en grusväg tills vi kom till en station. Så det gjorde vi.

I måndags åkte jag buss helt ensam i Eslöv och blev trakasserad av busschauffören. Han började fråga en massa olämpliga frågor med en väldigt olämplig röst för att sedan komma till "Har du pojkvän? Kan du ringa mig? Kan jag få ditt nummer? Kan vi träffas? Kan vi träffas när du gjort slut med din pojkvän?" Utan att bry sig om min låga ålder så sa han att jag var mycket söt och vacker och fin och söt och speciell äckel äckel. Och så ljög han ner sin ålder ungefär tio år, eh heh. Han bara: "..32" Jag: "Nä"
Hur som helst så ringde jag Skånetrafiken och berättade så han lär väl få en och annan uppläxning. Ja, annars har det väl inte hänt så mycket mer jag vet inte ok o k ok .

Bottle in a ship

Jag hade kunnat skriva om hur dum i huvudet jag är och hur mycket jag hatar mig själv just nu. Jag hade kunnat undra varför i hela helvetet jag skriver vad jag äter till frukost och andra totalt meningslösa matrelaterade saker. För jag skriver bara om mat, hela mitt liv är bara mat mat mat kan man tänka när man träffar mig/läser min blogg. För vad fan är jag? En liten jävla FLICKA som inte kan acceptera en vuxenkropp. En liten jävla skitunge, ett litet äckelbarn, jävla idiot som inte kan äta upp maten på tallriken, gå till skolan och inse att hon hon hon är SJUTTON år gammal och inte ett jävla barn längre. Men när hon går ut tror folk att hon är fjorton för hon kan inte äta upp maten på tallriken och växa och utvecklas som de gör.

Jag känner mig så jävla löjlig när jag ser mig själv i spegeln. Allt jag ser är ett genomskinligt skal av den jag en gång var, en svart skugga. När jag tittar närmre så ser jag någon annan, någon jag inte känner igen, en sorglig, obetydlig och nästan osynlig liten flicka. En sån där som man plockar upp på gatan och våldtar tills man tröttnar. En sån där som man puttar omkull och skrattar åt, en sån där som man tycker synd om när man ser henne på tåget efter jobbet.

Ja, jag hade kunnat skriva om det. Eller om vad jag åt till frukost?