Ingen hör i Höör

Idag hände någonting hemskt. Eller egentligen var det inget speciellt, men det kändes hemskt, jag blev förkrossad av någon anledning. Jag och Caroline gick till bilema som vanligt, hon köpte choklad som vanligt. Men den här gången köpte hon kit kat, fast jag har sagt att det är det enda chokladet i hela jävla världen hon absolut inte får köpa så köpte hon det. Jag står ju ut med att hon över huvud taget köper mjölkchoklad, men att regnskogen ska skövlas och tusentals liv ska förgöras för att hon ska få sitt jävla kit kat, det står jag inte ut med. Hon vägrade erkänna att hon var en mördare, och hon vägrade lämna tillbaka det. Så då satte jag mig vid vägkanten och väntade på att någon skulle skjuta mig eller i alla fall köra mig bort från Höör.

Jag satt med mina hörlurar och lyssnade på socker när en silvrig dyr bil stannade mitt i vägen. "Kan jag hjälpa dig med något?" Det var en mansröst, men jag såg inte hans ansikte eftersom att solen lyste för starkt. Jag sa "Nej" men då sa han
"Är allting okej?"
"Ja"
"Är du säker?"
"Mm"
Han satt kvar och tittade en stund, sen körde han iväg och då hann jag se att han hade brunt hår.

En del av mig önskade väl att han skulle tagit med mig hem till honom och berättat långa historier om sitt operfekta liv, men en annan del av mig ville bara sjunka ner i marken och dö. Jag vet att han stannade för att jag är patetisk och äcklig. Jag vet att han bara tyckte synd om mig på grund av det. Alla andra körde förbi och antingen såg de mig inte, eller så skrattade de, eller så blev de för äcklade av mig och var tvungna att skynda sig därifrån.
Så är det jämt när jag är ute och visar mig offentligt, just därför jag pendlar mellan att sluta äta och gömma mig i stora tröjor eller slutar visa mig och gömmer mig under mitt täcke.

Imorgon ska jag till bup, som om det skulle hjälpa. Hejdå.

How can I go home with nothing to say?

Jag spenderade hela morgonen till att göra mig klar för avslutningen. Så jag gick dit, till kyrkan, med mina blå cheap monday, min rutiga skjorta och mitt utsmetade kattsmink. Jag orkade inte vara på älvkullen, men jag gick in och Annies mamma frågade vad jag skulle göra med mitt liv och jag sa att jag inte visste. Sen var det dags för oveganvänlig fika, så jag gick.

Jag ångrar inte att jag gick därifrån, snarare att jag inte gjorde det tidigare. Vem försökte jag lura egentligen? Min plats är inte i nio B på ringsjöskolan, min plats är ingenstans över huvud taget och så lär det förbli. Jag har nog aldrig känt mig så ovälkommen i hela mitt liv.

Men fan, jag bryr mig inte ens längre för nu är det slut. Mm, no more misery! Jag slipper er ju faktiskt nu. Och det är jag så jävla lättad över.

Creep

Ibland kan jag lyssna på dåliga låtar från min "pepp"-lista på spotify och tänka tillbaka till vintern när jag stod på min trappmaskin i timmar och lyssnade på samma låtar om och om igen tills benen brändes och det kom blod från näsan. Flera timmar varje dag gjorde jag det. När jag var arg stängde jag dörren, satte på musiken på hög volym, och så ställde jag mig på trappmaskinen. Tänk vad sjukt det måste ha sett ut. Men det var ganska skönt ändå.

19.00

Jaha, hej igen eller något då. Hoppas ni haft det roligt med allt firande och att ni inte varit lika patetiska som jag är. För jag känner mig inte lite patetisk när jag sitter här i mitt mörka rum där jag suttit hela dagen och lyssnat på Patti Smith medan alla andra nior i Höör är på avslutningsbal. Jag känner mig som Maggie i skitfilmen queen sized, när hon sitter på sitt rum och gråter och tröstäter för att hon vet att hon är så äcklig. Fast hon går ju på balen ändå. Och jag tröstäter faktiskt aldrig, när jag är deprimerad så svälter jag och sover hela tiden istället om någon nu ville veta det.
Men jag är trött på att mitt utseende och min ojämna sociala fobi alltid ska hindra mig från att göra samma saker som alla andra.

Fyfan vad dum i huvudet jag är ser jag nu också, mm.