Idag hände någonting hemskt. Eller egentligen var det inget speciellt, men det kändes hemskt, jag blev förkrossad av någon anledning. Jag och Caroline gick till bilema som vanligt, hon köpte choklad som vanligt. Men den här gången köpte hon kit kat, fast jag har sagt att det är det enda chokladet i hela jävla världen hon absolut inte får köpa så köpte hon det. Jag står ju ut med att hon över huvud taget köper mjölkchoklad, men att regnskogen ska skövlas och tusentals liv ska förgöras för att hon ska få sitt jävla kit kat, det står jag inte ut med. Hon vägrade erkänna att hon var en mördare, och hon vägrade lämna tillbaka det. Så då satte jag mig vid vägkanten och väntade på att någon skulle skjuta mig eller i alla fall köra mig bort från Höör.
Jag satt med mina hörlurar och lyssnade på socker när en silvrig dyr bil stannade mitt i vägen. "Kan jag hjälpa dig med något?" Det var en mansröst, men jag såg inte hans ansikte eftersom att solen lyste för starkt. Jag sa "Nej" men då sa han
"Är allting okej?"
"Ja"
"Är du säker?"
"Mm"
Han satt kvar och tittade en stund, sen körde han iväg och då hann jag se att han hade brunt hår.
En del av mig önskade väl att han skulle tagit med mig hem till honom och berättat långa historier om sitt operfekta liv, men en annan del av mig ville bara sjunka ner i marken och dö. Jag vet att han stannade för att jag är patetisk och äcklig. Jag vet att han bara tyckte synd om mig på grund av det. Alla andra körde förbi och antingen såg de mig inte, eller så skrattade de, eller så blev de för äcklade av mig och var tvungna att skynda sig därifrån.
Så är det jämt när jag är ute och visar mig offentligt, just därför jag pendlar mellan att sluta äta och gömma mig i stora tröjor eller slutar visa mig och gömmer mig under mitt täcke.
Imorgon ska jag till bup, som om det skulle hjälpa. Hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.