Jag försöker ändra på mig, i hopp om att du ska försvinna från mig då. Jag köper nya kläder, lyssnar på ny musik, äter andra saker, har sex med någon annan, tänker andra tankar. Men inte ens när jag sitter med mina poolfärgade hörlurar, målar naglarna blå och låter isländska ord omsluta min hjärna, inte ens då försvinner du. Äckelkänslan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, på riktigt nu, jag orkar inte mer.
Jag ångrar faktiskt allting vi gjorde. Det har jag aldrig gjort förut. Jag vill ha bort det, ha bort det från min hud från mitt huvud, ha bort smutsen och fläckarna och cancern som växer inuti mig. Den syns utanpå, jag vet att den syns. Varför hjälper ingen mig? Alla ser cancern, alla ser att jag behöver hjälp, men ingen bryr sig. Kommer jag någonsin att bli fri? Var jag ens fri förut?
Varför stoppade ingen mig från att åka? Kunde jag inte stoppas? Ni skulle skjutit mig. Jag hade förstått och förlåtit er. Nej, jag hade tackat er. Det finns ingenting som är värdigt med det här. Jag är ett paket gammalt kött i mataffären. Inte ens värd att ätas. Och du är i Malmö nu, ja. Vad tror du att det spelar för roll egentligen? Vad gör du ens här? Du har ingenting här att göra. Det gör ingen skillnad. Smutsen ligger fast som ett istäcke över min hud, jag fryser hela tiden. Och allting är ditt fel nu. Faktiskt, det är ditt fel nu. Men du bryr dig inte.
-
Mitt liv kunde varit så vackert nu, men det är bara färglöst. När jag skyddar mig mot smutsen så skyddar jag mig också från färgerna. Fåglarna. Elefanterna. Ingenting räcker.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.