A sort of homecoming

Jag ska fixa min bloggdesign snart, just nu får det vara. Vad har hänt sedan sist? Jo det ska jag berätta.

Jag var ju på Z-gården i tisdags för att se hur det var. Jag blev kär, direkt när vi kom dit blev jag kär. Jag gick i regnet till socialen för att träffa Kerstin, men då ringde min mor och vi bråkade om pengar tills jag började storgråta. Jag satte mig gråtandes i bilen och vi körde mot Staffanstorp där gården ligger, det är ungefär 15 min från Höör och 5 min från Lund. Det första jag fick se när jag klev ur bilen var hästar, några vildsvin och två enorma grisar. Grisarna var det finaste jag sett, som stora monster. Sen kom en bonde med en nästan lika stor hund och vi gick bort mot huset. Jag klev in i hallen och direkt när jag kom in kände jag mig som hemma. Det var ingen avdelning eller institution, det var ett hem. Jag hälsade på en gullig liten pojke som bodde där, han fyllde 15 den dagen så jag sa grattis. Vi satte oss i köket för att ha möte, jag, Kerstin, föreståndaren Pihl, Tord, Gudrun, och Glen. Alla verkade vara behandlare så man träffar alla som jobbar där dagligen tror jag. Pihl verkade jättesnäll och omtänksam, Tord verkade lite jobbig och gammaldags då han klagade på piercingar och annat men Glen tror jag kommer bli min favorit. Alla jag träffade där var underbara, och jag har en känsla av att när man bor där så finns det alltid någon att prata med. Förutom de jag träffade finns en konstnär/smed, några vikarier och praktikanter, husmor, kroppsterapeut, massageterapeut, djuransvarig, osv. Det finns 5 platser + 3 utslussningslägenheter. Men jag vet inte hur många som bor där nu.

På mötet pratade jag om allting jag möjligen kunde komma på, jag kände mig inte alls rädd för att berätta. Jag ställde tusentals frågor och fick alla svar jag behövde. De frågade mig hur jag var när jag blev arg, jag svarade att jag oftast vänder det mot mig själv och skär/slår/hatar mig själv för det mesta. Alla vid bordet verkade bli oroliga över det och sa att jag absolut inte får skära mig när jag är där. Jag sa att jag förstod precis varför och att jag aldrig skulle göra det, efter att ha varit på bup så mycket vet jag regler kring sånt som kan trigga medpatienter. Detta börjar låta som ett CV.. Men hur som helst så var det annars inga problem som uppstod. Huset var väldigt fint och gammaldags med slitet trägolv, tegel och loft istället för ovanvåning. Jag fick se rummet som kanske skulle bli mitt och än en gång blev jag kär. Ett litet mysigt rum med ett stort fönster. Där uppe låg ett stort sovrum som man fick ifall man skötte sig länge. Det fanns IV-skola, praktik, eventuellt jobb, och schemat var fullt av aktiviteter och resor. Det fanns även ett belöningssystem där man tjänade pengar genom att sköta sig och göra det man skulle. När man varit exemplarisk en månad eller någonting så fick man en present för 200 :- också. Nu till det bästa.

Gården. Där fanns getter, får, grisar räddade från slakt, vildsvin, minigrisar, hönor, ankor, gäss, myskankor, en åsna, ponnyhästar, stora hästar, massa kaniner och marsvin, duvor (!!), hundar och katter. Tror det var allt.
Men vet ni vad? Allt detta är mitt på riktigt nu. Kerstin ringde idag och vet ni vad hon sa? Hon sa att om en månad kan du packa dina väskor och säga hejdå till Höör. Jag ska bo på Z-gården. Jag ska bo på Z-gården. Jag ska, jag ska, flytta.
-