Girl of my nightmares

Vet inte hur jag kunde glömma så mycket viktigt när jag gjorde min 2011 spotify-lista, men nu är den fixad i alla fall. 2011 <3  Jag har börjat tänka att sommaren kommer bli jobbig det här året på grund av mitt utseende. Det känns som att jag förlorade mig själv när jag gick upp i vikt, och jag vet att det inte är så och att sjukdomen talar osv, men det känns verkligen så. Jag kommer aldrig mer att bli sedd som androgyn, väldigt tunn, mystisk och intressant, den som liknar Noomi Rapace, eller den med smala armar. Jag kommer inte heller misstas för en 13 årig liten flicka som gillar våldsamt sex med stora starka män och kvinnor. Men ändå. Just nu känns fördelarna som nackdelarna som fördelar som nackdelar. Varje gång jag lägger upp min mat på en tallrik så tänker jag "ska jag verkligen äta det här?" svaret blir alltid ja, och därför fortsätter jag gå upp i vikt.

Jag vill tro att jag är svårtriggad, men någonting som verkligen triggar mig är när folk som är underviktiga säger "Jag är inte gjord för att vara större, jag äter när jag känner för det. Varför äta när man inte är hungrig?" Jag klarar inte av det där. Äter man tillräckligt lite så försvinner hungerkänslorna, det är kroppens försvarsmekanism. Äter man för lite i längre perioder så lär sig kroppen att inte skicka ut hungersignaler när den ska. Men hur mycket näring kroppen behöver är ju oföränderligt, så vem vinner till slut?
Därför äter jag lika mycket varje dag, även om jag ibland inte vill äta alls. Ifall någon här tycker att jag är sjuk i huvudet, girig, fet, äcklig alltså. Sån här var jag inte förra sommaren, såhär självhatisk. Vem är jag utan kindben och knotor? Är det fortfarande jag under lagret av fett? Är jag bara en levande matmaskin som pumpar mat ut och in ut och in i all oändlighet?! Varför svarar ingen jävla övermakt någonsin på mina frågor?

VIKTIGT! Jag är inte sjuk i huvudet, jag vill bli frisk, jag försöker verkligen bli frisk. Jag är verkligen på väg att bli frisk också, det måste ni förstå. Men såhär känns det:

Nu går jag fan och hänger mig i taklampan för jag ORKAR INTE MER. Men den kan inte bära min tyngd såklart. Jag orkar inte vara överviktig längre, jag orkar inte att idioterna äcklas av mig, jag orkar inte att min dumma hjärna försöker sortera bort när någon jag älskar säger att jag är vackrast i världen. Det känns inte ens som att det spelar någon roll om jag är vacker eller inte, allt handlar bara om min jävla vikt. Vikt vikt vikt, lite acne trasigt hår konstig näsa äcklig mun vad gör det när man är smal va va? Det känns som att mina andra komplex växer med min kropp, och nu är jag bara en enda stor klump av fett och fel. Pulp – Anorexic Beauty