Sanningen

Jag hinner inte skriva jag hinner inte leva. Allting är åt helvete, jag ger snart upp och ändå är det nästan varmt ute nu. Ingen snö att lägga sig i, alltså. Jag har ändå missat all snö det här året, kanske därför jag ser ut som jag gör nu, som en stor.. Glassbåt. Kommer ihåg när jag var liten och vi alltid fick varsin glassbåt om vi städade trädgården. Av dagmamman såklart, inte mina så kallade föräldrar. Hade vi glassbåtar här så åt jag upp dem direkt och grät över skammen som kom när någon öppnade frysen. Jag kunde ju inte hjälpa det, jag visste inte när man skulle sluta äta. Jag visste bara att man inte fick och därför gjorde jag det i smyg under sängen eller i ett hörn bakom bokhyllan. Därför grät jag samtidigt som jag åt. Jag visste att jag var tjock och att alla förstod att jag åt mer än ett vanligt barn. Jag visste att jag hade för stora kläd-storlekar för min ålder. Jag visste att om jag inte slutade äta så skulle jag aldrig någonsin bli älskad och accepterad av någon.