105

Idag blir det kanske ingen sömn eftersom att jag inte kan ta min medicin, men man kan ju inte sova varje dag... Hur som helst så tittar jag på I used to be fat och börjar få en massa nattångest. Jag önskar att jag hade växt upp med en syster. En syster som inte körde ner barnvagnen i diket och sa åt mig att göra 60 situps om dagen. Eller en bror som inte frågade om jag ville dricka hans urin. Visste ni att min halvbror röstar på Sverige Demokraterna? Han brukade vara en sån som misshandlade flyktingpojkar förut. Jag har varit rasist en kort period och det är någonting jag fortfarande kan ligga vaken och skämmas över. Men jag var ett barn, jag växte snabbt upp och insåg hur fel det var, jag går inte och röstar på SD.

På sista tiden har jag knappt orkat göra någonting alls. Mitt tillstånd blir bara sämre och sämre, samtidigt som allting står väldigt still. Jag liksom väntar på att någonting ska hända eller att allting ska ta slut. Jag menar inte döden, bara ett slut. För jag vill verkligen inte dö längre, jag vill bara leva. Men det här är inget liv. Jag har en massa fina saker i mitt liv, men ingenstans att börja. Och som vanligt är jag livrädd för att allt det fina ska försvinna. Och jag har PMS.