Kära kära bloggen. Jag kan nog inte beskriva i ord hur tacksam jag är för att du alltid funnits där för mig när jag behövt någonting som lyssnade utan att döma, utan att tala, utan att se. Utan att se hur jag hatar och bryter samman i ett färglöst strössel av något som ska föreställa en person. Du har aldrig klandrat mig, försvarat mig, slagit mig, kramat mig, älskat mig. Du har aldrig tvingat mig att välja, du har aldrig tvingat mig att inse hur hemsk jag är. Du har tvingat mig att inse hur hemsk jag är. Men aldrig lämnar jag dig.
Jag
vet
inte
vad
jag
ska
göra
utan mig
-
En medicinlös natt, alltså en sömnlös natt. Men imorgon ska jag till Lund och stanna i en vecka. Ska jag bli frisk den här gången? Kommer jag förlora allt om jag misslyckas? Kommer jag ens att vakna i tid? Ja jag vet en som inte kan svara på det här, och det är Benny Rosenqvist. När ska jag sluta se folk som inte existerar på centralen? Det har gått mer än ett år nu, mer än ett år sedan
ja, sedan vadå? Vad hände egentligen va? Inbillade du dig allting? Vad är det som är olagligt? Våldtäkt är kuk i fitta? Pisseman? Pissemannen i fittan? Nej? Inte? Inte olagligt? Sa du ens nej? Band han fast dig, drogade dig, drog ner dina byxor och tryckte in sin kuk i dig tills hela golvet var blodigt? Inte? Lägg ner förundersökningen? Hennes mamma har cancer? Hur ska hon hjälpa mig? Vad menade han? Betyder det något? Borde jag sova nu? Borde jag ens leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.