Nålens öga

Alltså
såhär känns det
som om någon skrikit i mina öron tills trumhinnorna exploderat, mina ögon slocknat
och min mun klistrats fast i ansiktet. Som att min kropp plötsligt bestämt sig för att inte fungera längre, mina ben är borta och jag kan knappt lyfta mitt huvud längre. Jag orkar liksom inte göra något annat än att sova och trycka på tangenterna ibland. Men jag kan inte vakna, jag vaknar aldrig, jag sover just nu och egentligen sover jag inte utan jag liksom bara slocknar. Som om någon stängt av mig.

När jag lyssnar på musik får jag ont i huvudet, när jag inte gör det så mår jag illa. När jag ser på film så blir jag tom, och när jag inte gör det så blir jag galen.
När jag går upp från sängen så känns det som att jag ska dö men när jag ligger ner känns det som att jag är död. Särskilt på morgonen när jag är jättetrött, då kan jag bara blunda och försvinna och så känns det precis som att jag dör. Jag tror till och med att jag dör ibland och det känns verkligen underbart. Men sen blir jag så ledsen när jag vaknar, så ledsen att jag kan strunta i skolan eller tåget eller vad det nu är för viktigt jag ska göra. Jag tänker bara "nej jag kan inte vakna, det finns ingenting som kan få mig att göra det" och det är nog väldigt sant också.

Mitt liv känns som ett fantasiliv, eller det känns som att jag har två liv. Ett "riktigt" liv, jag går till skolan, hälsar, gör dåliga val och bra val. Jag väljer vad jag ska ha på mig på morgonen och jag ringer till Caroline efter skolan och frågar vad hon gör fast jag hatar henne lite mer än jag borde. Jag gråter ibland, och skrattar ibland. Jag ljuger hela tiden, för alla.

Sen har jag mitt andra liv. Det där sjuka, konstiga livet som ingen förstår eller ser. Som ett land utan stolthet. Som ett hav utan vatten. Jag går på konserter och blir dum i huvudet. Jag gör saker bara för att få det gjort, och jag förstår inte meningen när den inte ens finns. Jag träffar människor som förändrar allting och sen lämnar jag eller blir lämnad eller både och.
Jag blir kär och ljuger, blir avslöjad och hatar mig själv och hatar personerna som lurade in mig i mina egna lögner. Jag tänker sjuka tankar, löjliga tankar, skriver, hatar, tänker på döden som om den vore samma sak som livet och tvärtom. Jag förstör allting och gråter över spilld mjölk som om det vore absint. Tro mig, jag har hittat det vackra i livet så många gånger, det där fina som man alltid söker efter. Jag har haft det i mina händer och jag har tappat det, kastat det eller kramat sönder det flera gånger. Jag har blivit ensammare än toppen av ett jävla isberg. Det är ensamt.

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte vad jag ska göra och jag vet att ingen bryr sig. Så har det alltid varit, men det spelar ingen roll. Det hjälper ju inte att någon bryr sig.
Jag önskar bara att saker och ting var annorlunda, lite enklare att förstå, det är allt.
Jag behöver resa bort nu.
Iggy Pop får förklara resten.