II

Jag minns när vi skulle till sjöholmen innan avslutningen i sjuan.
Jag var sjuk i huvudet, och skulle gå dit. Och så började det regna..
Eftersom att jag hade ganska mycket kajal och mascara så kan ni ju tänka er själva hur det blev. Mitt äckliga hår blev jättelockigt och jag hade plockat bort mina ögonbryn helt också.
Dessutom hade jag helt svarta kläder.
Det började som sagt regna, och sen kom det en massa jävla bilar med föräldrar som stannade, så jag bestämde mig för att gå i skogen istället. Så jag gick. Och jag blev full av tistlar och frön.

Jag var så sjukt jävla äcklig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, men jag visste att det var längre tillbaka än dit. Och så kom Moas jävla mamma.

Så nu var jag framme och skulle gå till min grupp som bestod av Anden, Linus och någon annan elak människa. Victoria också kanske, jag vet inte.
"Fyfan vad du är äcklig, du är så jävla äcklig äcklig äcklig emo emo äcklig emo emoäckel"
Det blev som ett konstigt krig mot mig, och ingen var på min sida. INGEN.
Men det här är ingen tyck synd om mig-berättelse, det här är bara en berättelse.
Efter att jag förlorat förståndet så skulle vi göra något annat, och jag gick bort från min grupp och bort från mig själv. Sen försökte jag förklara för någon men det gick inte, och så skrattade Alexander och han var inte elak men helt plötsligt gick han fram till dörren där mitt namn stod, för det var där jag skulle sova, och så strök han över namnet och skrev EMO istället.

Varför då?
"Ja men, du har ju överdrivet mycket smink, det är liksom svart i hela ansiktet."
MEN DET REGFNAR JU, VAD ÄR DET NI INTE FÖRSTÅR?!?????
Men ingen förstod. Det var så jävla konstigt.

Jag stod ut i någon timme, men sen gav jag upp. Så jag gick till Dan och sa att jag höll på att dö av mina konstiga utslag. Det var sant. Jag åkte hem, och jag minns att Ellen grät och blev omhållen när jag åkte iväg med den där jävla kvinnan igen. När jag kom hem så skrattade jag.

Jag åkte inte till sjöholmen fler gånger.

Här.