Holocaust

Antingen så måste världen förändras, eller så måste du acceptera att den inte kommer att göra det.

Jag ska snart åka tillbaka till avdelningen, ska bara packa och lägga in musik på ipoden. Igår skrev hon ut sig, den enda jag hade att prata med där. Men det kanske kommer någon snart. Jag hoppas det. Det finns ju en tjej kvar fast anorektiker och jag är en ganska dålig kombination egentligen, men jag får väl stå ut. Hon uppskattar i alla fall att jag tar med mig filmer.

I söndags kom det en i personalen som inte jobbar där i vanliga fall, en 45-årig man. Han var inte fin alls men han stammade och jag tycker om när folk stammar, så vi började tala med varandra. Vi upptäckte snart hur mycket vi hade gemensamt, musik, film och poeter.se, haha. Han var knäpp, och jag tror att han var det på ett bra sätt. Han fick gå med mig när jag skulle gå min kvällspromenad, då berättade han en massa saker. Det var fint. Jag älskar ju när folk berättar saker för mig. Förresten så hade han varit på precis alla jävla viktiga konserter, neubauten, skinny puppy, pj harvey, patti smith, nick cave, the cure, depeche mode, björk, etc. KUL FÖR HONOM VA! Jag hoppas verkligen att han kommer igen, jag behöver svar.

Det sämsta med att vara där är att de tvingar mig att göra matte varje dag, att äta inför folk fem gånger om dagen, att man inte får vara ifred, att man måste gå ut oduschad och äcklig inför alla på avdelningen varje morgon för att hämta schampo och sånt, och att jag knappt får promenera.