Labyrinth

Idag är jag sexton år. Vem fan bryr sig? Vad fan är meningen med det? Hur fan blev jag såhär gammal? Varför? Nu ska jag berätta om igår.

Jag skulle till Astrid och aporna för att köpa saker till min värdelösa födelsedag. Jag kom aldrig så långt, utan hamnade istället på stortorget där jag såg att det började samlas en massa svenska pensionärer för att hålla tal. De stod uppe vid statyn där man står just när man har någonting att säga, eller tror sig ha det åtminstone. Jag hörde någon skrika "Stick era jävla fascister", och jag gick upp till dem för att ta ett blad. Det var inte Pensionärernas intresseparti. Det var Skånepartiet. Den mest patetiska samlingen rasister någonsin. Stoppa islamiseringen, mm nu blev det rött, för det ordet existerar inte ens.

Jag orkar inte förklara i detalj men jag rev sönder smuts-propagandan framför kärringens ögon, hon puttade nästan ner mig från trappan och då började det. Jag ställde mig i mitten av den då väldigt smala folkmassan, bestående av 60+ rasister och nyfikna människor. Jag var ensam, men jag brydde mig inte. Jag började skrika och störa så mycket jag kunde när gubben predikade i megafonen. Han: "Vi vill tala om ett mycket viktigt problem i Sverige" Jag: "BLABLABLA HITLER ÄR DÖD, JÄVLA RASISTER, HÅLL KÄFTEN", osv. En mörk kille cyklade runt bakom mig, han var arg och ledsen. Jag såg och förstod precis hur han kände. Han började ringa oavbrutet på sin cykelklocka för att irritera, och det funkade. Några rasister gick fram till honom och försökte våldsamt putta honom bort därifrån, men jag stoppade dem och vi fortsatte störa tillsammans. Det kom fler människor. En kille ställde sig bredvid mig i mitten och skrek och störde allt han kunde. Det kom fler, och ännu fler. Efter ett tag var det en hel publik med massvis av socialister och bara allmänt förnuftiga människor. Vi skrek allihop tillsammans, i flera timmar. "Inga rasister på våra gator" osv. Det var underbart. Socialisterna tog fram sina vackra röda banderoller och höll upp framför Skånepartiets ynkrygg till ledare.

Till slut gick vi upp till dem och de kunde inte få ner oss när de försökte. Så nu stod vi där Skånepartiet betalat för att få stå, och gjorde det som de betalat för att slippa. Fyfan var pinsamt det var för dem. Polisen kom och det började lugna ner sig. Efter ett tag gick pensionärerna hem till sina dödsbäddar och kvar var en het debatt mellan socialister och fascister. Jag gick fram till polisen, frågade vilken sida de var på. Det var då han kom. Den där fina. Han kramade om mig och sa "bra kämpat". Han var tunn och kanske 1.75 lång. Han hade ljust halvlångt trasselhår, sorgsna vänliga ögon, och ett stort ojämnt leende. På huvudet hade han en svart hatt, och på kroppen en sjömansskjorta, stora bruna uppvikta byxor och hängslen. Jag följde med honom, han skulle till Barista. Men han bestämde sig för att spela gitarr istället, för pengar. Han spelade Dylan, med munspel och hes röst. Jag gick därifrån, till en kille jag kände igen från demonstrationen. Han var en av de drivande. Jag gick fram till honom och sa, "bra kämpat". Han och hans kompisar tittade konstigt på mig, vi skakade hand och jag följde med dem. Jag visste inte vart. Det var till syndikalistiska ungdomsförbundet. Jag kände igen alla från demonstrationen, jaha tänkte jag. Så det är såhär det är. De var väldigt fina, och jag blev inbjuden till en del ställen och demonstrationer.

Jag gick tillbaka till honom, han den där fina. Han hade precis spelat klart och frågade om jag ville följa med till Folkets Park där hans kompis väntade. Det gjorde jag. Vi satt och pratade tills det blev mörkt, sen gick vi förbi några inte så diskreta knarklangare och hem till hans vän. Vi lagade vegan-mat och när klockan var ungefär tio så följde han mig till bussen. Han kramade mig hårt, jag borrade in mig i hans trassliga sträva hår. Det luktade kryddor och té. "Vi ses på utkanten på Måndag" Ja, ja det gör vi. För jag ska dit då. Aldrig hade jag hört talas om det stället förut, men nu vet jag var jag hör hemma. Snart vet jag.