Så, hej. Regnbågsfestivalen alltså, ja. Det var fint. Men jag kände mig ensam och osynlig, haha. Så jävla typiskt. På något sätt är det som att det blir värre när hon är med mig, C. Men det är nog bara inbillning, lite i alla fall. Men hon är arg på mig för att jag är som jag är, och det är jobbigt. Jag är väl arg på henne för att hon är som hon är också, men hon är nedlåtande mot mig, hon dömer mig och jag orkar inte med sånt. Det känns bara irriterande liksom, för jag bryr mig ju verkligen inte om vad hon tycker om mig. Men okej, jag ska försöka sammanfatta dagen för mig och dig, för jag förutsätter att det inte är mycket mer än en person som lär läsa detta och då endast för att jag sagt till den här personen att göra det. Usch vad jobbig jag är så det blir bäst med nytt stycke.
Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska skriva? Det var en massa fina människor där, håriga, manliga kvinnor och tunna, kvinnliga män. Och så alla som var mitt emellan. Queer, mitt favoritord. Allting var väl queer egentligen, för det är kanske så det är nu? Eller så det alltid har varit? Jag vet inte. Men i min hjärna är det mesta queer. En sak jag har märkt är att det är väldigt polyamoröst i hbt-världen, ja ja jag vet att alla redan vet det men det är nytt för mig, ok? Naiv och smygkonservativ som jag är så har jag inte insett det förrän nu. Men det är ju så det ska vara, det känns mest logiskt när man (jag) tänker efter. Annars blir allting färglöst och tråkigt, typ TITTADE DU PÅ MIN FRU?! istället för: Tittade du på min fru? Du kanske vill komma hem till oss på en kopp kaffe? Ja, precis.
Förutom att jag satt i en soffa och kände mig osynlig så var det även musik på menyn. Musiken i högtalarna var perfekt, det får mig att undra om alla där lyssnar på bra musik. Positiva fördomar kallar jag sånt. Men i alla fall så kom det folk och spelade också, eller det var två från Habitat Q som hade en duo, Mentalt skägg. De var jättebra, sjöng precis så där falskt och konstigt som man bör. Och de valde bra låtar också (såklart?). Sen var det en feministisk-manshatande-bög som läste en ganska fin dikt. Han måste ha det svårt kan jag känna, och jag tror att vi har en del gemensamt också. Hans åsikter och erfarenheter har väl skapat en moral som inte går att ifrågasätta men som också gör honom väldigt svår för andra och för sig själv. Kanske. Det blir återvändsgränd, det brukar jag säga till min psykolog. Och till alla andra när vi kommer in på ämnet. Det finns ingen annan. Nu orkar ingen läsa mer så hejdå och jag tänker inte säga förlåt, bara lite. Ett tyst förlåt kanske. förlåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.