Earl Grey

Hej, hej hej. Jag sitter i Fredriks säng och lyssnar på Bon Iver som så många gånger förut. Han är på jobbet och kommer kanske hem, kanske inte. Någon av de första dagarna av tvåtusenelva ska jag åka hem (fortfarande med ett frågetecken inom parantes). Jag vet ju fortfarande inte var eller vad som är mitt hem, men jag vet att jag alltid längtar dit, hem. Vart det nu än är. Jag ska till Skåne då i alla fall. Kanske borde jag följa med Marianne till Danmark, kanske inte. Vad är meningen med att åka dit egentligen, jävla misär. Jag är ju sex ton tyngre nu. Inget barn och så vidare, men han är lika äcklig för det och dessutom är det alkoholism att stå ut med också. Och alla döda djur som stirrar på min sallad med tårar i sina små marinerade ögon, nej nej nej.

Men det är så fint där på julen, så jävla fint. De bor ju ute på landet i Danmark, på en egen liten ö full av orörd natur. Och inne i byn är det precis som en liten bit av England, en liten bit av Gotland och en stor bit Danmark förr i tiden. Språket också, det känns som hemma. Mm. Och jag behöver komma bort från verkligheten en stund. Ja, jag vill faktiskt åka dit men så blir det nog inte. Vi får se. Sen är det ju tusentals och åter tusentals av slakterier och andra hemskheter också, och på julen.. Då kan man knappast gå utanför dörren utan att mötas av stora lastbilar fulla av skrikande djur eller likdelar, när man bor på djuruppfödningslandet i fläskparadisets Danmark. Men nog om det.

Sedan sist jag skrev så har det nog ändå hänt en del. Jag har upptäckt olika saker, som till exempel att ungfolkpartister som äter älggryta är de nya alternativa, att tahini är väldigt gott på mackan och att jag måste göra något åt min äckliga eetstoornis. För att det är så jävla onödigt att ha en, och jag orkar inte längre. Men att få tag på bup skärholmen är som att försöka ringa gud.

Jag tror att jag har ungefär sexhundra kvar på kontot nu. Om tre dagar får jag pengar, tretusen kronor till mat och andra nödvändigheter. Jag kanske får pengar av mina morföräldrar också, i julklapp. Och i Januari borde jag få studiebidraget igen för ja just det, jag har börjat skolan igen. På sätt och vis. Jag är inskriven på frostagymnasiet och ska läsa två ämnen på distans, engelska och historia, till att börja med. Och så ska jag vara sjukskriven deltid. Det känns bra. Tusen kronor till. Då kan jag börja spara och köpa film igen. Som förut. Precis så som jag vill ha det. Jag åker hem kanske två gånger i månaden varje månad för att gå till skolan, träffa mina vänner, känna doften av mitt blodiga rum, se på film varje morgon och äta en fint upplagd frukost, se på film varje kväll och dricka té.

På tal om pengar så brukar jag skriva när jag har investerat i fina saker, det ska jag börja göra igen tror jag. Jag har inte köpt något speciellt fint på länge eftersom att jag varit väldigt fattig, men en liten val och en bok har jag köpt. Boken var ett riktig fynd, tio kronor på stadsmissionen för Se dig inte om med Karin Fossum. Den har jag velat läsa länge. Valen heter Sir Whale Earl Grey vilket avslöjar två av mina nuvarande besattheter. Earl Grey och Storbrittanien. Jag har bestämt mig för att besöka dessa tre länder: Japan, Storbrittanien (Både Wales och England), och Ryssland. Det ska jag göra innan jag dör eller blir för gammal. På tal om Earl så ska jag pierca mig när jag kommer till Skåne, äntligen. Mellan ögonen. Mm. Allt detta är väldigt fina saker och rätta mig om jag har fel men, är inte det här det mest positiva inlägget jag någonsin skrivit, utan att vara manisk?

Hejdå, tack.