Dramaqueer

Hej, idag kändes det mesta helt ok, tills vi skulle ha skolfotografering.
Jag såg ut som ett heeeeeeeeelvete, men jag stog ut med det där jävla klassfotot iallafall.
Förutom att jag hade handen framför ansiktet och vände mig bakåt några gånger.. Hur som helst blev jag väldigt arg när jag såg bilden på datorn, och då sa jag såhär till idiotfotografen (du ser ju ut som syyyndi låååper)
"NEJ ALLTSÅ NU ÄR DET NOG, JAG SKA INTE VARA MED PÅ FOTOT JAG SKA BORT PUNKT SLUT!"

Då sa han: Nä, lägg av och tramsa nu. Försök vara lite positiv så blir din dag mycket bättre."
då sa jag: VA och så kände jag tårarna pressas fram, så jag vände mig om och gick snabbt ut därifrån för att lugna ner mig. Men det gick inte, och efter några sekunder skulle jag ta enskilt foto men då sa jag att jag vägrade och så fick jag gå in på toaletten för att mina tårkanaler inte gick att stänga av.

Efter det hade vi svenska och jag kände mig så jävla konstig så jag fick sitta ensam hela timmen i ett litet rum. Jag tittade ut genom fönstret och pratade med mig själv om någon vill veta vad jag gjorde. Det kändes bra.

Jag var nog ledsen resten av dagen, för allting gjorde mig mer och mer nedstämd. Jag vet inte varför det blev så, jag är väl känslig som ett litet barn. Inte vet jag.
Men efter skolan satt Maria och väntade på oss och så hade vi möte i några timmar.
Det kändes inte så bra efteråt, jag vet inte varför. Men jag känner mig hjälplös och korkad.
Jag bara hakade upp mig hela tiden och kunde inte få fram någonting vettigt under hela mötet heller, men jag börjar undra om det inte är så jag är. Korkad och konstig. Alla säger ju att jag är det, och jag börjar faktiskt undra om det inte är så.

Nu ska jag iallafall spela lite, och dricka té. Det är nog vad jag kan göra.
Jag längtar inte efter imorgon.