Once more is never the end

Sommarlovet till sjuan träffade jag två nya personer. Den ena var söt och liten, och den andra var tråkig och pratade som Marcel. Det sa jag till henne hela tiden. Första gången hade jag inte ätit eller sovit på flera dygn så det gick inte så bra, jag gick knappt att prata med. Jag hade klippt lugg och kände mig äcklig men dom blev arga på mig när jag sa det. Andra gången träffade jag den ena (hon som jag egentligen skulle träffa, den söta) och hon hade flyttat till någon annanstans. I Eslöv alltså, där hon bodde. Jag minns inte mycket mer efter det för det var nog då jag blev sjuk tror jag. Men jag minns att vi såg en massa band hela tiden, hennes bror spelade i ett band också. Jag träffade jättemånga hemska människor och ingen tyckte om mig. Sen var det något band som spelade som alla tyckte om, och hon var där också.. Hennes bästa vän från varberg. Jag hatade henne för hon såg rakt igenom mig och det gjorde alla andra också till slut. Jag åkte hem och sen träffades vi inte på ett långt tag.

Sen var det kent (mars 08), jag gick med rossi första dagen för att hon betalade. Längst fram stod vi.
Andra dagen gick jag med alice. Men hela eslöv, och alla mina gamla vänner, kom innan insläppet.
De såg rakt igenom mig. De stod inte längst fram, det gjorde jag.
Eftersom att jag hade känslor kvar på den tiden så grät jag och föll ihop på golvet av misstag, då kramade alla mig. Det var sista gången.

Trodde jag, men för några månader sedan träffade jag henne på tåget. Hon var söt, jag var rädd.
Hon blev känslosam och kramade mig, "vart tog du vägen? du bara försvann, varför gjorde du sådär?.." Men hon förväntade sig ingenting, och jag gav henne ingenting.
Sen såg hon igenom mig en sista gång, och jag såg ångern i hennes blick. Det var sista gången.

Och nu är det upp till mig om det var sista gången eller inte. För hon ska på kent, det ska alla de andra också. De ska köa, det ska jag också om jag ska gå.
Jag vet precis hur de kommer se mig, de kommer hata mig och förkasta mig direkt och jag vet att jag förtjänar det när jag burit mig åt som jag gjort, men det var oundvikligt och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan bara låta bli att gå.

Då skulle det vara sista gången, för sista gången.