Jag antar att jag satt på världens bästa plats, i alla fall den lyxigaste. Fast jag var enda fattiglappen där, men struntsamma. Det var v ä r l d e n s finaste konsert, kanske inte den finaste jag sett men fyfan vad fint det var. Den gav mig så jävla mycket, och vad gav jag? En tusenlapp och några applåder. Det var värt allting, värt mer än kärlek. Det var kärlek. Det gav mig insikt. Förbandet var också bra, Nitzer Ebb. Mycket bättre live än studioinspelat, så det var nog det bästa förbandet jag sett. Visst, jag missade skolan och kemiprovet, jag frös nästan ihjäl, kom hem klockan två på natten och vände på dygnet. Missade skolan nästa dag också och nu sitter jag här istället för att vara i skolan. Men det spelar ingen roll för det betydde så mycket för mig och även om folk säger till mig att sluta leva för dagen så bryr jag mig inte. För jag kände mig lycklig, för en liten stund. Och lycka är väl det vi alla strävar efter, drogmissbrukare som nyktra?
Kort sagt: Tack, tack som fan.
Nu kan jag dö ordentligt.
- "The fire still burns, you gotta give love"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.